Brittiska ”X Factor” är tillbaka. Gary Barlow är oerhört träig som den ”nye Simon Cowell”.

Men Janet, åh Janet! 16 år och från Nordirland gör hon en av de vackraste versioner av ”Your song” som jag nånsin hört.

”True talent” letar efter ”Sveriges näst bästa röst”.

Med kokett stöddighet modifierar sångcoachen Tommy Körberg programmets budord.

Och höstens nya ”Idol-dödare” kan mycket väl lyckas i sitt uppsåt.

Ännu en talangsåpa? Suck.

Jury, publik, offentlig hyllning eller förnedring, askungesagor, stjärnfall, floder av tårar och dramatik. Vi kan vår läxa utantill.

Ändå sitter jag där och snyftar när tidigare mobbade Sara, 32, lyckas elda upp publiken med sitt uppträdande och man ser hennes pappa stå och gråta av stolthet bakom scenen.

Det är hjärtskärande vackert.

För TV 3-satsningen ”True talent” är ”rösten det enda som betyder nåt”. I en talangsåpevärld där utseende, utstrålning och produktpaketering tagit över allt mer känns det befriande – om än inte utan lömsk baktanke.

Programmet tar tacksamt på sig rollen av ”the good cop”.

– Hade det här funnits för några år sedan hade jag sökt, säger Danny Saucedo, en av programmets tre coacher i en tydlig ”Idol”-diss.Tillsammans med en lätt blasé Tommy Körberg och engagerade Pernilla Andersson väljer han ut sina personliga favoritröster och ställer dem inför en publik uppdelad i tre åldersgrupper – unga, vuxna och äldre. Minst hälften av varje grupp måste gilla deras röster för att de ska komma vidare till sina coachers träningsläger.

Publikmomentet är knäckande förfärligt – och fint. Grupperna sitter bortvända och kan bara höra rösterna, men allt eftersom de röstar ”ja” vänds läktarna emot scenen och sångaren.

Lättnaden och glädjen är överväldigande. Samtidigt blir det tv-tortyr när möblerna står kvar och sångaren isande kyligt avvisats av sin publik.

Man hoppas att det faktum att de trots allt blivit utvalda kan trösta.

Mer tårar? Ja, tack. SVT 2 visade den gripande dokumentären ”Välkommen till helvetet” om den lovande pingisspelaren Alexander Ritcheys resa in i missbruk, tvångsvård, fängelse och kolsvart mörker.

Se den på SVT Play fram till mitten av september.

I kväll ser jag ”Breaking News” kl 22 på Kanal 5.

Hah! ”Historien om Doktor Död” på SVT 1 – en fantastisk liten Golden Globe-vinnande tv-film med en lysande Al Pacino i rollen som Jack Kevorkian.
Gah! Om det finns någon rättvisa i tv-världen får tråkiga ”Fångarna på Fortet” stryk av ”True talent” i kampen om tittarna.

SVT:s lördagspremiärer är så sympatiska att jag vill bjuda dem på söndagsmiddag.

Lena Philipsson äger nya ”Gäster med gester” och Ola Salo är en perfekt första gäst i ”Tack för musiken”.

Mina förväntningar på nypremiären av gamla klassiska ”Gäster med gester” var lägre än den amerikanska börskursen. Sällskapsleken charader luktar alltför mycket flåshurtig konferensfylla.

Här är ännu ett gammalt programformat som plockats upp på nytt i kölvattnet av ”Har du hört den förut”, ”Kär och galen” och ”Fångarna på fortet” för att nämna några.

Återuppståndelsen sker i en schizofren mix av nostalgi, längtan efter trygghet och ren brist på fantasi.

”Gäster med gester” ser ut ungefär som det gjorde när vi lämnade det 1999. Det enda nya momentet är att de ”charaderar” ut lagens sista deltagare.

För ärligt talat: Behöver vi så mycket mer egentligen?

