Grabbarna i Death Breath. Här har de precis sprungit maraton.

Jag intervjuade Imperial State Electrics frontman Nicke Andersson i går och sitter och randar i detta nu. Ett av Nickes otaliga musikprojekt är dödsmetallbandet Death Breath, och jag måste bara passa på att hylla detta bands fenomenalt fyndiga låttitlar.

Det är för fan ren poesi vi pratar om här. Lyssna bara:

Chopping Spree.

Dead but walking.

Corpses of death.

Giving head to the dead.

Och min absoluta favorit:

HEADING FOR DECAPITATION.

Fredrik Virtanens tv-krönika:

”Jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand… Jag skulle ännu hellre göra nåt, ja göra någonting jag kan”.
Det var religiös extas med Jakob Hellman – och skandal att Anders Lundin snodde hans extranummer.

Jag säger inte att den ack-så efterlängtade Jakob Hellmans formidabla comebackframträdande i ”Allsång på Skansen” på SVT saknade brister.
Tvärtom, de fanns där.
Och tack gode gud för brister.
Alla begriper inte det. Det är samma personer som inte begriper Håkan Hellström eller Bob Dylan utan föredrar Kent och The Beatles.
Brister ger nerv.
Hela Sollidenscenen skakade av nerv när Jakob Hellman i fulbrun bowlingskjorta för första gången uppträdde för en stor tv-publik. Snillet har ju helt självvalt hållit sig underground sedan han släppte sin hittills enda skiva, ”…Och stora havet” 1989.
Det var extatiskt. Tammefan lika extatiskt som när han gjorde en cover på Madonnas ”Like a prayer” på visfestivalen i Västervik 1993.
”Hon har ett sätt” var ”Allsång på Skansens” höjdpunkt i år, aningen skakig men så nervig och poetiskt popperfekt, fortfarande, att säsongens övriga artister bleknade.
Det enda som saknades var att Hellman istället hade lett allsång till ”Fritiof och Carmencita”, som han ju gjort den definitiva versionen av på en Evert Taube-hyllningsskiva.

Sist av allt spelade Hellman sin största hit ”Vara vänner”, lika fint. (”Det är fortfarande allsång, vi är fortfarande på Skansen, det är fortfarande allsång”, sa han i ett break, som värsta Van Morrison).
Nej, stopp! Det gjorde han ju inte alls. Inte för andra än vi som kollade in websändningen efter programmet.
Det är en skandal att Anders Lundin fick den programtiden med en medioker egen sång under ordinarie sändning. Skandal.
Avgå, producent Gunilla Nilars. På riktigt: avgå. Omdömet sviktar fullkomligt.

I kväll ser jag ”Rapport”, SVT1 kl 19.30.

JA
Pernilla Wiberg, skidåkare (!) som oväntat ledde allsång i ”De bar’ å åk” som en övertänd Pernilla Wahlgren.

NEJ
Kära Anders Lundin, vi har talat om det här: Du skall aldrig, ALDRIG spela dina hemsnickrade barnvisepekoral. Du är programledare, inte Lasse Berghagen.

Fredrik Virtanen

Iron Maiden

The final frontier

EMI

HÅRDROCK

När de spelade in sitt femtonde studioalbum återvände Iron Maiden till studion där de gjorde skivorna ”Piece of mind”, ”Powerslave” och ”Somewhere in time”, Compass Point Studios, Bahamas. 

Gruppen ramar även in titelspåret  i ett rymdtema som påminner om just ”Somewhere in time”. Singeln är förpackad som ett gammalt, färgglatt seriemagasin från 50-talet. Och videon är en science fiction-inspirerad hommage till filmer som ”Alien”, ”Stjärnornas krig” och, ja, Indiana Jones och ”Jakten på den försvunna skatten”. 

Men den här gången är rymdäventyret en metafor för en människa som gjort allt, sett allt, flugit för nära solen och nått den yttersta gränsen. 

Texten gör att ”The final frontier” känns som Maidens version av ”My way”. 

Nya albumet domineras av långa, progressiva låtar. Fem av spåren är längre än åtta minuter. 

I så fall måste ”The final frontier” räknas som ett fyra minuter långt stilbrott mot resten av plattan. 

Musiken innehåller mer 70-talsinspirerat bly än New Wave Of British Heavy Metal och diverse taktbyten. Riffen är fyllda av tung blues och Nicko McBrain övertygar i rollen som John Bonham. Tankarna går också till Deep Purples comeback, 80-talsklassikern ”Perfect strangers”. 

Bruce Dickinson tar, som vanligt, i så att läderbyxorna gör sönder med ett ”ritttssshh”. Men han har haft märkvärdigare material att jobba med förr. 

Det är inte refrängen som imponerar. Det är den enkla och effektiva tyngden.

Markus Larsson

 

Fotnot: Albumet ”The final frontier” släpps 16 augusti. 

