(Foto: AP)

”– Pälskuddar är egentligen svåra att sova på, berättar Kanye West för mig.
Det är förmiddag en mulen söndag i slutet av juli och West har bjudit hem mig till sin lägenhet på Manhattan.”

Med den scenen inleder reportern Jonah Weiner sitt reportage ”Kanye West has a goblet”.
Texten, som publicerats i magasinet Slate, är en 14 000 tecken lång berättelse om den hyllade rapparens väg mot sitt kommande och femte album, ”Dark twisted fantasy”.

Kanye West har bara gett ett fåtal intervjuer den senaste tiden. Och genom att följa honom i hans överdådiga hem, på privata jetplan och under blöta festkvällar observerar Jonah Weiner en man som konstant tycks slitas mellan ett sviktande självförtroende och ren narcissism. Storhetsvansinne och ödmjukhet.
Redan från första raden får man som läsare bilden av att Jonah Weiner kommit den 33-årige musikern oerhört nära.
Men här kommer haken.
Jonah Weiner aldrig har träffat Kanye West.
Hela reportaget är skrivet utifrån vad rapparen själv förmedlat till sina fans via sociala medier som twitter och twitpic, vilket Weiner självklart redovisar i texten.

Vad Kanye själv tycker om artikeln har jag ingen aning om.
Men i journalistvärlden har texten fått stor uppmärksamhet som ett nydanande grepp i en ny medievärld, och inte minst som en lysande blinkning till det nu 44 år gamla reportaget ”Frank Sinatra has a cold”, där reportern Gay Talese porträtterar Frank Sinatra utan att någonsin prata med honom.

Personligen misstänker jag att Jonah Weiner kommer Kanye West betydligt närmre än vad han hade gjort om han välsignats med en intervju.
Som Resumés Billy Andersson skriver i en krönika om reportaget:

”Troligtvis är Kanye Wests fåniga och distanslösa Twitter-feed mer verklighetsnära än de pr-styrda intervjuer på 15 minuter som vi kan förvänta oss i höst inför hans släpp av den nya skivan.”

Lär reportaget här.

/

Niklas Strömberg

”Det är utan varken tro eller tvivel något av det vackraste och mest utlämnade Hellström någonsin har skrivit”

Så skriver Nöjesbladets musikredaktör Joacim Persson om Håkan Hellströms nya singel ”River en vacker dröm”, i dagen tidning.

Här kan du höra vad Håkan Hellström själv har att säga om låten.

(Via Universal Music)

Tipsade om fem låtar i dagens tidning.
Ett axplock av det jag lyssnar på just nu.
Lite storhetsvansinne från Kanye West, lite politiska uppmaningar från Kartellen samt den kanske bästa Håkan Hellström-singeln än så länge.

Listan kan du se här under.

Har du har andra favoriter? Glöm inte att du kan få din egen lista publicerad i Aftonbladet. Mejla oss din ”Superfemma” med motiveringar till: superfemman@aftonbladet.se.

• Kanye West feat. Jay-Z och Swizz Beatz – ”Power remix”  

Har du inte läst magasinet Slates reportage ”Kanye West has a Goblet”? Gör det. Och lyssna på ”Power”-remixen samtidigt.

(Lyssna på låten här)

• Kartellen – ”Bort med Alliansen”
Beatet för tankarna till ett mörkt tidigt 90-tal. Budskapet till ett mörkt tidigt 10-tal.

(Lyssna på låten här)

• Håkan Hellström – ”River en Vacker Dröm”

Den här låten tilldelades +++++ i Aftonbladet i dag. Det betyget tangerar att vara en underdrift.

(Släpps i morgon, Lördag 11/9)

• Organismen & Alex Noreus – ”Mitt folk”

Första smakprovet från ett kommande samarbete som tycks ta fram det bästa ur en av Sveriges redan bästa rappare – Organismen.

(Lyssna på låten här)

• Oskar Linnros – ”Din Mamma”
Sönderkramad och hyllad, med all rätt. Nu väntar jag bara på att ”Din Mamma” blir Oskar Linnros nästa singel. ’

(Finns på Spotify)

Mindre kunskap, mera flams. That´s the recipe! Snart ser jag fram emot ett bokbål på bästa sändningstid i Femman.

