Iron Maiden

The final frontier

EMI

HÅRDROCK

När de spelade in sitt femtonde studioalbum återvände Iron Maiden till studion där de gjorde skivorna ”Piece of mind”, ”Powerslave” och ”Somewhere in time”, Compass Point Studios, Bahamas. 

Gruppen ramar även in titelspåret  i ett rymdtema som påminner om just ”Somewhere in time”. Singeln är förpackad som ett gammalt, färgglatt seriemagasin från 50-talet. Och videon är en science fiction-inspirerad hommage till filmer som ”Alien”, ”Stjärnornas krig” och, ja, Indiana Jones och ”Jakten på den försvunna skatten”. 

Men den här gången är rymdäventyret en metafor för en människa som gjort allt, sett allt, flugit för nära solen och nått den yttersta gränsen. 

Texten gör att ”The final frontier” känns som Maidens version av ”My way”. 

Nya albumet domineras av långa, progressiva låtar. Fem av spåren är längre än åtta minuter. 

I så fall måste ”The final frontier” räknas som ett fyra minuter långt stilbrott mot resten av plattan. 

Musiken innehåller mer 70-talsinspirerat bly än New Wave Of British Heavy Metal och diverse taktbyten. Riffen är fyllda av tung blues och Nicko McBrain övertygar i rollen som John Bonham. Tankarna går också till Deep Purples comeback, 80-talsklassikern ”Perfect strangers”. 

Bruce Dickinson tar, som vanligt, i så att läderbyxorna gör sönder med ett ”ritttssshh”. Men han har haft märkvärdigare material att jobba med förr. 

Det är inte refrängen som imponerar. Det är den enkla och effektiva tyngden.

Markus Larsson

 

Fotnot: Albumet ”The final frontier” släpps 16 augusti. 

Fotnot 2: Nej, jag vet. Jag är ingen hårdrockskribent. Men alla våra metalpennor har för närvarande semester eller är saknade i strid i Värmland nånstans. Därför rycker jag in. Men var inte oroliga, metalskallar. Snart är Jocke Persson, Marcus Grahn och Mattias Kling tillbaka med sina tunga och dieseldoftande adjektiv.