Vad vore en filmfestival utan skandaler?
Sent på onsdagsnatten försökte jag, förgäves, komma in på (den kraftigt försenade) midnattsvisningen av Gaspar Noés nya ”Love”, som ska vara en orgie i riktiga sexscener – i 3 D.
Årets mest skandalomsusade film i Cannes.
Blev inte allt för besviken, de inbjudna hade företräde, hade inte riktigt räknat med att komma in och det finns en pressvisning under torsdagen.
En skandal jag bevittnade på väldigt nära håll är den kring Lars von Trier och ”Melancholia” år 2011.
När den danske regissören och skådespelarna Kirsten Dunst, Stellan Skarsgård och Jesper Christensen gör entré i presskonferenssalen, är den bara några minuter bort…

Jag satt på andra eller tredje bänk, tre, fyra meter, från gänget på podiet.
Filmen handlade om världens undergång.
Av någon anledning, minns inte exakt hur han kom in på det, började Lars von Trier prata om andra världskriget, nazismen och judar. Han trasslade in sig i en röra av historier om hur han först trodde att han var jude, sedan att han plötsligt var nazist.
– First I was a Jew, then I became a Nazi, sa han och skrattade som om det var ett dåligt skämt.
Många blev upprörda.
Någon timme senare mötte den skandinaviska trion journalister från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island.

Här reddes en del av turerna ut.
Lars von Trier berättade om hur han väldigt länge trodde att hans pappa var en dansk jude. På mammans dödsbädd chockade hon hon honom med att berätta att Lars von Triers pappa egentligen var en annan man, en tysk, som möjligen hade haft nazistiska åsikter.
Danska journalister kände till historien sedan tidigare.
Lars von Triers förenklade version, i kombination med hans på presskonferensen påfallande dåliga engelska, orsakade skandalen. Lite grann i kombination med regissörens önskan att ständigt provocera och retas.
Dagen efter:
Vi befinner oss någon kilometer norr om Cannes, på ett flott hotell.
Dags för en mindre skara journalister att genomföra gruppintervjuer med Lars von Trier.
Han anländer till platsen.

Samtidigt börjar det pipa i mobiltelefonerna hos flera av oss.
Det har kommit telegram om att Lars von Trier är utslängd ur filmfestivalen. Att han betraktas som ”persona non grata”.
Stor förvirring uppstår. Ingen vet exakt vad det betyder. Och kommer Lars von Trier att möta pressen?
Som en kul grej fotograferar jag stolen där vi ska sitta och prata, i fall han nu inte kommer…

Men Lars von Trier är inte den som är den.
Han kommer förstås och sätter sig och pratar med oss. Börjar med att konfrontera en fransk journalist med att det fransmännen gjorde mot judarna under andra världskriget, har man minsann gjort sitt bästa för att försök tysta ned i landet vi befinner oss i.
– Lars, ska du verkligen göra detta ännu värre? säger journalisten.
– Nej, vi skiter i det samtalsämnet, säger Lars von Trier, som sedan ändå förstås får prata mer om det faktum att han blivit utslängd av festivalen, än om själva filmen.

Trots att von Trier blev bannlyst på festivalen, fick filmen vara kvar i tävlingen.
En som jag tyckte synd om i sammanhanget var Kirsten Dunst.
Hade träffat henne ihop med Stellan Skarsgård i Hôtel Majestics bar några kvällar tidigare. Hon var på strålande humör och (med all rätt) väldigt stolt över sin insats i filmen.
På presskonferensen såg hon mest chockad ut. Som att hon knappt förstod vad som höll på att hända.
På avslutningskvällen belönades hon med skådespelarpriset i Cannes.
Men det var nog rätt mycket smolk i glädjebägaren att det inte riktigt är just därför ”Melancholia” har sin plats i Cannes-festivalens historia…

