Lets Dance rep i full gång
Vi, Farlige Fille och jag är på Lets Dancerepet. Anders Bagge är i full gång. När de ansvariga ber honom värma upp fnyser han. ”Det är bara att köra” säger han. Han ser dessutom ut som om han varit ett halvår i Thailand. /Jenny Ågren

Jon Hamm som Don Draper.

Skilsmässor och förvirring.

Framgången förbytt till ovisshet.

Och ”Mad men” har aldrig varit bättre.

Egentligen skulle jag inte tittat alls. Det var ett löfte. Hade tummat på det, rent av. Dealen var att vad som än hände vänta tills dvd-boxen släpps (oklart när det sker, i och för sig) för att sedan plöja hela tjottaballongen i ett svep. Det gick åt skogen. Karaktären är svag och jag har ändå aldrig förmått mig att säga nej till någonting som helst. Så när fjärde säsongen av ”Mad men” (Kanal 9) vevade igång i svensk tv var det bara att ge efter. Det är ju trots allt världens bästa tv-serie sedan ”The shield” vi pratar om här. Exakt hur briljant berättelsen om reklammakarna på Madison Avenue är behöver jag knappast skriva. Hur välskriven, välspelad och visuellt fulländad den är har redan beskrivits i ord av varannan människa med ett tangentbord och en tv. Och med tanke på den explosiva brygd av ruin och tillförsikt som säsong tre slutade i fanns all anledning att längta lite extra. Jag gjorde rätt.

Där andra serier som nått sådan framgång hade kunnat unna sig att gå på tomgång någon säsong eller två gör ”Mad men” precis tvärtom. I stället för att stagnera kastar man spelplanen över bord, spränger det gamla och kastar sig huvudstupa ned i något kallt, svart och okänt.

Ett genidrag, om ni frågar mig.

Sterling Cooper har bytt namn, anställda och framgången är inte längre självklar. Don Draper (Jon Hamm är – som alltid – fantastisk) tappar allt mer fotfästet i ungkarlstillvaron och en redan laddad serie fick plötsligt helt ny luft under vingarna. Frågan är om ”Mad men” varit bättre, eller mer laddat, än just nu.

I kväll tittar jag på ”På spåret” (SVT1).

Hurra 1

”Sportspegeln 50 år” (SVT2). Tv-historia. På riktigt.

Hurra 2

”Alfredson och söner” (SVT1). Fascinerande. På riktigt.