Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

A capella-sång med ett ostämt Real Group, en kaftankelig DiLeva, en nedfallen barnstjärna, en nervös indiegosse, några stendumma drängar och så en skånsk tant som spelade tre – TRE! – trumpeter.
Magi. Kiviks marknad nästa.

Ja, som det sägs och som tittarsiffrorna skvallrar om: någonting är snett i igen i ”Allsång på Skansen” på SVT1.
Men i år är det inte Anders Lundins fel. Han har aldrig varit vassare. Den gode barnfarbrorns nonchalans är chimär. Alla tidigare säsongers stelhet är bortblåst till samma takt som hans vilsna pretentioner.
Snarare borde pilarna riktas mot programmets år-ut-och-år-in- producent Gunilla Nilars … Tänkte jag… Innan jag i går kväll insåg… Att… Detta… Är… Ju… MAGI!
Detta är svensk sommarunderhållningsteves forntid, nutid och framtid.
Det är Sverige. Så sjukt, så dåligt, så kul, så dumt, så fint. Så kongenialt.
”Allsång på Skansen” kan ha hittat hem. Nu är programmet äntligen det där svenska, folkliga, allomfattande kulturprogrammet som det alltid utgett sig för att vara – nu utan ursäkter (förutom det malplacerade indiesnöret Oscar Linnros).
Drängarna! Real Group! Di Leva! Salem Al Fakir! Och en Gunhild Carling som spelade tre (3) trumpeter.
Alltså: En perfekt line-up av svensk mittfåras finaste freaks.
Jag gillade det. Det var crazy, det var bonnkomik. Men programmet borde gå längre. Varför bara tre trumpeter? Varför inte en trebent åsna och en skäggig dam? Samt en spikmatta till Fakiren?
Gå hela vägen. Bli Kiviks marknad!
Varför försöka lura i någon att ”Allsång på Skansen” är ett mer bredkulturellt alternativ till det storbolagsfinansierat stendumma reklamradioslasket i TV4:s ”Lotta på Liseberg”?
Det var roligt i går. Det blir ännu roligare om Anders Lundin tar med sig hela cirkusen och sänder från Kivik. Och glöm inte hästen.

I kväll ser jag premiären av utrikesmagasinet ”Korrespondenterna” på SVT2 kl 21.00.

NEJ
Salem Al Fakir. En gång musikaliskt barnsnille med pretentioner, nu barnstjärna utan andra ambitioner. Bakvänd karriär.

JA
Di Levas ”Vi har bara varandra” lyfte allsången, men hans svenska popklassiker ”Vem ska man tro på?” hade lyft högre