Och nu blir det reklam.
De här dagarna kan man köpa en Lindeman-box med Aftonbladet. Den rekommenderar jag gärna. Jag har gjort urvalet av de bästa Lindemännen, och man får mycket fin läsning med boxen. Ett kort förord av Hasse Alfredson, en liten text som jag skrivit och massvis med historik, bilder och fakta kring Lindeman.
En fin bit svensk underhållningshistoria för 69 kronor.
Det är lätt att bli dagblind, det händer mig hela tiden. Speciellt eftersom det som i mitt fall är måndag varje dag.
Men det kan ju bli kul ibland. Jag väljer till exempel att tolka dagens post från skivbolaget National som att inspelningen av Stefan Sundströms nya cd (släpps 1/9) kan ha varit lite dimmig. Titeln är nämligen satt efter hur många dagar det tog för det här sköna visgänget att spela in plattan.
Men hur var det nu, hur många dagar tog inspelningen egentligen?
All fine. Eller, vänta lite nu ….
/Jocke
Sommarens bästa läsning är romanen ”One day” om en ung man och en ung kvinna som mötes på universitet i Edinburgh. Första kapitlet utspelas 15 juli 1988. Resten av boken beskriver den 15 juli varje år de kommande 20 åren.
Det händer mycket i deras liv, i förhållanden och i Storbritannien.
David Nicholls bok är redan en stor succé i England och USA.
Och den är på väg att bli film. Inspelningen har börjat.
Det verkar lovande. Lone Scherfig regisserar. Hon gjorde senast ”An education” och har bland annat gjort ”Italienska för nybörjare”.
Anne Hathaway spelar den kvinnliga huvudrollen och Jim Sturgess den manliga. Honom har man kunnat se i thrillern ”21” och Beatles-musikalen ”Across the universe”.
Fantastisk bok, bra skådespelare och regissör. Den hoppas vi på.
Det känns som det gått nog tid nu. Det är dags att minnas lite.
Det var mycket som var omskakande med Håkans spelning i lördags. Omvälvande. Det märktes inte minst bland dem man träffade efter konserten. Det var liksom något tomt i blickarna. Utmattat. Men så har de här låtarna betytt otroligt mycket för enormt många. Det är en resa tillbaka till Göteborgseufori, småstadsångest, förälskelser, ständiga fester i för små lägenheter på Ode Balten, söndertrasade förhållanden eller vad man nu upplevde kring 00-talets början.
Det var mycket som var bäst i lördags. Men i min värld blev avslutningen en knäckande känslosam final där Hellström, som enda extranummer, själv hade tänkt tillbaka på karriären de senaste tio åren.
Minnena blev låten ”River en vacker dröm”. Jag blir fortfarande tårögd när jag hör den.
/Jocke
Snart går skiten ner. Mando Diao inviger nya satsningen live-löpet.
Jag är visserligen jävig – men tror det kan bli spännande. Hångel-funktionen är sjuk (och hyfsat äcklig faktiskt). Måste provas!
Och ja, skiten är HELT GRATIS. Anledningen till att man går in och bokar är att man endast klarar av 20 000 pers/spelning. Allt man behöver är alltså ett lösenord. Sen är det bara att hångla på. Precis som på en vanlig konsert.
Mitt sällskap äter stans största kanelbulle på Saturnus på Eriksbergsgatan. Så jäkla smaskens.
/Krogredaktören Trus
… är den förbannade nu-är-sommaren-slut-känslan som kommer som en bomb på posten på söndagens hemresa. Totalt jävla mörker. Visst, Popaganda kommer definitivt pigga upp om några veckor. Men ändå, sommaren as we know it är över.
Då kan man drömma sig tillbaka med detta. Hellström i alla ära men jag får fan gåshud av detta. Vilken magisk stämning det var under La Rouxs hits, som denna. Helt sjuk allsång i tältet. Och hon är ju verkligen så otrolig cool Elly Jackson. Ägde scenen.
Den konserten, Håkan och Local Natives skriver jag in som mina bästa stunder på Way Out West 2010. Vilka är era?
/Jocke
Pizza till frukost, pommes frites som dagens grönsak – och ungar som inte kan skilja en tomat från en potatis.
Skolmatsalen i ”Jamies matrevolution USA” är som tagen ur en postapokalyptisk dystopi.
Efter ”Jamies Amerika” och ”Jamie upptäcker…” hade Kanal 5 i går premiär för sommarens tredje serie från den brittiske enmansarmén Jamie Oliver – som ju måste vara bland de mest produktiva tv-kockarna någonsin.
Den här heter ”Jamies matrevolution USA” och går ut på att Oliver åker till en av USA:s fetaste och mest ohälsosamma städer – Huntington, West Virginia – för att revolutionera skolmaten, och få folk att börja tänka nytt vad gäller käk, och sluta dö i förtid av fetma.
Serien är något av en uppföljare till ett projekt som überkocken drog igång på hemmaplan 2005, som faktiskt fick Tony Blair och regeringen att agera i frågan skolmat – och också lär ha fungerat som kraftig inspiration till Bert Karlssons ”Matakuten”.
Och ett inslag i ”Jamies matrevolution USA” som känns igen väldigt väl från just den serien är de otroligt defensiva mattanterna – som vädrar inkräktare med besserwisserattityd, och därför demonstrativt pinkar in sitt revir med bistra miner, hånflin och himlande med ögonen.
Det är samma buttra gäng som vi har sett i svensk tappning i TV4.
Men i övrigt är allting upphöjt i kubik i den här amerikanska versionen.
Barnen är fetare, regelverken konstigare (pommes frites passerar som grönsaker, och pizza anses vara bättre mat än kycklingklubbor med brunt ris, eftersom det innehåller mer bröd), och halvfabrikaten värre (”potatispärlor”… hm…).
Och i ett avsnitt längre fram finns det en fantastisk, men fasansfull, sekvens där Oliver förhör ett gäng förstaklassare om olika grönsaker, och inte en kotte kan namnge ett knippe tomater. Eller ens känns igen en potatis i sin naturligt rundade, råa form.
Det är ingen överdrift att säga att om de där barnen är USA:s framtid, så får nog landet lägga ner sin ”the greatest nation on Earth”-slogan rätt snart.
I kväll tittar jag på ”Val 2010: Tom Alandh i Sverige” i SVT1.
Ja!
Dråpligt komiska brittserien ”Doc Martin” har börjat på en ny säsong i Kanal 9.
Nej!
De finska fånarna i ”The Dudesons in America” (MTV) är tio år efter sin tid.