Bra jobbat med valvakorna, SVT och TV4.
Nu har ni fyra år på er att lösa följande gåta:
Hur gör man politisk satir på svenska som faktiskt är rolig?
Börja gärna fundera redan nu.

Så här dagen efter tycker jag att man kan konstatera att både SVT och TV4 har lagt rejält med krut på sin valbevakning de senaste veckorna, och levererat bra och konsumentvänlig politisk journalistik.
TV4 har testat en del nya, djärva grepp i sina presentationer och debatter (jag tänker närmast på den där tavlan som Peter Jihde eventuellt hade lånat med sig från sporten), och har haft två duktiga utfrågare i Jenny Östergren och Malou von Sivers.
Och SVT avrundade en matnyttig, stabil bevakning med en snygg och genomarbetad valvaka, som innebar en mobilisering av många tunga profiler, och en strid ström av intressanta gäster.
Det man däremot kan klaga på från den här valbevakningen är de tafatta humorinslagen.
SVT:s ”Elfte timmen” byggde på en ambitiös tanke om att göra en svensk motsvarighet till amerikanska ”The daily show”, men brast kapitalt i sitt utförande.
Och TV4:s ”Parlamentets stora valdebatt” – som verkade tryckas in i tablån i sista sekund… Ja, den bjöd på det gamla vanliga ”Parlamentet”-tugget. Idisslat och klart – med komiker som levererar sina repliker skrikande så att ingen ska uppfatta bristen på poäng, och ett sedvanligt skämt om Leif Pagrotskys nätta kroppshydda.
Som vanligt var det hela betydligt roligare för de medverkande komikerna, än för oss som tittade på.
Men jag tror ju att både SVT och TV4 egentligen kan bättre – och hoppas på framsteg inom den politiska satiren till valet år 2014.
För som genre förtjänar den faktiskt en mer framträdande plats, skarpare vinklar, och betydligt större resurser.

I kväll är premiären för ”Svenska New York-fruar” i TV3 ett hett tips.
Nog för att tokiga tanter-genren har mättats en aning, men TV3 har faktiskt lyckats bra med sin casting.
Håll särskilt utkik efter scenerna med Gunilla Persson – som desperat försöker göra en barnstjärna av sin stackars dotter.
De gör nästan lite ont.

Ja!
”Rizzoli & Isles” är ingenting banbrytande direkt, men en ganska underhållande ny dussinkriminalare i Kanal 9.

Nej!
”Scrubs” – vars sista säsong drog igång i TV6 i går – är ingen höjdare i sin nya tappning.

såatteee.

Jag har tagit tjänstledig i höst och ska plugga i New York. En dröm som jag haft sedan jag besökte staden första gången, men inte trodde att jag skulle få uppfylla. På söndag lyfter jag och återvänder när första adventsljuset brinner. 

Blir det mycket skriverier om New York-fruarna så vet ni varför – det är jag som fått abstinens och extraknäcker som New York-korre 🙂

So long! //Ylva

Häng i Central park vår 2010

Här är veckans ”Återblick”, signerad Håkan Steen. 

The Impressions gav inte bara världen Curtis Mayfield. Gruppen visade också hur mycket politisk sprängkraft det går att ladda in i soulmusik, bara hjärtat är med.

När? 1967.

Var? RCA Victor Studios, Chicago.

Varför: Vi känner Curtis Mayfield inte minst för några legendariska 70-talsalbum, men han blev en soulmusikens stilbildare redan på 60-talet som ledare för The Impressions.

Sånggruppen hade bildats i Chicago 1958 men det var 1964, när Mayfield började skriva socialt medvetna låtar – ”Keep on pushing”, ”People get ready” – som de gjorde avtryck på allvar.

1967 kom ”We’re a winner”, där Mayfield tog ett steg längre, uppmanade sin publik att följa rätt ledare och sjöng ”I don’t care where you come from, we’re all movin’ on up” med världens mest omhändertagande röst.

Låten blev ett anthem för hela medborgarrättsrörelsen.

Innan Mayfield lämnade The Impressions 1970 hann han även spela in ”Choice of colors”, som hyllar utbildning och ställer problematiserande frågor kring människors känslor inför olikheter.

The Impressions bästa singlar är över 40 år gamla men inför just den här helgen, i just det här landet, känns de åter väldigt aktuella.

Håkan Steen

En naturserie som med största sannolikhet är bättre än någonting annat du hittills har sett i genren började i SVT i går.
Den heter ”Life”, och uträttar regelrätta mirakel på en stor och fet platt-tv.

BBC-serien ”Planet Earth”, som kom för ett par år sedan, var en storslagen naturdokumentär.
Men nya ”Life” – som också den kommer från BBC, och hade premiär i SVT i går – är faktiskt ännu bättre.
Den tio avsnitt långa serien, som skildrar de extrema beteenden och snillrika metoder som vackra varelser världen över har utvecklat för att kunna överleva och föröka sig, är helt enkelt ingenting mindre än fantastisk. Och även om SVT i min mening gjorde ett misstag då de ersatte den rutinerade britten sir David Attenboroughs entusiasmerande och förtroendeingivande berättarröst med en betydligt tamare lokal version, så är ”Life” även i den här försvenskade varianten något av det i särklass mest spektakulära du kommer att kunna se på tv den här hösten.
Missade du gårdagens avsnitt hittar du det på SVT Play, men ”Life” är annars en serie som du bör försöka se på en så stor skärm som möjligt.
För det är produktioner som den här som verkligen motiverar köpet av brakstora tv-apparater.
Varje extra tum och varje extra utlagd tusenlapp ger mervärde.

