Tv-krönika ur Aftonbladet tisdag 24/9:

Det är obotligt korkat av TV 4 att sända ”Fångarna på fortet” så sent på vardagkvällar. 

Det är ju barnen som vill se det. 

Kanalen har kritiserats för den märkliga tablåläggningen, och jag instämmer helt. 

Jag skulle aldrig bänka mig ensam framför Agneta Sjödin, Gunde Svan och gänget – så kul är det inte. Däremot passar det perfekt som helgmys-tv med sexåringen och nioåringen. Nu fick de vara uppe och testkolla. Mycket riktigt tyckte särskilt den minste att det var hur spännande som helst. 

Vissa tävlingar var nervkittlande, och programledarna var i sitt esse. I jämförelse med ”Let´s Dance” var ”Fångarna” direkt fängslande (ursäkta vitsen). Produktionen andades proffsighet, och miljön är spännande och vacker. 

Men det hjälper inte: Klockan nio var barnen urtrötta, men ville givetvis se hur det gick.

Och jag gnisslade tänder över alla reklampauser. Jag tänker INTE berätta för dem att avsnitt två går i morgon. Vad kommer härnäst TV 4, ”Idol” klockan sex på söndagsmorgnarna? 

I  SVT 1 knackade Tom Alandh på i stugorna och hos myndighetspersoner och frågade om trygghet. Ett laddat ord som alltid kommer upp i valtider, som en självklarhet eller ett vallöfte. 

Platsen var skånska Klippan, där en ung man från Elfenbenskusten knivhöggs till döds när han klev av bussen för fjorton år sedan.

En del tyckte att allt blivit mycket tryggare sedan dess, medan andra pekade på att det finns människor som lever i rädsla. 

”Val 2010: Tom Alandh i Sverige” lyckades med små medel lyfta fram hur olika människor ser på trygghet, och hur misstänksamheten mot ”utlänningar” lurar under ytan i villakvarteren. 

Bra frågor, avslappnad ton, en del fakta och lyckad dramaturgi – mer behövs inte för att skapa en intressant dokumentär som speglar ett litet svenskt samhälle. På blott en halvtimme. Snyggt jobbat. 

I kväll tittar jag på det norska ”Bokprogrammet” (SVT2).

/ Cecilia Gustavsson

Vad väntar!!???

Det regnar i Malmö. Träden ruskar på sig som för att skaka bort vattendropparna, och på andra sidan byggarbetsplatsen blinkar några lyktor förvirrat i de pastellfärgade stånden. Det kallas Malmöfestivalen.

En parad för paraplyer och ponchos.

Som tur är ska jag snart få gå in i biomörkret. Det årliga uppropet för höstens filmer hålls traditionsenligt i Malmö. 30 filmer väntar de närmaste dagarna. En del har jag sett, men det mesta är nytt och förväntningarna är som alltid höga.

Utan att döma någon i förväg vågar jag påstå att en av de bästa är Toy story 3, som har premiär nu på fredag.

Jag var ute och tog en promenad med en polare i Hampstead i norra London i dag och gick förbi en fotobutik.

Plötsligt gick det upp för mig var jag sett den förut. I juni fylldes de brittiska tidningarna med bilder på just det här butikshörnet. George Michael hade varit ute och kört bil mitt i natten och spåren efter hans framfart ser ni fortfarande på de här bilderna.

Han ringde själv polisen och greps för att ha kört påverkad. Han hade också en mindre mängd narkotika på sig.

Men jag funderar mest över varför butiken inte har bytt ut rutorna än.

Att någon klottrat dit ”WHAM” mitt på väggen antyder kanske att det blivit något av en turistattraktion, även om jag var den enda som slet upp kameran i dag.

//Tobbe Ek

Den här entusiastiskt klippta orgien i svordomar med Jakob Eklund har legat ute ett tag.

Men jag såg den först nu efter tips.

En underhållande kortfilm.

 Lasse Kronér visade imponerande form i säsongspremiären.

Dags för SVT att ge honom ännu större förtroende.

Är han skadefri borde han vara en stark kandidat att ta över ”Allsång på Skansen”.

Säsongspremiärer av ”Doobidoo” får i regel betydligt mindre uppmärksamhet än andra program i samma publiknivå. Det brukar landa i några omslag på tv-bilagor och ett par tidningsintervjuer som oftast vinklas upp på Lasse Kronérs huvudskada och kampen för att tillbaka.

