Jo, jag vet.

Det är knappast Carl XVI Gustafs fel att Hultfredsfestivalen gick i graven tidigare i sommar.

Och Silvia kan inte gärna beskyllas för att Arvikafestivalen har skulder på sju miljoner.

Det är sant att Victoria och Daniel var gulliga i Storkyrkan och att Daniel höll ett gulligt tal och att hela bröllopet var fruktansvärt fint och vackert och alldeles oerhört gulligt.

Men nu är det dags för svenska folket att ställa sig en viktig fråga.

Vad ger oss mest glädje – välmående rockfestivaler eller ett välmående kungahus?

Kungahuset fick drygt 112 miljoner kronor i apanage 2009, enligt sin egen hemsida. Knappt hälften av denna summa gick till befogade saker som driftskostnader för de kungliga slotten.

Resten – 57,43 miljoner kronor – fick kungafamiljen för att vara kungafamilj.

Det är dags att börja stoppa dessa pengar i en annan ficka. För 57 miljoner om året skulle vi inte bara kunna återuppväcka Hultfredsfestivalen från de döda och hjälpa Arvikafestivalen att komma på fötter. Vi skulle också försäkra oss om att Sverige får sommarens bästa musikfestivaler.

I hela världen.

För all framtid.

Alla hiphopfestivaler skulle ha råd att boka Jay-Z och Kanye West. Smala, kreddiga popfestivaler skulle kunna boka Morrissey och Bowie och Neil Young. Visfestivalen i Malungsfors skulle kunna slänga in Bob Dylan som husband, med Leonard Cohen på ståbas.

Sömniga samhällen skulle få sig en välbehövlig spark i baken. Essunga kommun i Västergötland – en av Sveriges sämsta turistkommuner enligt Handelns utredningsinstitut – skulle kunna boka U2 till marknaden i Nossebro en vecka i sträck och se turismen skjuta i höjden med tiotusen procent. 

I den ena vågskålen har vi en uråldrig, odemokratisk institution som grundar sig på att människor har olika värde.

I den andra: ett potentiellt Mekka för världens musikälskare och ett garanterat uppsving för turistnäringen över hela vårt land.

Det borde vara ett enkelt val.