Steve Harris och undertecknad på fotbollsplanen. FOTO: ROGER SCHEDERIN.

Iron Maiden var ju som de flesta vet i stan i helgen. Jag fick ett snack med urtrevliga Steve Harris som förutom att spela bas i bandet är ett stenhårt West Ham-fan. Det gillar vi.

Nåväl. I vår hårdrocksbilaga i lördags fanns en lång intervju med Steve. Men som vanligt var det en hel del som inte fick plats i artikeln. Så håll till godo:

Om nya plattan ”The final frontier”:
– Det var inte en svår platta att göra. Om vi inte vet vad vi gör i studion nu så borde vi nog inte vara där, haha. Men jag tycker att vi har väldigt starka låtar, men det betyder inte att folk kommer gilla dem. Alla låtarna är så olika, det är därför jag tror att lyssnarna behöver höra plattan fyra-fem gånger innan de verkligen uppskattar hela albumet.

Om hur man gör för att hitta inspiration efter 35 år i samma band:
– Jag tror alla som håller på med någon form av skrivande vet att man ibland är rädd för att misslyckas. Men vi försöker att inte tänka så mycket, utan i stället vara spontana och hittills har vi inte behövt oroa oss. I stället är det nog så att vi har för mycket idéer och problemet handlar i stället om att begränsa sig. Jag har tonvis med idéer, men det är ett trevligt problem.

Om hur de orkar köra stenhårt på scenen i två timmar:
– Jag springer mycket innan turnéerna. Vi har alltid gett 110 procent. Grejen är att hålla sig i form och ta hand om sig själv. Vi är inga stordrickare, vi var det på 1980-talet. Alla går igenom det när de är yngre, men man växer ifrån det och inser till slut att man inte håller i fem minuter om man håller på så.

Om den avslappnade realationen till fansen:
– Men det blir allt svårare, särskilt på ställen som Sydamerika, där kan du inte gå ut från hotellet. De är lite galnare där nere, de kan inte kontrollera känslorna. Svenskar är mer avslappnade vilket är bra. Man kan snacka med dem, och de hoppar inte på dig, haha.

/Martin