Kul att Bettan Andreassen är klar för Melodifestivalen igen som getingen skriver i dag här. Ni som läser Aftonbladet regelbundet visste ju så klart redan den nionde september att Elisabeth ville vara med i år, enligt våra säkra källor hade hon skickat in minst en låt.

Men jag tycker att det ser lite märkligt ut när hon säger att ”Jag har blivit tillfrågad många år i rad och nu passade det.” Sanningen är nämligen den att förra året hade Bettan minst en låt inskickad som hon sjöng på. Men den låten ratades av juryn och placerades bland reserverna på topp 100-listan.

Om man sjunger på en inskickad låt måste man också vara beredd att ställa upp i tävlingen enligt reglerna. Men sen kan ju Bettan så klart ha blivit tillfrågad om att sjunga något av de andra bidragen och tackat nej så klart.

Hur som helst tycker jag i alla fall att det är sjukt kul att Bettan ska tävla igen. Grattis, vi ses i februari!

/Tobbe Ek i London

Jag ber om ursäkt på förhand – men brittiska X Factor är som ett gift. Lördagens tema var American Anthems – ett tema som tolkades ganska fritt. Bäst var nog Rebecca Ferguson – den 24-åriga tvåbarnsmamman från Liverpool som förutom sin askungehistoria bjuder på en unikt vacker röst och en klädstil som mer utstrålar 60-tal och Dusty Springfield än 00-tal och övergående trender. I går knäckte hon Bob Dylan-låten ”Make you feel my love”.

Målaren Matt Cardle var också tillbaka efter en lite svagare insats förra veckan. ”The First Time (Ever I Saw Your Face)” hade en klädsamt tårdrypande inramning (en vän till hans mamma hade dött, deras familj tog hand om de fyra barnen) och killen har en ljus, vacker röst som i kombination med ett maskulint hantverkar-utseende får både unga och äldre kvinnor att greppa telefonerna och rösta tills fingertopparna blöder. Hoppas bara han lyckas undvika James Blunt-fällan.

Älskar även Aiden Grimshaw den här veckan. Han är pretentiös och allvarlig – men jag gillar det. Nu körde han ”Nothing Compares 2 U” i ett hav av eld, intensivt och vackert. Tror dock att han kommer börja få det svårt snart – folk kan nog uppfatta hans stil som lite tillgjord. Men hej, killen är bara 18. Fröet till en stor artist finns där.

Favoriten Cher Lloyd fick överraskande hård kritik av Simon Cowell för sin ”Empire State of Mind” – för mycket ”copycat” sa han. Jag tyckte hon gjorde låten till sin egen, varken för mycket Alicia Keys eller Jay-Z. Sjukt hög klass.

De andra då?

Tesco-Mary Byrne tycktes vara lite ur slag.

Pojkbandet One Direction är söta som kattungar och Cowell utnämnde ”Kids in America” till deras bästa framträdande. De älskas intensivt av röstbenägna småtjejer vilket nog kommer ta dem långt.

Kontroversiella Katie Waissel har hamnat i botten flera gånger och hennes Gwen Stefani-tolkning lär nog parkera henne där den här veckan också. Av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har hon hamnat i skottgluggen både för brittiska mediers avsky och folkets förakt. Vad som är hönan och ägget? Oklart. En vanlig kommentar är att hon känns falsk. Hon gråter ofta, ”krokodiltårar” anser många, vilket även Rebecca gör, men då blir folk berörda in i hjärteroten. Att inrama Katies framträdande med bilder på hennes gråtande ansikte tror jag kan bli spiken i kistan. Svaret får vi i kvällens resultatshow.

Treyc Cohen och Aerosmith-rökaren ”Don’t wanna miss a thing”? Skickligt röstmässigt, men ack så tråkigt.

Paije försökte sig på en mashup av ”I’m a believer” och ”Hey Ya”. Jag frågar mig hela tiden hur en sån liten pojkman kan få mig så irriterad? Kanske är det käckheten, röstonanin som känns fullkomligt ytlig eller hans babyface. Bah. Bort.

Wagner, Casanova-brassen som betraktas som årets skämt-inslag och prenumererar på alla ”proteströster”, sjöng ”Viva Las Vegas” och ”The Wonder of You” med stark inlevelse. Låt nummer två var överraskande ok.

Uppdatering: Treyc och Katie i botten. Ganska väntat. Nu är det upp till domarna att välja vem som ska få vara kvar och då har jag väldigt svårt att tro att Katie skulle kunna klamra sig kvar ännu en gång. Extra spännande att se vem Cheryl Cole (tjejernas coach) tvingas välja. ”Sophies val”, fast i en extremt mild och glittrig version.

Uppdatering 2: Jag hade fel, fel, fel. Både Simon Cowell och Louis Walsh tyckte Katie var den mest intressanta scenpersonligheten och valde att rädda henne. Cheryl vägrade rösta och därmed vägde Dannii Minogues Treyc-röst för lätt. Well, tävlingen ska nog vara glad över att ha sin drama queen, Katie, kvar. Och nu gråter hon i eftersnacks-programmet och försäkrar att hon är ”sångerska” framför allt. Inte kändisgalen.

Dagens tv-krönika av Jon Hansson:

Här hade man spetsat på att få rasa mot borgarbrackorna.
Därav blev intet.
Nya fru-serien ”Ladies på Östermalm” i TV4 Plus var inte mer upphetsande än en slatt avslagen champagne.
 
