I dag är det premiär för Toy story 3 på dvd och Blu-Ray.
En av de nya viktiga figurerna är en björn som heter Lotso. Han verkar kramgo först, men har en sammansatt personlighet kan man säga.
En komplicerad björn.
Det finns gott om björnar i nöjesvärlden. Man kan nästan inte vända sig om utan att slå nosen i en björn. Även den tecknade björnen Yogi bear, som hade en populär tv-serie på 1960-talet, kommer snart på en bio nära dig.
Så här ser den aktuella topplistan för nöjes-björnar i film, böcker, tv, musik.
1 (2) Nalle Puh
A A Milnes långlivade figur är ett etablerat varumärke tack vare Disney.
2 (1) Bamse
Ständigt i hetluften med humanistiska åsikter. Nu aktuell med ”vinterpåse”.
3 (6) Baloo
Det drar ihop sig till julafton och ”kittlar skönt i kistan”.
4 (3) Paddington
Nobelpriset i litteratur satte strålkastaren på Peru, denne trevlige nalles hemland.
5 (4) Lille John
Robin Hoods kompis är starkare än smart, men ett sympatiskt sällskap.
6 (5) Bamsefar
Hackebackeskogens tunge makthavare och sångledare.
7 (NY) Nalle Lufs
Har orättvist hamnat i skuggan av Gösta Knutsson andra litterära figur Pelle Svanslös.
8 (NY) Kung fu panda
När man vill ha action med björnar ska man titta österut.
9 (7) Lilla Brummelman
En utmärkt förebild när det gäller att bada och tvätta små barn.
10 (8) Fonzie
Kermits crazy kompis ger showbiz-tempo åt Mupparna.
Den aktuella björn-toppen är framröstad av Jens Peterson och Nathalie som snart fyller tre år. Inom parentes visas föregående placering.
Det här kan man kalla en rättelse. Ur dagens Svenska Dagbladet:
”I recensionen av Joyce Carol Oates roman Lilla himlafågel har artikelförfattaren gått vilse i intrigen. Enligt ett stort antal läsare som hört av sig ska det vara så här:
Den mördade heter Zoe Kruller (inte Zoe Diehl). Hon hittas av sin son Aaron och inte sin dotter (hon har ingen dotter). Hennes före detta man är Delray Kruller (inte Vietnamveteranen Eddy Diehl, som alltså inte är exmaken utan den tvåbarnspappa som haft ett förhållande med Zoe och av den anledningen blir misstänkt, men ej fälld för brottet). Det är Eddy Diehls dotter Krista som är berättare i första delen av berättelsen (inte Zoes dotter).
Mats Gellerfelt beklagar och hälsar att det tyvärr gick för långt mellan läsningen och skrivandet.”
Varför existerar inget sevärt modemagasin i tv? Jag försöker ge ”Ebbas stil” en chans, men det är irriterande käckt och ytligt. Jag förstår inte det här: Mode verkar intressera allt fler, och det skulle kunna vara ett superspännande ämne för ett tv-program. Men SVT väljer att ge oss en halvtimme som är totalt fri från analys och resonemang. Här står skådespelare, modeller och skribenter på rad för att fjäskande berömma en massa kollektioner. Programmet urartar till en enda lång reklamsnutt för redan kända designers. Det blir käckt, ytligt och PR-artat. Och onödigt! För det finns ju hur mycket som helst som går att gå på djupet med: Varför finns de här trenderna just nu? Varifrån kommer de? Vad säger kläderna om vår samtid? Vilken roll spelar modebloggarna för vad folk har på sig? Ja, det finns mycket som jag hellre skulle se om mode. Kan någon annan kanal möjligen ta över stafettpinnen? ”Kobra” är däremot ett fantastiskt bra litet program, som på en halvtimme hinner med betydligt mer än många sega entimmesproduktioner. I går handlade det om artisten, konstnären och rebellen M.I.A, som nått stora framgångar med sin alldeles egen, unika musik. Som musikjournalisten Andres Lokko uttryckte det: Hon har helt enkelt inga föregångare. Kristofer Lundström gjorde en intressant intervju, och som vanligt fick vi också en del extra tittnöje i form av olika utvikningar. Till exempel om Sri Lankas historia (M.I.A har sina rötter där) en provocerande videoregissör och en seriestripp om ett komiskt bråk hon haft med en journalist. Det är ofta den perfekta mixen av lättsamheter och seriös underhållning som får tittarna att bli lite smartare och gladare. Och ämnesvalen är minst sagt varierande – förra veckan handlade ”Kobra om Polen, och nästa står Posten (!) i centrum. I kväll tittar jag på starten av ”Maria Wern”, efter Anna Janssons populära deckare i Gotlandsmiljö, i TV 4.
Ja!: Malou von Sivers hade ett intressant samtal om tonåringars sömnproblem i ”Efter tio” (TV4). Nej!: Sverker Olofsson borde frågat mer om Thomas Bodströms eget ansvar som s-politiker, även om han är ledig just nu (”Sverker rakt på, SVT2).
