En närgången dokumentärfilm. Eller ständigt återkommande satir om Jimmie Åkesson.
Två sätt att tackla Sverigedemokraterna. Har en känsla av att David Hellenius parodier får störst genomslagskraft.

Inför höstens riksdagsval valde både media och andra politiska partier att i stort sett ignorera Sverigedemokraterna (SD).
Ingen lyckad taktik. Tack vare en debattartikel här (i Aftonbladet) och stoppad tv-reklam där (TV 4), fick SD ändå det utrymme och martyrskap de ville ha och sitter nu i riksdagen, demokratiskt invalda av 5,7 procent av svenska folket.
I gårdagens SVT-dokumentär om partiets väg dit följde man partiets innersta krets bakom kulisserna tiden före valet. Strategier, konflikter, medias uppmärksamhet, de kommenterade öppet allt som filmens upphovsman Bo Sjökvist frågade om. Man hade också följt ett SD-par som jobbar mer på gräsrotsnivå.
Enbart det faktum att de låtit honom skildra dem så närgånget, tyder på att Jimmie Åkesson & co inte tycker att de har något att dölja. Att de självsäkert tror att genom att vara transparanta, så kommer deras budskap snarare att gå hem hos tv-tittarna, än avskräcka dem.
Bäddat för kritik, skriver filmens producent om på SVT:s hemsida.
Själv tycker jag nog att metoden att visa upp SD-topparna som förhållandevis vanliga människor som också engagerar sig för fotbolls-VM eller oroar sig för barnen – inte som fanatiska tokstollar, även om de har extrema åsikter – KAN vara nog så avslöjande.
•Fast förmodligen är det mer effektivt, om man nu vill åt vad SD står för, att som David Hellenius i varje program av sin pratshow i TV 4 driva med Jimmie Åkesson. Synd att man i går bara hade plats (Hellenius hade ju exklusivt fått träffa ”kungen”…) för en kortkort sketch. Hellenius träffsäkra och subtilt elaka parodier fungerar verkligen. Bland barn har SD:s partiledare på det viset snabbt blivit som en seriefigur med ovanligt korkade åsikter om invandrare…
•I kväll ser jag ”Doobidoo” och ”Skavlan” i SVT.

(Nja)
”Byggfällan”, TV 3. Inget fel på programmet i sig. Men ett tydligare fall av plagiat – av TV 4:s ”Fuskbyggarna” – har väl sällan skådats.
(Nej)
”Veckans kanin”, TV 3. Tv-mobbning som är så motbjudande hjärtlös och poänglös, att det enda glädjande är att så få tv-tittare bryr sig.

/Jan-Olov Andersson