Javisst, de hade svindyra kläder och hangarstora gå-in-i-garderober.
Javisst, de bodde med Gessle och miljonärerna på Strandvägen.
Och visst, de kindpussades och hade ansiktena fulla av leende kritvita tänder.
Men det var ju liksom väntat. Varken Grete, Tone eller Gaby hade mer att komma med än sina dyra vanor och sin ”stil och klass”.
Här fanns ingen galenskap och tala innan du tänker-svada à la Anka eller något montazamiskt tofsgull. Och då blev det lite fattigt – om uttrycket tillåts.
Ladiesarna verkar på intet sätt korkade så de hade väl kunnat få prata om annat än sina tuttar och lunchvanor. Några mer kontroversiella ämnen från redaktionen skulle säkert fått fart på den välskräddade lunken längs övre Östermalms boulevarder.
För inte har väl fru-formatet nått vägs ände?
Nejdå, vi inväntar ivrigt ”Karriärkvinnor på Kungsholmen”, ”Second hand-systrar på Söder” och ”Bitchar från Bagarmossen”.
Sedan spränger vi könsvallen med ”Gubbar från Globenområdet”.
 
Väntade mig däremot alls inget av dokumentären ”Mannen med sju sekunders minne” i SVT2.
Det handlade om dirigenten Clive Wearing som drabbades av en virusinfektion i hjärnan 1985. Sedan dess glömmer han omedelbart precis allt som händer honom.
Han har kvar talet och musikaliteten, det mesta han lärde som barn och ung men går exempelvis hans son ut ur rummet en kort stund så är det som om Clive såg honom för första gången när grabben kommer in igen.
Det låter som en knasig Hollywoodkomedi men var väldigt fascinerande och gripande.
”Jag har inget medvetande, jag drömmer inte ens. Det är som att vara död”, konstaterar Clive sakligt.
Leta genast upp på SVT play.
 
I kväll fyller jag en lucka och tittar på ”The Bourne ultimatum” i TV3.
 
Bla bla
Så småningom blev det ett ganska kul och öppenhjärtigt gnabbande med Arne Weise i nya ”Leilas home delivery” (TV4 Plus). Men matlagandet kunde de hoppat över.
 
Hmm…
Efter Charlie Sheens misshandelsdom och nu knark- och porrutbrottet har tidigare skojfavoriten ”2 ½ män” (TV3) fått en rätt tragisk underton.

Det snackas en del om Robert Downey Jr och hur han faktiskt är. Det går rykten om att han ska vara knepig, svår att prata med, otrevlig. Så läste jag vår Hollywood-korre Magnus Sundholms intervju härom veckan och kände att han är nog en trevlig snubbe ändå. Så fel jag hade.

I morse var jag på en presskonferens om filmen Due Date. Downey Jr var där tillsammans med regissören Todd Phillips och skådisen Zach Galifianakis.

Och Downey Jr var inte bara dryg. han hånade dessutom en journalistkollega från danska tidningen BT som ställde en hövligt formulerad och relevant fråga.

Minns att det här är samma vecka som magasinet GQ publicerat en stor intervju med Robert Downey Jr där han bland annat pratar om sitt tidigare drogmissbruk och hur han kämpat för att komma genom det och häng med här:

Journalisten: Det här är en fråga till Robert som inte riktigt handlar om den här filmen…

Robert Downey Jr avbryter: Vad är syftet då?

J: Den handlar om…

RD Jr avbryter igen och säger skämtsamt: Va fan handlar det om, kan vi inte bara prata om det vi ska prata om?

J: Den handlar om din karriär.

RD Jr: Jaha, låt gå då.

J: Du är väldigt framgångsrik just nu…

RD Jr fortsätter att avbryta: Just nu, jag älskar hur du säger det så. Men kom till din jävla fråga nu, jag dör snart.

J: Vad jag säger är att du är väldigt framgångsrik just nu…

RD Jr: Nu har vi hört det två gånger.

J: Och du har haft dina toppar och dalar…

RD Jr: Här kommer det, hade aldrig kunnat gissa.

J: Jag vill bara fråga dig, har du fått kämpa hårt för att komma tillb…

RD Jr avbryter igen: Jag älskar att du sitter och översätter det här från ditt modersmål, det är väldigt imponerande. Det är ju uppenbart att engelska inte är ditt första språk så det berömmer jag dig för. Nästa fråga tack.

Stämningen blev plötsligt helt iskall under presskonferensen. Flera kollegor sa efteråt att de valde att inte ställa några frågor för att Robert Downey Jr varit så oförskämd.

Men han slutade inte där. En annan journalist ställde senare ytterligare en legitim fråga eftersom det tas en hel del droger i filmen:

Glorifierar den här filmen droger? frågade hon och Downey Jr hugger direkt:

– Vad tycker du? Du hade väl inget motiv med din fråga eller? Tycker du att den gör det?

Men journalisten står på sig och frågar igen:

Vad tycker du, Robert?

– Jag tror att du tycker att den gör det!

jag har vid ett tillfälle tidigare gått ifrån en intervju med Rhys Ifans och känt att det inte var en särskilt trevlig intervju att göra (och då skulle han marknadsföra en barnfilm) men det här var något av det värsta jag varit med om.

Jag är glad att jag några dagar tidigare avbokat en enskild intervju med Downey Jr på grund av andra jobb. Jag hade inte varit på humör för att prata med honom på egen hand efter den presskonferensen.

/Tobbe Ek i London

Olle sjunger sist. Snart är repet över och full rapport kommer inom kort.

Idol-dieten del II. Från junkfood till husmanskost på bara en vecka. De måste läsa nöjesbloggen…

Syns inte så bra. Men det är Elin Blom som sticker fram där bakom flygeln. Av allt att döma spelar hon själv.

Linnea gör det i strumplästen. Sjunger Nina Simone, alltså. Det ser ut såhär.

Jay missnöjd? Han grimaserar och får snabbt assistans från flera håll.

Jay tar det lugnt och sjunger sin ballad längst ut på scenkanten.