”Biggest loser” har anklagats för att vara förnedrings-tv. Men de enda som verkar ha förlorat på programmet är kilona.
TV4:s svenska version av den amerikanska bantarsåpan ”Biggest loser” har mötts av en hel del kritik den här hösten. Experter har varnat för den snabba viktminskningen och tuffa träningen, och det har talats om förnedrings-tv och ovärdiga invägningar i underkläder. Men för den som såg finalen i går kväll blev det uppenbart att programmet faktiskt har hjälpt mer eller mindre samtliga deltagare att tappa både kilon och självförakt, och börja på lite av en ny kula i livet. Okej för att TV4 må ha gjort underhållning av människors övervikt och ohälsa, men de har också gjort någonting väldigt positivt för en grupp vettiga vuxna personer som faktiskt ville ha – och inte tvingades på – hjälp med att gå ner i vikt. Och som dessutom hade en amerikansk förlaga att kika på, så att de visste exakt vad de gav sig in på. Jag har svårt för att se något annat än vinnare i den dealen, och med ett så inspirerande slutresultat som det vi fick se i går skulle jag bli förvånad om inte TV4 får rejält med ansökningar till en eventuell andra säsong av ”Biggest loser Sverige”.
I SVT fortsätter ”Ung & bortskämd” att vara förtrollande tv. Och nu, när ett par av de värsta ungdomsförbrytarna har röstats ut, och de resterande har börjat sansa sig en aning, riktas min uppmärksamhet mer och mer mot föräldrarna. För att se dem kritisera varandras barn, och reagera på kritiken av sina egna barn, är för jäkla roligt. Allt är så känsligt och de försöker vara så varliga, men man kan nästan höra små ömma tår krossas. Och dessutom kan man fråga sig om de själva – och inte bara de förvuxna blöjbarn de har fostrat – verkligen lär sig något av upplevelsen. Lade ni till exempel märke till hur utröstade Jerrys mamma packade resväskan åt honom när han skulle lämna huset, eftersom han själv vek kläderna så dåligt? Hm…
I kväll tittar jag dokumentären ”Tjuvarnas lag” i SVT1, om den organiserade brottsligheten i Ryssland.
Ja! ”Det är bögarnas fel” är titeln på en fin ny bit från fantastiska ”Grotesco” (SVT).
Nej! Agnes-Nicole Winter i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) ”fyllde upp öronen”. Törs man hoppas på att hon fyller igen munnen nästa gång?
Anders S Nilsson: ”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor…” Annika Lantz: ”…och den heter ”Ladies night”. Roligt. ”Parlamentet” är en av TV4:s klassiker, det har sänts sedan 1999 och ofta dömts ut som passé eller grabbigt men sällan som tråkigt. I teorin luktar ”Parlamentet” lite surt, ungefär som en gammal rockstjärna som upplevs mossig, fet och överexponerad tills man faktiskt lyssnar och påminns om varför han blev rockstjärna.
Samma sak med det Anders S Nilsson-ledda humorprogrammet i blå och röda färger. I praktiken fungerar det och drygt 700 000 svenskar, de flesta äldre, tittar varje vecka. I går bestod blå partiet (som vann) av pokerfejset Josephine Bornebusch och Martin Short-kopian Per Andersson, det röda partiet av den absurda Marika Carlsson och veteranstjärnan Annika Lantz som förra våren var ”så jävla förbannad på att det tog tolv säsonger för mig att förstå att jag gång på gång utnyttjas som kvinnoalibi till sexistiska skitskämt”, men som är kvar än och i går fick in en skojträff när hon slutförde Madeleine Albrights citat (se ovan, korrekt svar är ”som inte hjälper varandra”).
Även om lagen i går inte var i toppform så var det tillräckligt roligt när komikerna avhandlade sossarnas kris, det kommande prinsbröllopet i England och diverse ströämnen. Lägstanivån är hög. Parlamentet kommer att dömas ut som ohippt många gånger än, men antagligen leva, och leva gott, i ytterligare 11 år.
I kväll ser jag ”Krigsreportern – en film om Martin Adler”, som sköts till döds under ett reportage i Somalias huvudstad Mogadishu 2006, kl 22.40 på TV4.
NEJ När Krister Henriksson i ”Nyhetsmorgon söndag” pratade om att riksdagsvalet bara handlade om vad folk hade i plånboken så bytte Tilde de Paula snabbt ämne. Ingen jobbig politisk stämning i TV4, usch nej, inte ens givna motfrågor. Bort, bara.
JA Å andra sidan hade programledaren de Paula helt rätt i att Lena Endre och Henriksson tappade geisten när de talade om filmarbete istället för om teater. Men det ville stjärnskådisarna inte kännas vid, det är ju där degen kommer in.
Som X Factor-junkie var gårdagens show en brutal påminnelse om vilken tom och näringsfattig godispåse programmet i själva verket är.
Ingen kan väl ha missat att Beatles låtar släpptes på iTunes i veckan? Och att folk uppenbarligen shoppade upp barnbidrag och julklappspengar? Tack Apple för den gigantiska reklamkampanjen.
