FOTO: CAROLINA BYRMO. 

LINKÖPING. 

Hollywood hit. Thorskog Slott och London dit. Bäst att skaffa sig en dateline till bloggen innan man lämnar Linköping!

För det var ju turnépremiär för den store Winnerbäck här i går. Gillar karln, och det var en trevlig kväll i går. Inte magisk men en premiär som lovar mycket inför resten av turnén. 

En tanke för lång att traggla i dagens papperstidning är det här med hans monumentala succé. Att Winnerbäck, tillsammans med Lundell, Gyllene Tider och några andra sommarinstitutioner, numera är en del av ”En svensk klassiker” är inte så märkligt sett till musiken. Sångarens medelklassmysiga musik är öppen för alla. 

Det är däremot svårare att få ihop hans gigantiska vemod med bekymmerslösa melonpicknickar och de sprudlande glada vinfesterna i gräset, de där scenerna man möts av på Winnerbäck-gig som det i går. Det konsekventa mörker som vilar över både Lasse som person och hans texter är ju mer än en släng av det skandinaviska vemodet. Det som i de tillfällen Lasse faktiskt pratar om det offentligt skär djupt i hjärtat till och med hos de mest utpräglade dysterkvistarna. Ja, såna som jag. Men kanske är det lättare att höra någon annan sjunga om de där vardagssvarta känslorna än att tvingas känna dem själv.

Jo, jag vet allt det där med att man kan lyssna på deppig musik eller texter utan att vara deprimerad. Det har funkat för mig i 20 år. Men sen ser jag mig kanske också lite mer mollstämd än gemene Winnerbäck-fan. 

Å andra sidan. Med spelningar som i går, med en uppenbart glad Lasse, blir mysteriet åtminstone mindre. Winnerbäcks ödmjukhet och värme från scenen är större än hela hans tunga ångestaura.   

/Jocke