De nya deltagarna är entusiastiska. Anton Lundqvist som var en så irriterande sidekick i ”Allsång på Skansen” hamnar äntligen i ett sammanhang han behärskar. Programledaren Rickard Olsson håller tyglarna med bitsk humor och Lena Philipsson är programmets drottning – duktig på gesterna, genial i gissandet. Dessutom är det uppfriskande att se en svensk originalidé i dagens formatköphets – skapad av de legendariska tv-profilerna Lennart Swahn och Karin Falck.

”Tack för musiken” bjuder på en lurig Niklas Strömstedt och en självlysande Ola Salo. Musikpratet är ofta befriande nördigt och detaljrikt – vi får lära oss ”Jimi Hendrix-ackordet” och Salo avslöjar några av sina musikaliska ”stölder”. Låtarna är fina och kärleksfullt framförda.

Samtidigt är det livsfarligt att sätta Ola Salo på en scen. Han tar lätt över, blir en publikdomptör, beroende av dess reaktioner.

Balansen med stunderna av allvar och total närvaro blir fascinerande. När han pratar om hur man alltid fuskar som artist känner man en doft av allvar, en förnimmelse av något sårigt som gör programmet verkligt intressant.

Jag kan tänka mig att Strömstedts ärliga intresse kan få vanligtvis svårintervjuade artister som Lars Winnerbäck att öppna sig i kommande avsnitt. 

Ikväll ser jag ”Wallander: Sidetracked” kl 21 på TV 4.

Hah! Premier League-fest i TV 3 och Vuelta a España-premiär på Eurosport. Sportporr!
Gah! ”Postkodmiljonären”, TV 4. Det bara pågår.

Söndag och det är inte meningen att man ska ha kul.
Eller hur, kyrkan?

Tystnad är kanske ett osexigt ämne för en dokumentär. Men jag ser många intressanta infallsvinklar – som hur högljuddhet premieras i samhället i kontrast mot olika religioners idealiserande av tystnad.
Härmed vill jag även slå ett slag för den underskattade obekväma tystnaden.

Den brittiska dokumentärserien ”Den stora tystnaden” var dock smalt nischad på enbart kristna föreställningar och första avsnittet brutalt platt. Ett gäng britter skickades på klosterretreat för att vara tysta tillsammans med ett gäng gråa munkar.
Syftet med att vara tyst är att kunna höra Guds röst, inse att man både bär på positiva och negativa tankar och därefter uppnå ”purity of heart” – ett rent hjärta.
Aha, så människan är inte helt igenom god? Heureka!
Jag tror säkert att många skulle ha nytta av att vara tysta lite oftare. Men behöver man ett gäng munkar och tre avsnitt för att komma fram till den banala sanningen?

SVT 2 och Discovery Channel visade samtidigt varsin dokumentär om terrorattentatet i Norge. Skildringar av händelser som ligger så nära i tiden blir automatiskt ganska distanslösa.
”Terrordåden i Norge” har producerats av den norska tv-kanalen NRK och skildrar händelseförloppet som vi redan fått beskrivet upprepade gånger. Mest gripande var bilderna strax innan massakern – där ett tv-team följde med Gro Harlem Brundtland till Utöya i något som säkert var tänkt att bli ett dussinreportage för att fylla upp sommartunna nyhetstablåer.
Bilderna av regnblöta ungdomar och den där särskilda frihetslyckan bara första vistelsen borta från föräldrarna kan skapa känns sorgligt olycksbådande. Några minuter senare kommer flera av tonåringarna att mördas kallblodigt.
”Norway massacre: The killers mind” på Discovery fokuserade däremot fullt ut på mördaren och samlade ett gäng internationella ”experter” för att spekulera i hans psykiska tillstånd.
Jag tvivlar på att någon blev så väldigt mycket klokare.
Men ur ren fascinationssynpunkt var den lyckad.

Ikväll ser jag ”In treatment”, SVT 2 22.45.

Hah!
”Engelska antikrundan” – VM i kufar, märkliga föremål och obskyr historia. Ljuvligt.

Gah!
Varg Veum – Norges försök att ge igen för Johan Falk?