Så vad hade X Factor för tema i veckan? Just det: Beatles. Nån som anar ugglor i mossen? Att Beatles + iTunes-reklam hårdpluggades i pauserna (och att dollartecken lyste i Simon Cowells ögon) kan ha varit en hint. Katsching.
Showen då? En underpresterande karaokekväll där den enda behållningen var ovanligt koleriska domare.
Bäst var överraskande nog Katie Waissel, säsongens mest hatade (förutom buskis-brassen Wagner). Hon är inte min favorit bland de tävlande – men den här kvällen var hon den enda som lyckades få fram nån slags känsla ur de uttjatade Beatles-låtar artisterna bjöd på (varför ”Yesterday”, ”Help” och ”All you need is love” när det finns en sådan låtskatt att ösa ur?). Simon passade även på att insinuera att det finns vissa tävlande som inte är så trevliga i verkligheten som de verkar på tv och i pressen. Man kan bara spekulera i vilka han menade. Cher? Matt? Paije? Mary? Inte snälla och ödmjuka Rebecca, väl?
Matts ”Come Together” var väl helt ok sångmässigt. Men uppträdandet får fem skämskuddar av fem möjliga. Han ska inte ha boyband-linne och juckande dansare runt sig. Herregud.
Fina Rebecca är ju tyvärr lite lost. Just nu får man känslan att hon blir allför styrd av sin coach, produktionen och alla som vill förpacka henne som nån saggig retro-soulcrooner. Enormt trist version av ”Yesterday”.
Wagner brukar mixa ihop två låtar i varje nummer. Nu mixade han ihop tre låtar. Tre gånger så plågsamt. That joke isn’t funny anymore. Däremot känns självklart publikens buande obehagligt. Och ett plus till att han uttalade Tucson som ”takson”. Cheryl Cole tog upp programtid till att ställa honom till svars för sina uttalanden om att hon ”plockats upp från council estates”. Han menade att han felciterats, att han menat att han var imponerad över hur långt hon tagit sig och att hon är en ”prinsessa”. Tror definitivt han kan förlora popularitet på att ge sig på folkets älskling Cheryl.
Vem som åker ut i kväll? Paije? Wagner? Mary? No idea.
ps. Nej, det är väl inte att jag blir förvånad över att programmet är kapitalistisk scheisse. Men även kapitalist-skit kan ju vara bra (det är delvis därför folk köper det). Nu var det dålig kapitalist-skit. ds
Uppdatering: Paije blev utröstad, efter en bottenduell med Cher. Tre av domarna röstade kvar Cher. Wagner hänger dock också kvar, vilket kanske Katie ska vara tacksam. Nu är han i skottgluggen för ett enormt hat (tänk Let’s Dance-Peppe gånger tre miljoner).
Tommy Körberg och Claes Malmberg har kört sin Big Bang show på Kajskjul 8 i Göteborg i snart två månader. Den fick blandad kritik vid premiären, men nu sitter den fint. Mycket gott humör på scen och i publiken.
De inleder fyndigt med en försvenskning av Randy Newmans ”Short people”, som blivit Små gubbar. Självdistansen står genomgående som spön i backen, som i Malmbergs presentation av orkestern. Och Körbergs framförande av ”Drömmen om Elin”, med Malmberg i huckle.
Big Bang show kan mycket väl dyka upp i andra städer.
Fast nu är en stor del av inledningen en hyllning till Göteborg. Det kanske behöver lokalanpassas.
Nu sjunger Tommy Körberg Jaques Brels ”I Amsterdams hamn” med ny text, ”Göteborg”.
Den Brel-sång som i sin tur inspirerade Claes Eriksson i Galenskaparna till parodin ”Under en filt i Madrid”.
Otrohetsrykten och separationer verkar vara kändisarnas melodi den här året. Tiger och Elin Woods, Ola och Noomi Rapace, kungen och drottningen, Sandra Bullock och Jesse James är några.
Härom veckan drog en av våra mest uppmärksammade skådespelare just nu in i ett triangeldrama på krogen.
När både Take That och Westlife är skivaktuella längtar man allra mest efter att världens bästa pojkband ska skynda på sin återkomst. Jag talar naturligtvis om de tvål-fagra läderjackorna i The Strokes.
NÄR: Oktober, 2001.
VAR: New York.
VARFÖR: The Strokes var rockens själva skolexempel från dag ett. Med de sexigaste sångerna, de vackraste efternamnen och den mest avmätta attityden kunde de med lätthet misstas för garagerockens hopplockade The Monkees.
Efter att ha sett Sofia Coppolas film ”Somewhere” och hört soundtracket blir jag påmind om hur mycket jag alltid saknar bandet.
Sin vana trogen har regissören i ”I’ll try anything once”, en demoversion av ”You only live once”, hittat en perfekt ljudkuliss till hur den livströtte skådespelarhunken Johnny Marco somnar till ännu en specialbeställd strippa på hotellet där han bor.
Statusuppdatering kring The Strokes ständigt försenade fjärde studioalbum. Andel inspelad skiva: 75 procent. Preliminärt releasedatum: 11 mars, 2011.