Fotnot 2: Nej, jag vet. Jag är ingen hårdrockskribent. Men alla våra metalpennor har för närvarande semester eller är saknade i strid i Värmland nånstans. Därför rycker jag in. Men var inte oroliga, metalskallar. Snart är Jocke Persson, Marcus Grahn och Mattias Kling tillbaka med sina tunga och dieseldoftande adjektiv. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fine Jakob Hellman står på Skansens scen i kväll för att sjunga allsång. Bara det känns lite…udda. 

Nöjesbladets reporter Anna Sköld träffade Hellman på repetitionen igår och filmade en liten snutt.

Sugen på lite mer Jakob? Kolla in klippet nedan.

i BB-huset

 

Gladiator-förnedringen

 

han var smal. då.

 

Man bör hålla sig ifrån alltför mycket självförhärligande.

MEN.

I dag fyller jag, som min kollega Jon så fint redan berättat här i boggen, år. Och denna begivenhet råkar sammanfalla med att jag i sommar firar tio år på nöjet.

Så. Här kommer en alternativ Best of nöjet – so far.

Vi börjar nedifrån!

5. Big Brother-floppen (2000)

Min chef Ronny bestämmer att jag ska vara inlåst i Big Brother-huset i ett dygn inför premiären av den då helt nya dokusåpan. Jag är inlåst tillsammans med, bland andra GP, DN och Resumé. Kanal 5 klipper ihop vårt dygn till ett halvtimmeslångt videoband. Jag finns med i två sekvenser: jag cyklar på en testcykel och ler förläget mot kameran (svår synd när man är med i en dokusåpa, man ska låtsas som att kameran INTE FINNS) samt ligger i en vedeldad pool med flaska öl i handen och ler förläget mot kameran.

 

4. Gladiator bryter mitt revben (1999)

”Gladiatorerna” ska rulla på TV4 och jag åker till Kupolen i Borlänge, för att ”testa” grenarna. Det har min chef bestämt. Jag är praktikant och lyder minsta vink. Fotografen Jonas Bilberg säger: ”ta av dig på överkroppen, det blir roligare bilder då”.

Jag är oerhört smal (jo, DÅ var jag det) och på huvet har jag en stor amerikansk fotbollshjälm som jag knapp kunde bära upp. Jag ”slåss” mot gladiatorerna, och Zeke blir övertänd. Han tacklas och slår mig i huvudet med en stor vadderad stock. Programledare Gunde Svan skriker paniskt: ”Inte mot huvet, Zeke, inte mot huvet”, jag får en spricka i ett revben och kan inte sova på en vecka.

”Kanonbra artikel”, säger chefen.

 

3. Hånad av Robert Aschberg – i min egen tidning (2005)

Jag och den briljante fotografen Andreas Bardell åker till Malaysia för inspelningen av ”Robinson”. Vi bor i bungalows nära djungeln och har svåra problem med tusenfotingar stora som snokar, albinogrodor och fladdermöss i våra hus. Vi ondgör oss för tv-teamet. Robert Aschberg, programledare för ”Robinson” och krönikör i Aftonbladet, finner detta mycket roligt. Våra djurproblem råkar sammanfall med ”Robbans” lämningsvecka av ännu en krönika, och på grund av idétorka väljer han att håna oss. Anonymt, förvisso. Men jag och Andreas var enda tidning på plats. Tack, Robert.

 

2. Kokosnöts-incidenten (2003)

TV4 storsatsar på nya extremsåpan ”Camp Molloy”. Den spelas in i nordöstra Australien och jag är på plats. Inför resan har jag läst på: I Queensland finns några av världens giftigaste ormar, det finns spindlar och krokodiler. Jag köper jättedyra kängor för att klara av The Outback. 

En morgon, före frukost, tar jag en promenad på STRANDEN och lyckas i ett olyckligt ögonblick krocka med en kokosnöt som ligger dold i sanden. Det gör fruktansvärt ont. Jag uppsöker sjukstugan. Jag har fått en allvarlig spricka i tån. Jag får kryckor. Jag haltar runt i skogarna på ett ben. Jag intervjuas i raljanta ordalag av hemmaredaktionen, som till råga på allt publicerar en intervju i tidningen. Jag blir hånad när jag kommer hem.

 

1.Telefonintervjun med Britney Spears (2001)

En tidig morgon ska jag ringa upp henne. Hon är i Australien och hennes agent ska koppla samtalet vidare. Inför intervjun får jag vet att alla frågor om ”sex och huruvida hon är oskuld” (som om man skulle fråga om det) innebär att intervjun omedelbart avslutas.

Det är problem med linjen, det är konstant upptaget och jag börjar svettas av nervositet. Till slut – ÄNTLIGEN! – kommer jag fram. Då är jag så uppstressad och LYCKLIG över att komma fram, att jag inleder allt med en oerhörd otydlig presentation: ”Hi, this is Toby from Sweden”. Så ska man inte presentera sig, man ska säga sitt fullständiga namn samt vilken tidning man företräder, det är ju allmänt hyfs. Nåväl, hon mumlar typ ”Hi” tillbaka.

Jag följer upp med ett glatt ”Nice to MEET you!”.

Över telefon.

Sen kunde det bara gå bättre.

 

Tobbe W Lindner