Jag ber om ursäkt på förhand – men brittiska X Factor är som ett gift. Lördagens tema var American Anthems – ett tema som tolkades ganska fritt. Bäst var nog Rebecca Ferguson – den 24-åriga tvåbarnsmamman från Liverpool som förutom sin askungehistoria bjuder på en unikt vacker röst och en klädstil som mer utstrålar 60-tal och Dusty Springfield än 00-tal och övergående trender. I går knäckte hon Bob Dylan-låten ”Make you feel my love”.

Målaren Matt Cardle var också tillbaka efter en lite svagare insats förra veckan. ”The First Time (Ever I Saw Your Face)” hade en klädsamt tårdrypande inramning (en vän till hans mamma hade dött, deras familj tog hand om de fyra barnen) och killen har en ljus, vacker röst som i kombination med ett maskulint hantverkar-utseende får både unga och äldre kvinnor att greppa telefonerna och rösta tills fingertopparna blöder. Hoppas bara han lyckas undvika James Blunt-fällan.

Älskar även Aiden Grimshaw den här veckan. Han är pretentiös och allvarlig – men jag gillar det. Nu körde han ”Nothing Compares 2 U” i ett hav av eld, intensivt och vackert. Tror dock att han kommer börja få det svårt snart – folk kan nog uppfatta hans stil som lite tillgjord. Men hej, killen är bara 18. Fröet till en stor artist finns där.

Favoriten Cher Lloyd fick överraskande hård kritik av Simon Cowell för sin ”Empire State of Mind” – för mycket ”copycat” sa han. Jag tyckte hon gjorde låten till sin egen, varken för mycket Alicia Keys eller Jay-Z. Sjukt hög klass.

De andra då?

Tesco-Mary Byrne tycktes vara lite ur slag.

Pojkbandet One Direction är söta som kattungar och Cowell utnämnde ”Kids in America” till deras bästa framträdande. De älskas intensivt av röstbenägna småtjejer vilket nog kommer ta dem långt.

Kontroversiella Katie Waissel har hamnat i botten flera gånger och hennes Gwen Stefani-tolkning lär nog parkera henne där den här veckan också. Av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har hon hamnat i skottgluggen både för brittiska mediers avsky och folkets förakt. Vad som är hönan och ägget? Oklart. En vanlig kommentar är att hon känns falsk. Hon gråter ofta, ”krokodiltårar” anser många, vilket även Rebecca gör, men då blir folk berörda in i hjärteroten. Att inrama Katies framträdande med bilder på hennes gråtande ansikte tror jag kan bli spiken i kistan. Svaret får vi i kvällens resultatshow.

Treyc Cohen och Aerosmith-rökaren ”Don’t wanna miss a thing”? Skickligt röstmässigt, men ack så tråkigt.

Paije försökte sig på en mashup av ”I’m a believer” och ”Hey Ya”. Jag frågar mig hela tiden hur en sån liten pojkman kan få mig så irriterad? Kanske är det käckheten, röstonanin som känns fullkomligt ytlig eller hans babyface. Bah. Bort.

Wagner, Casanova-brassen som betraktas som årets skämt-inslag och prenumererar på alla ”proteströster”, sjöng ”Viva Las Vegas” och ”The Wonder of You” med stark inlevelse. Låt nummer två var överraskande ok.

Uppdatering: Treyc och Katie i botten. Ganska väntat. Nu är det upp till domarna att välja vem som ska få vara kvar och då har jag väldigt svårt att tro att Katie skulle kunna klamra sig kvar ännu en gång. Extra spännande att se vem Cheryl Cole (tjejernas coach) tvingas välja. ”Sophies val”, fast i en extremt mild och glittrig version.

Uppdatering 2: Jag hade fel, fel, fel. Både Simon Cowell och Louis Walsh tyckte Katie var den mest intressanta scenpersonligheten och valde att rädda henne. Cheryl vägrade rösta och därmed vägde Dannii Minogues Treyc-röst för lätt. Well, tävlingen ska nog vara glad över att ha sin drama queen, Katie, kvar. Och nu gråter hon i eftersnacks-programmet och försäkrar att hon är ”sångerska” framför allt. Inte kändisgalen.