Trodde jag hade fått nog. Trodde jag kanske hade tröttnat. När Glasvegas öppnade lite tveksamt och sömnigt trodde jag att jag skulle få rätt.

Sen brister James Allan ut i sin allra vackraste skotska vädjan.

Nykter, nervös och bortvänd mot publiken. Men allt mer avslappnad – tills han ägde scenen och publiken. Håkan Steen säger tre plus – jag skulle nog ge en extra plupp för James underarmar och vackra, vackra röst.

En timme, bara tre nya låtar (för lite!) men en enorm lyckokänsla som fortfarande sitter kvar i kroppen.

James underarmar.

 

Rab och James och motljuset.