SVT:s misslyckade politiska satir ”Elfte timmen” däremot, som tack och lov tog slut i går, ses bäst på en så liten skärm som möjligt.
Gärna så liten att man inte kan urskilja några konturer över huvud taget, och med volymen helt av.
För medan tanken med att göra den här typen av program på svenska var ambitiös, så var resultatet det definitivt inte.
Peter Settman var inte rätt man för jobbet (Robin Paulsson är väl den som möjligtvis hade kunnat komma undan med att göra en så här uppenbar ”The daily show”-ripoff), och manusförfattarna var inte tillräckligt vassa – och förmodligen inte heller tillräckligt många.
Det var hafsigt, taffligt och slafsigt, och det är skönt att det är över.
Och PS: Sno med stil nästa gång, Settman och SVT.

I kväll tittar jag på ”Val 2010: Slutdebatten” i SVT1.

Ja!
Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson är två av Sveriges mest intressanta politiker, och bildade en dynamisk duellduo i ”Debatt” (SVT).

Nej!
”Välkommen hem” (TV3) menar väl, men är ute på en så utstuderad jakt på tårar att resultatet blir klumpigt.

Festivalen i Toronto har visat dokumentären The Promise, om Bruce Springsteens inspelning av Darkness on the edge of town”. Springsteen besökte galapremiären och blev intervjuad av skådespelaren Edward Norton. Senare i höst kommer albumet ut i en härligt utvidgad version.

Aftonbladets Magnus Sundholm träffade Springsteen och skrev om det här.

Här kan man se ett smakprov ur dokumentärfilmen om tillkomsten. Jag gillar särskilt Springsteens jämförelse mellan bilar och låtar och reservdelar.

Inledde dagen med att skriva om en rätt intressant kulturhändelse till nätet: Marcus Birro hoppar av sina uppdrag för Norrköpings Tidningar efter att hans nya bok totalsågades på deras kultursida.

Men. Det blev lite fel när artikeln lades upp för sisådär tjugo minuter sen. I rubrikfältet skrev jag – istället för en riktig rubrik – en hyllning till min förträffliga kollega Johan Edling. Det var inte meningen att den skulle publiceras, jag trodde att Johan ifråga skulle peta dit en befogad rubbe.

Men så här såg det ut på sajten nyss. Mina kinder är röda.

Någon ny valstugeeffekt lär det knappast bli.

Men SVT:s ”Uppdrag granskning” om skolan BORDE få folk att ta sig en funderare kring hur illa politikernas löften om skolpolitiken stämmer överens med verkligheten.

När valrörelsen gått in i slutspurten utan att temperaturen riktigt har stigit, är det inte utan att man har suttit och längtat efter en ny skandal, typ valstugereportaget 2002.

Det sändes fyra dagar före riksdagsvalet. Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson avslöjade, med dold kamera, ett stort antal (främst) moderata politiker som rasister. Exakt hur det påverkade valet går förstås inte att veta, men moderaterna led ett historiskt valnederlag.

Den som folkpartifuriren Jan Björklund har gjort till sin specialfråga, enligt parollen ”bort med sossarnas flumskola”. Och om vilken Fredrik Reinfeldt, i ett tv-klipp från förra valrörelsen, sa:

– Är inte detta den viktigaste uppgift man kan tänka sig?

Men… hur blev det?

SVT:S reportrar Kristina Lagerström och Johan Winberg hade grävt fram massor av fakta om dagens svenska skolsystem. Vi fick veta hur klyftorna mellan barn från rika och fattiga familjer, svenskar och invandrare, bara ökar. Hur skolorna generellt sett får mindre pengar. Hur svenska elevers kunskaper, vid internationella jämförelser, blir sämre och sämre. Och hur de allt fler friskolorna i allt högre grad mest drivs för att skapa så stor vinst som möjligt. Man sockrar betygen, så man får fler elever, så vinsten ökar ännu mer. Nu avslöjades hur det svenska systemet med skolpeng (infört av en tidigare borgerlig regering) är så lockande att utländska riskkapitalbolag med säten i skatteparadis glatt satsar miljardbelopp på svenska skolor.

•I kväll ser jag partiledardebatten i TV 4.

(Ja)

Janne Andersson. Har som TV 4:s tittarombudsman fungerat som en välbehövlig spark i häcken på sin egen kanal. Synd att han slutar. Och inte verkar få någon ersättare.

(Nej)

SVT:s ”Elfte timmen”. Ännu sämre än väntat. Helt utan udd. Det är något fel med politisk satir där enda gången man dragit på munnen, var åt en kvick replik från Mona Sahlin i förrgår.