Och han har inte haft det lätt efter olyckan för ett dussin år sedan då han fick en gitarr i huvudet. Kronér har gjort sitt ”Dobidoo” men där emellan försvunnit, sjukskriven, utbränd och i smärtor. Men det får vi bara läsa om en gång per år, det syns aldrig i tv. Där ser han tvärtom bara fräschare och fräschare ut, han är pigg och energisk, rolig, kvick och charmig. År efter år.

Dessutom ser han ut att älska både tävlingsmomenten, de gamla klippen från arkivet, och – inte minst – musiken. Som han älskar musik. All musik. Schlager, pop, nytt och gammalt.

”Dobidoo” är ett gediget program av det gamla fina slaget. Publiken älskar det, det tittarslår alltid ”Idol”, det rullar på, men gör inte så stort väsen av sig, som sagt. Det är trevligt och oförargligt och, om man vill man vara riktigt snäll, lite folkbildande i och med de gamla SVT-arkivklippen.

Men man önskar ändå att Lasse kunde ta sig an några andra uppgifter. Om han är fit nog.

Häromdagen gjorde Anders Lundin förhoppningsvis sin sista insats i på Skansen.

Det fina formbeskedet i gårdagens ”Doobidoo” stärker min tro på att Lasse Kronér skulle vara en utmärkt efterträdare som allsångsledare. Han skulle återuppväcka musikglädjen på Sollidenscenen.

Övriga reflektioner efter gårdagens program:

Peter Apelgren som borde vara gäst i alla program, alltid. Han levererar alltid. Som när tv-licenskören överraskade med sin tack för att du betalar din tv-avgiftssång och Peter bara: ”Jag har inte betalt”.

Lisa Nilsson och en man med jätteljus röst och förfärliga glasögonsnören (Samuel Ljungblahd) som jag aldrig tidigare sett fick till en ganska bra duett (”Where is the love”) men var i övrigt platta och trista och förlorade välförtjänt.

I dag missar jag inte fotbollsmatcherna i Viasats Premier League-kanal.

He!

Claudia Galli var gullig i klippet som barn i ”Trazan och Banarne”…

Eh?

…men att hon inte kom på en enda låt av Beatles var skamligt.

Krönika i dagens Nöjesbladet:

Göteborg.

Staden, myten, ordvitsen.

Tredje Way Out West avklarad och jag är överkörd av en tiotonstruck.

Vad är det ni gör med mig – Håkan, Henrik och Hurricane?

När man kommer hem från festival är den första fråga som möter en:

Vad var bäst då?

Man kanske drar till med ett The XX, ett The Drums, ett LCD Soundsystem. Naturligtvis total lögn. Det som alltid golvar en i Göteborg är – Göteborg.

Tidigt på fredagen började snacket gå. Alexander Skarsgård, Kate Bosworth och Kirsten Dunst var på plats i festivalvimlet. Hollywoodglansen hade förgyllt Slottsskogen. Joel Kinnaman, Fares Fares, Anders ”Moneybrother” Wendin, fler Skarsgårdar och diverse Söderkisar i dess entourage.

Backstage hade ett område i baren seglats av med rep för att deras gäng skulle få vara ifred från ovälkomna vip-fyllskallar. Samma sak på klubben Park Lane där de efterfestade. Mitt i tisslet och tasslet (”är de fulla?”, ”bråkar de?”, ”hånglar de?”) står Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren några meter bort.

Först DÅ blev jag starstruck.

Av en man iklädd plommonstop och cape.

Därmed är allt som det ska i Göteborg.

2008 var året då Broder Daniels avsked golvade mig i Slottsskogen. Bandets efterfest var mer eftertraktad än Pharrell Williams skumpabjudning med tillhörande tits&ass.

2009 var året då Daniel ”Hurricane” Gilbert spelade sina då outgivna låtar på en efterfest på Röda Sten – inför vännerna Henrik Berggren och Håkan Hellström. Vilka som var festivalens huvudakter? Who knows.

2010 var året då Håkan Hellström spelade hela genombrottsskivan ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” i en konsert som mer liknade väckelsemöte. Eller i mitt fall – årets traditionella överkörd-av-tiotonstruck-ögonblick.

Alla andra konserter under Way Out West bleknade plötsligt i jämförelse.

Vad är en ”Superman returns”-stjärna i glansen av en 36-åring iförd sjömanskostym?

Det ska tydligen till en göteborgare för att bli profet i sin egen hemstad.

I vintras var det härlig uppståndelse runt Östersund. George Clooney filmade The American där, med rockfotografen Anton Corbijn som regissör.

Nu börjar det närma sig premiär för The American. 

