Starka kaniner
avTvå teaterpremiärer i Stockholm i veckan.
I torsdags var jag på ”Sugar – i hetaste laget” på Oscars. På lördagen var det ”Lilla syster kanin”.
På den ena fick man champagne (avböjde, jag jobbade), på den andra bjöds det råa morötter (avböjde, jag jobbade).
I den ena foajen luktade det starkt av parfymer, i den andra av vällingpruttar.
På den ena kom folk försent, gick högt pratande in i bänkraderna och tog kisspauser mitt under föreställningen. Så var det inte alls på barnteatern.
Mer disciplin bland de unga besökarna på Dockteatern Tittut.
”Lilla syster kanin” bygger på en bok av Ulf Nilsson som också var på plats på premiären.
En utmärkt uppsättning. Sara Bexell och Sofia Hollsten spelar nu alla rollerna. Ibland är det små dockor ovan en tygbakgrund, ibland större dockor i samspel med berättande Sparriskaninen.
Som ska passa sin lillasyster en lång dag när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Spänning med hungriga rävar och humor med en groda.
Perfekt för Nathalie som är två år och åtta månader. Igenkänning och humor. Publiken fick hjälpa till med att sjunga lite vaggsång och lära den rätt hopplösa lillasyster Kanin hur olika djur låter.
På Oscars försökte en del i publiken mest ”hjälpa till” genom att glo på sina moibltelefoner efter sms.
Förstår inte folk som går på bio och teater att en mobil lyser som en ficklampa i en märk salong?