Världens bästa soullåtar?

Verkligen?

ÄR detta världens bästa soullåtar – och därför också, rent logiskt, världens bästa låtar, punkt.

Svaret är faktiskt ja.

Men se det inte som en komplett lista. En sådan skulle behöva innehålla tusentals titlar. Och jag hör redan hur Per Bjurman sitter borta i New York och sliter sitt hår över att ”Pledging my love” med Johnny Ace saknas.

Men hejda dig, Biffen. Balladen är så mycket du att ingen annan kan göra den till sin egen längre. Men visst är det en magisk hymn.

Listan är en förbandslåda som inte bara får ditt liv att låta bättre. Musiken kan även plåstra om dig när livet och kärleken och fjärrkontrollen till tv:n sviker. Vad du själv prioriterar mest av de tre tänker inte jag lägga mig i.

En reservation:

Det här är de bästa låtarna jag hittar på Spotify just nu.

Den bästa soulen är ofta obskyr och finns bara utgiven på vinyl eller utgångna cd-samlingar. Det är till exempel en smärre skandal att OV Wrights största inspelningar inte finns på Spotify.

Många undrar säkert var Aretha Franklins ”Think” tagit vägen. Eller Otis Redding.

Lugn. Jag utgår bara från att du redan har lyssnat dig less på dem.

Däremot är Arethas Drifters-cover ”Don’t play that song” given, den makalösa inledningen av det lika makalösa albumet ”Spriti in the dark”. Likaså demon ”Sweet bitter love” som, om folk frågar, jag alltid brukar nämna när jag måste ranka det vackraste jag nånsin hört.

Jag delar inte heller upp genren i svart och vitt.

I min värld är Hall & Oates, Rod Stewart, Paul Weller, Carole King, Charlie Rich, David Bowie, med flera, precis lika mycket soul som Stax Records och Motown. För att inte tala om Elvis Presley.

Jag har genom åren lagt ner tusentals timmar och kronor på att leta upp och köpa flera av låtarna på listan.

Mästerverk som Bettye Swanns ”Kiss my love goodbye” och Candi Statons Fame-inspelningar var länge svåråtkomliga rariteter.

Nu behöver ingen ens lämna tangentbordet för att hitta dem.

Jag har valt att rama in listan med Alicia Keys ”Empire State of mind (part II)” och Mavis Staples ”You are not alone”. Mest för att visa att det fortfarande skriva och spelas in soul som är precis lika bra, om inte bättre, än den som gjorde 1964.

Jag kan fortfarande inte lyssna på Mavis Staples ”You are not alone” utan att sakta bryta ihop.

Jag skulle kunna skriva åtskilliga spaltmeter om Otis Clays ”That’s how it is (when you’re in love)”, som Moneybrother gjort en cover på.

Jag kan yra i timmar om Four Tops version av ”Do what you gotta do” eller Curtis Mayfields ”Billy Jack” eller The Soul Childrens uppgivna ”I’ll be that other woman” eller mäktiga Nina Simone.

Men det är bättre att ni lyssnar själva.

Lyssna exempelvis på Little Richards stompfest ”Get down with it”. Musik blir inte hårdare. Trummisen jobbar hårdare än 4000 galärslavar.

(En parentes. ”Up the mountain” är felmärkt och framförs av Solomon Burke och inte Patty Griffin. Griffin har dock skrivit gospellåten och körar i bakgrunden.)

Jag märker att det är slagsida åt bittra och sorgliga ballader.

Det är ingen olyckshändelse.

Glad musik är till för amatörer. Proffs föredrar att gråta.

Ta hand om er.

 

/Markus ”The Crying Man” Larsson

 

Lyssna på spellistan här.