Ett moln av myter omger den anglofila amerikanen som blev ofrivillig popstjärna i The Walker Brothers. Bakom solglasögon och halsduk har han hemlighållit det mesta. I stället har han låtit barytonrösten tala.

NÄR: 1967.

VAR: London.

VARFÖR: ”Han hade keps på sig så jag kunde bara se hans mun. Först efter trettiofem minuter fick vi ögonkontakt”. Jarvis Cocker berättar om sitt första möte med ikonen i dokumentären ”30 Century Man”. Ett strålande porträtt av Scott Walker, bortsett från när Stings kala hjässa dyker upp i bild och svamlar om existentialism. 

De tre senaste decennierna har Scott ägnat åt att vart tionde år ge ut tålamodsprövande men fascinerande album. Han har bland annat roat sig med att läxa upp en bit rått kött i studion. Men det är fortfarande hans första soloalbum ”Scott”, ”Scott 2”, ”Scott 3” och ”Scott 4” som förblir den sorgligaste och vackraste musik han spelat in. Enligt den rockjournalistiska regelboken är ”Scott 4” hans otvivelaktiga mästerverk. Personligen är jag väldigt svag för ”Scott”.

Per Magnusson