Producenten bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror. Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Länge såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga precisionsriffande och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd. Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Mattias Kling

Vi är förvisso utbildade journalister. Men vi är glamorösa också, här på universums största nöjesredaktion. Därför blandar vi våra Treo och Berocca i champagneglas. 

Because we´re worth it.

Kristin Rehnquist, journalist

Har redan noterat att det indiebyggda Razzia har en bra höst. Nu verkar den bli ännu bättre.

Den 27 september släpper skivbolaget Peter Jöbacks nya singel ”Inte redo än” digitalt. Låten är skriven av ingen mindre än Mauro Scocco i samarbete med Tobias Fröberg. En hyfsat spännande kombo.

Jöbacks höstturné börjar för övrigt i Kongsvinger i dag. Den 30 september är det Sverigepremiär, i Örebro.

/Jocke

Det var 6–0!
Det var Zlatan!
Och i en alldeles ny kanal!
Fast det var högst tre plus.

Vi är förvisso inte bortskämda med storsegrar men den där jublande euforin vill inte riktigt infinna sig när motståndarna i kvalet till Fotbolls-EM är lilla San Marino.
Samma med Zlatan – han behöver tuffare drabbningar att trolla i för att riktigt skina.
Men Ola Wenström och resten av gänget i sprillans nya sportkanalen TV10 tog ett djupt andetag och presenterade och refererade matchen som vore den ett betydligt viktigare evenemang.
Fast då kunde de väl kostat på sig att dra San Marinos laguppställning? Är man in i h-e överlägsen måste man vara snäll, typ.
Och den där pajiga westerngrafiken före avspark – vad var det?
Och så vill jag se repris på alla offsiderna.
Och så var det ett väldans tjat om kommande matcher och tävlingar.
Men annars – det rullade på.
Och som mer än hälsosamt sportintresserad är jag riktigt nyfiken på nya 10:an.

Nya miniserien ”Whitechapel” i TV4 var också en svettig historia men med betydligt mörkare anslag.
Gamle Jack the Ripper har dammats av igen och den unge stilige, nytillsatte karriärkommissarien måste lösa fallet för att kunna fortsätta raka vägen mot toppjobben. Men tänka sig – hans rutinerade och luggslitna kollegor gillar honom inte alls.
Ja, det är ju gamla invanda mordspår men det är snitsigt gjort och även om vi sett krimavdelningens alla karaktärer arton gånger förut så är det här klichéer med kvalité och visst djup.

I kväll kollar jag vidare på ”Whitechapel” i TV4. Tredje och sista avsnittet kommer i morgon. Gillar sådana här tajta, sammanhållna serier.

Que?
De kan inget om branschen och talar inte språket. Ändå har snart halva England startat franskt pang i ”Enkel biljett” (TV8). Men det går alltid bra till slut. Och blir rätt trevlig tv.

Va?
”Det här är jättesvårt att förstå. Det är obegripligt!” Anna Hedenmo fick spelet på Maud Olofssons slinger om Vattenfall och kolkraften i ”Utfrågningen” (SVT1). Uppriktigt och lite kul.

//Jon Hansson

Sting var ute och traskade i Stockholm i går.

Sverige har storbesök – igen. I går tog denna man en promenad i Stockholm som uppvärmning inför hans spelning i Globen i kväll. När han spelade i den vita bollen för tre år sedan, med The Police, såg det ut såhär i Nöjesbladet dagen efter.

Nöjesbladet den 30 augusti 2007.

Då efterfrågade recensenten, allas vår Markus Larsson, en specialavdelning på Anticimex som bekämpade poänglösa gitarrsolon och jams. Blir det mer sting i kväll?

Köpte den här konstiga boken igår. En slags polerad plundring av Kurt Cobains privatliv, där extremt närgångna bilder och utlämnande dagboksanteckningar varvas med bilder på hans favoritskor och magmediciner. Fascinerande för en gammal Nirvana-nostalgiker som jag, men behövde jag verkligen se alla de där sorgliga bilderna på Frances Bean?

Däremot står det klart att Kurt inte var den miserabla fucken som han ville framställa sig som. Han var glad för det mesta.

Kolla bara här. Han STRÅLADE av lycka.