Glitter och glamour. När man säger att man åker till filmfestivalen i Cannes, ser många framför sig hur man ligger och solar på stranden på dagarna och går på fester på kvällarna. Glöm det! Det är två, tre filmvisningar per dag, presskonferenser, intervjuer och någonstans ska man hinna skriva reportage och krönikor och recensioner också, ännu mer nu för tiden, när allt helst ska ut på nätet i samma sekund som det inträffar. Och så ska man blogga lite också. Men jag klagar inte. Och ibland ÄR det glitter och glamour. Som det året jag stannade kvar en dag extra och var här och kunde gå på festivalens avslutningsfest. Kollegan Jan Lumholdt på Svenska Dagbladet berättade att han hade fått en biljett till den, på strandserveringen på Hôtel Martinez. Där finns, typ, en av Cannes bästa restauranger. Han berättade vilket kontor i festivalpalatset man skulle prata med, det var inte presskontoret som skötte det. Eftersom jag hade jobbat färdigt för dagen, kunde jag – om än med allt större irritation – ägna eftermiddagen åt att slussas runt till än den ena, än den andra, som skulle fixa den där biljetten till festen. Det löste sig efter några timmar. Och det VAR verkligen en magnifik fest. Visserligen fick vi journalister inte sitta med filmmogulerna och -stjärnorna och äta den magnifika bufféen. Gjorde inte så mycket. För jag satt med David Wigg, en av den brittiska nöjesjournalistikens största namn. Tillräckligt gammal för att vara pensionär, antar jag, jag har aldrig frågat hur gammal han är, men fortfarande aktiv, såg honom senast häromdagen i full fart på väg till någon intervju eller filmvisning. Vi pratade om livet, jobbet, kärleken och en del annat i ett par timmar. Samtidigt som en hel drös människor passade upp på oss och serverade det bästa tänkbara av allt man kan tänka sig. Nedsköljt med champagne, förstås. Bara en sådan sak som att David berättade när han i timmar intervjuade alla medlemmarna i The Beatles, en och en, när gruppen var som störst, gör ju att man kan tycka att man är född i fel land, vid fel tidpunkt, om man nu tycker att nöjesjournalist är ett kul jobb. Nåväl, så småningom fick vi också umgås med de fina filmmänniskorna. Här är några av dem. Emir Kusturica. Omstridd bosnisk regissör som gjort mästerverk som ”Zigenarnas tid” och ”Underground”. En som jag alltid dyrkat och genom åren fått bra kontakt med. – Det ryktas att du gör en dokumentär om Maradona. Hur fick du honom att ställa upp? frågade jag. – Fråga honom själv, han sitter där borta i hörnet, sa Kusturica. Filmen ”Maradona by Kusturica” hade premiär två år senare. Fast Maradona i hörnet den där kvällen… han var inte så intresserad av att prata med mig, han hade fullt upp med Salma Hayek.   Hon i sin tur dansade senare allt oftare och längre med den här mannen, filmregissören Alexander Payne, mannen bakom filmer som ”Sideways”, ”The Descendants” och senast ”Nebraska”. Här är en annan dansglad herre, Javier Bardem, som då verkade väldigt singel. Numera är han ju gift och har barn med Penélope Cruz. Uttrycket ”selfie” fanns ännu inte på den tiden, men jag var lite pionjär på området och vände min Canon Digital IXUS 60 (fortfarande i bruk…) bak-och-fram och tog den här bilden. Kanske inte helt lyckad. Fast man ser åtminstone delar av ansiktena på Sam Shepard och mig. Och här ännu ett bevis för ”I was there”. De röriga människorna på festivalpalatsets kontor hade tidigare under dagen, när jag var där och frågade om biljett till festen, sagt allt från att biljetterna var slut, till att de inte visste var de hade dem. Till sist tog de helt enkelt en befintlig biljett som ännu inte hade hämtats upp, tippexade över den personens namn och skrev dit mitt. Undrar fortfarande ibland vilken stackare som blev utan sin festbiljett och vad hon/han sa då…

Hello Hurray, we are the Great.
We are the soldiers of the human race.
Vet inte riktigt varför, men när jag promenerade längs Boulevard de la Croisette, på svenska kallad ”Croisetten”, fick jag plötsligt ”C.C. Cowboys” från Imperiet-LP:n ”Blå himlen blues” (1985) i skallen.
30 år sedan.
Kanske för att det är en jäkligt bra låt.
Kanske för att man känner sig lite som en soldat.
En journalistsoldat som för 32:a gången återvänder till franska rivieran för ännu en filmfestival.
Och som tittar tillbaka på sina äventyr här.
Minns någon Arnold Schwarzenegger?
De här bilderna är tolv år gamla.

Muskelknippet var hetare än het.
James Camerons andra ”Terminator”-film var revolutionerande i actiongenren.
Så Arnold blev inbjuden till Cannes med ”Terminator 3: Rise of the machines”, trots att den var mycket sämre.
Det var pressmöte och stor fest, arrangerad av MTV.
Det hade börjat gå rykten om att Arnold ville bli guvernör i Kalifornien. Han förnekade dem, när jag frågade honom. Några månader senare ställde han upp i valet och vann. Och satt där till 2011. Somliga hävdar att han faktiskt var bättre som politiker än som skådespelare.
Hans come back i filmbranschen har väl gått sådär. Han var i Cannes i fjol med ”The expendables 3” tillsammans med femtioelva andra avdankade actionstjärnor, bland annat Dolph Lundgren. Stort spektakel när de åkte stridsvagn på Croisetten. Bisarr presskonferens, där en stjärna som Harrison Ford satt utan att få en enda fråga.
Få människor köpte biobiljetter när filmen sedan hade premiär.
Nu återvänder han till sin mest klassiska roll när ”Terminator: Genisys” har premiär i slutet av juni.
För yngre människor är Arnold Schwarzenegger annars känd som pappan till en son som har haft en kort romans med Miley Cyrus…