Jag har sett filmen och kan avslöja att den inleds med mycket vackra svenska vinterbilder. Mycket snö och skog. Stillhet. Kyla. Det står att det ska vara Dalarna, men det är väl som när Trollhättan spelar USA i Lars von Triers filmer. Visst filmade Clooney mest i Jämtland?

Den inledande stillheten i ”The Amercian” bryts. George Clooneys rollfigur är en yrkesmördare och det handlar om att jaga och bli jagad.

I stort sett hela filmen utspelas i Italien.

Men de första fem minuterna går till Sverige. Irina Björklund och Björn Granath är med i dramatiska scener.

På en bio nära dig den 10 september.

Aningslöshet, inbilskhet och högfärd. Allt i en märklig kombination.

De tre leksakskungligheterna i ”Hemliga prinsar” regerar i genren ofrivillig humor.

Jag fnissar fortfarande.

För finalavsnittet av SVT:s ”Hemliga prinsar” var det roligaste jag har sett på tv på hela sommaren.

Det var raffinerad genans i en liten ask.

Den brittiska realityserien – som alltså har gått ut på att två asiatiska prinsar, och en afrikansk sådan, har åkt till Brighton för att ragga inkognito, och leta efter kärleken bland ”vanliga människor” (vilket är motsatsen till ovanliga människor, antar jag) – har visserligen varit en skrattfest från bildruta ett.

Men gårdagens avsnitt – i vilket prinsarna tog med sig sina stackars utvalda till sina hemländer – tog priset.

Allting blev ju så oerhört fel, och det blev väldigt uppenbart att de här tre männen mer eller mindre sitter hemma och leker prinsar, utan att deras så kallade undersåtar knappt har en aning om att de existerar. Och än mindre bryr sig om dem.

Okej för att den indiske gayprinsen faktiskt bodde i någon form av litet palats, även om det var rackigt, och faktiskt ägde lite mark (ungefär ”fram till de där trädtopparna”).

Men den srilankesiske prinsen, som levde i exil i Holland, var verkligen helt vilse i pannkakan.

Han tillbringar alltså sina dagar i en liten lägenhet i Amsterdam, där han klär ut sig i fina kläder, låtsas ha fullt upp med sitt jobb som prins, och håller väldigt noga på etiketten och sina kungliga plikter – trots att hans egna landsmän på andra sidan jorden har spolat honom för länge sedan.

Någon borde göra ett filmmanus baserat på den killens liv.

Och den inbilske sydafrikanske mansgrisprinsen… Ja, hans kommentar efter att ha blivit brutalt dumpad av sin brittiska ”flickvän” summerar väl hans självinsikt och attityd till livet ganska bra:

– Jag står över henne. Vi är inte jämlika. Jag är glad att det är över.

”Hemliga prinsar” – hela serien – ligger ute på SVT Play.

Se den om du har missat den.

Snälla, gör det.

I kväll: säsongsavslutning av ”Damages” i TV8.

Ja!

Nya ”Human target” (Kanal 5) bjuder på skojig retroaction, och en skön frontfigur som kan nästan allt.

Nja…

”Sommar med Ernst” (TV4) funkar inte riktigt i år. Geisten känns konstruerad.

Följande låg i mitt postfack på jobbet.

TV4 gör allt för att köpa oss journalister – ja, med choklad-pengar det vill säga.

”Fångarna på fortet” är tillbaka i tv-rutan på måndag. TV4 skickade ut lite reklam till oss journalister. Choklad funkar alltid som muta för att vi ska skriva extra mycket på programmet. Lite snålt, eller?

/Helena Trus 

Så här flott anlände Mando Diao till Borlänge och Peace & Love i juli.

På flygplasten fanns även en väldigt upphetsad lokaltidningsfotograf som hela tiden snackade om när ”Brage kom med flyget”, det var ett himla rabalder om när Brage gjorde så och Brage gjorde det och Brage hit och dit.

Pliktskyldigt svarade jag: Mhm, jaha, ojdå, jaså?, precis.

Flera gånger var jag på väg att ställa frågan, men hindrade mig.

Efteråt, när jag och min fotograf Gustav satt i bilen på väg därifrån hävde jag i stället spydiskt ut mig:

– Och VEM är den där sensationella BRAGE som alla tror att man ska ha koll på här? Någon kändis eller?

Gustav tittade på mig och höjde på ögonbrynen.

– … det är ju deras fotbollslag.

Oj då, mumlade jag för mig själv.

Sedan ägnade jag 30 minuter åt att förbanna fram för allt min dumhet men också min kroniska förmåga att ”tappa” Sportbladet.