Vad vore en filmfestival utan skandaler?
Sent på onsdagsnatten försökte jag, förgäves, komma in på (den kraftigt försenade) midnattsvisningen av Gaspar Noés nya ”Love”, som ska vara en orgie i riktiga sexscener – i 3 D.
Årets mest skandalomsusade film i Cannes.
Blev inte allt för besviken, de inbjudna hade företräde, hade inte riktigt räknat med att komma in och det finns en pressvisning under torsdagen.
En skandal jag bevittnade på väldigt nära håll är den kring Lars von Trier och ”Melancholia” år 2011.
När den danske regissören och skådespelarna Kirsten Dunst, Stellan Skarsgård och Jesper Christensen gör entré i presskonferenssalen, är den bara några minuter bort…

Jag satt på andra eller tredje bänk, tre, fyra meter, från gänget på podiet.
Filmen handlade om världens undergång.
Av någon anledning, minns inte exakt hur han kom in på det, började Lars von Trier prata om andra världskriget, nazismen och judar. Han trasslade in sig i en röra av historier om hur han först trodde att han var jude, sedan att han plötsligt var nazist.
– First I was a Jew, then I became a Nazi, sa han och skrattade som om det var ett dåligt skämt.
Många blev upprörda.
Någon timme senare mötte den skandinaviska trion journalister från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island.

Här reddes en del av turerna ut.
Lars von Trier berättade om hur han väldigt länge trodde att hans pappa var en dansk jude. På mammans dödsbädd chockade hon hon honom med att berätta att Lars von Triers pappa egentligen var en annan man, en tysk, som möjligen hade haft nazistiska åsikter.
Danska journalister kände till historien sedan tidigare.
Lars von Triers förenklade version, i kombination med hans på presskonferensen påfallande dåliga engelska, orsakade skandalen. Lite grann i kombination med regissörens önskan att ständigt provocera och retas.
Dagen efter:
Vi befinner oss någon kilometer norr om Cannes, på ett flott hotell.
Dags för en mindre skara journalister att genomföra gruppintervjuer med Lars von Trier.
Han anländer till platsen.

Samtidigt börjar det pipa i mobiltelefonerna hos flera av oss.
Det har kommit telegram om att Lars von Trier är utslängd ur filmfestivalen. Att han betraktas som ”persona non grata”.
Stor förvirring uppstår. Ingen vet exakt vad det betyder. Och kommer Lars von Trier att möta pressen?
Som en kul grej fotograferar jag stolen där vi ska sitta och prata, i fall han nu inte kommer…

Men Lars von Trier är inte den som är den.
Han kommer förstås och sätter sig och pratar med oss. Börjar med att konfrontera en fransk journalist med att det fransmännen gjorde mot judarna under andra världskriget, har man minsann gjort sitt bästa för att försök tysta ned i landet vi befinner oss i.
– Lars, ska du verkligen göra detta ännu värre? säger journalisten.
– Nej, vi skiter i det samtalsämnet, säger Lars von Trier, som sedan ändå förstås får prata mer om det faktum att han blivit utslängd av festivalen, än om själva filmen.

Trots att von Trier blev bannlyst på festivalen, fick filmen vara kvar i tävlingen.
En som jag tyckte synd om i sammanhanget var Kirsten Dunst.
Hade träffat henne ihop med Stellan Skarsgård i Hôtel Majestics bar några kvällar tidigare. Hon var på strålande humör och (med all rätt) väldigt stolt över sin insats i filmen.
På presskonferensen såg hon mest chockad ut. Som att hon knappt förstod vad som höll på att hända.
På avslutningskvällen belönades hon med skådespelarpriset i Cannes.
Men det var nog rätt mycket smolk i glädjebägaren att det inte riktigt är just därför ”Melancholia” har sin plats i Cannes-festivalens historia…