Vad vore en filmfestival utan skandaler?
Sent på onsdagsnatten försökte jag, förgäves, komma in på (den kraftigt försenade) midnattsvisningen av Gaspar Noés nya ”Love”, som ska vara en orgie i riktiga sexscener – i 3 D.
Årets mest skandalomsusade film i Cannes.
Blev inte allt för besviken, de inbjudna hade företräde, hade inte riktigt räknat med att komma in och det finns en pressvisning under torsdagen.
En skandal jag bevittnade på väldigt nära håll är den kring Lars von Trier och ”Melancholia” år 2011.
När den danske regissören och skådespelarna Kirsten Dunst, Stellan Skarsgård och Jesper Christensen gör entré i presskonferenssalen, är den bara några minuter bort…

Jag satt på andra eller tredje bänk, tre, fyra meter, från gänget på podiet.
Filmen handlade om världens undergång.
Av någon anledning, minns inte exakt hur han kom in på det, började Lars von Trier prata om andra världskriget, nazismen och judar. Han trasslade in sig i en röra av historier om hur han först trodde att han var jude, sedan att han plötsligt var nazist.
– First I was a Jew, then I became a Nazi, sa han och skrattade som om det var ett dåligt skämt.
Många blev upprörda.
Någon timme senare mötte den skandinaviska trion journalister från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island.

Här reddes en del av turerna ut.
Lars von Trier berättade om hur han väldigt länge trodde att hans pappa var en dansk jude. På mammans dödsbädd chockade hon hon honom med att berätta att Lars von Triers pappa egentligen var en annan man, en tysk, som möjligen hade haft nazistiska åsikter.
Danska journalister kände till historien sedan tidigare.
Lars von Triers förenklade version, i kombination med hans på presskonferensen påfallande dåliga engelska, orsakade skandalen. Lite grann i kombination med regissörens önskan att ständigt provocera och retas.
Dagen efter:
Vi befinner oss någon kilometer norr om Cannes, på ett flott hotell.
Dags för en mindre skara journalister att genomföra gruppintervjuer med Lars von Trier.
Han anländer till platsen.

Samtidigt börjar det pipa i mobiltelefonerna hos flera av oss.
Det har kommit telegram om att Lars von Trier är utslängd ur filmfestivalen. Att han betraktas som ”persona non grata”.
Stor förvirring uppstår. Ingen vet exakt vad det betyder. Och kommer Lars von Trier att möta pressen?
Som en kul grej fotograferar jag stolen där vi ska sitta och prata, i fall han nu inte kommer…

Men Lars von Trier är inte den som är den.
Han kommer förstås och sätter sig och pratar med oss. Börjar med att konfrontera en fransk journalist med att det fransmännen gjorde mot judarna under andra världskriget, har man minsann gjort sitt bästa för att försök tysta ned i landet vi befinner oss i.
– Lars, ska du verkligen göra detta ännu värre? säger journalisten.
– Nej, vi skiter i det samtalsämnet, säger Lars von Trier, som sedan ändå förstås får prata mer om det faktum att han blivit utslängd av festivalen, än om själva filmen.

Trots att von Trier blev bannlyst på festivalen, fick filmen vara kvar i tävlingen.
En som jag tyckte synd om i sammanhanget var Kirsten Dunst.
Hade träffat henne ihop med Stellan Skarsgård i Hôtel Majestics bar några kvällar tidigare. Hon var på strålande humör och (med all rätt) väldigt stolt över sin insats i filmen.
På presskonferensen såg hon mest chockad ut. Som att hon knappt förstod vad som höll på att hända.
På avslutningskvällen belönades hon med skådespelarpriset i Cannes.
Men det var nog rätt mycket smolk i glädjebägaren att det inte riktigt är just därför ”Melancholia” har sin plats i Cannes-festivalens historia…

Glitter och glamour. När man säger att man åker till filmfestivalen i Cannes, ser många framför sig hur man ligger och solar på stranden på dagarna och går på fester på kvällarna. Glöm det! Det är två, tre filmvisningar per dag, presskonferenser, intervjuer och någonstans ska man hinna skriva reportage och krönikor och recensioner också, ännu mer nu för tiden, när allt helst ska ut på nätet i samma sekund som det inträffar. Och så ska man blogga lite också. Men jag klagar inte. Och ibland ÄR det glitter och glamour. Som det året jag stannade kvar en dag extra och var här och kunde gå på festivalens avslutningsfest. Kollegan Jan Lumholdt på Svenska Dagbladet berättade att han hade fått en biljett till den, på strandserveringen på Hôtel Martinez. Där finns, typ, en av Cannes bästa restauranger. Han berättade vilket kontor i festivalpalatset man skulle prata med, det var inte presskontoret som skötte det. Eftersom jag hade jobbat färdigt för dagen, kunde jag – om än med allt större irritation – ägna eftermiddagen åt att slussas runt till än den ena, än den andra, som skulle fixa den där biljetten till festen. Det löste sig efter några timmar. Och det VAR verkligen en magnifik fest. Visserligen fick vi journalister inte sitta med filmmogulerna och -stjärnorna och äta den magnifika bufféen. Gjorde inte så mycket. För jag satt med David Wigg, en av den brittiska nöjesjournalistikens största namn. Tillräckligt gammal för att vara pensionär, antar jag, jag har aldrig frågat hur gammal han är, men fortfarande aktiv, såg honom senast häromdagen i full fart på väg till någon intervju eller filmvisning. Vi pratade om livet, jobbet, kärleken och en del annat i ett par timmar. Samtidigt som en hel drös människor passade upp på oss och serverade det bästa tänkbara av allt man kan tänka sig. Nedsköljt med champagne, förstås. Bara en sådan sak som att David berättade när han i timmar intervjuade alla medlemmarna i The Beatles, en och en, när gruppen var som störst, gör ju att man kan tycka att man är född i fel land, vid fel tidpunkt, om man nu tycker att nöjesjournalist är ett kul jobb. Nåväl, så småningom fick vi också umgås med de fina filmmänniskorna. Här är några av dem. Emir Kusturica. Omstridd bosnisk regissör som gjort mästerverk som ”Zigenarnas tid” och ”Underground”. En som jag alltid dyrkat och genom åren fått bra kontakt med. – Det ryktas att du gör en dokumentär om Maradona. Hur fick du honom att ställa upp? frågade jag. – Fråga honom själv, han sitter där borta i hörnet, sa Kusturica. Filmen ”Maradona by Kusturica” hade premiär två år senare. Fast Maradona i hörnet den där kvällen… han var inte så intresserad av att prata med mig, han hade fullt upp med Salma Hayek.   Hon i sin tur dansade senare allt oftare och längre med den här mannen, filmregissören Alexander Payne, mannen bakom filmer som ”Sideways”, ”The Descendants” och senast ”Nebraska”. Här är en annan dansglad herre, Javier Bardem, som då verkade väldigt singel. Numera är han ju gift och har barn med Penélope Cruz. Uttrycket ”selfie” fanns ännu inte på den tiden, men jag var lite pionjär på området och vände min Canon Digital IXUS 60 (fortfarande i bruk…) bak-och-fram och tog den här bilden. Kanske inte helt lyckad. Fast man ser åtminstone delar av ansiktena på Sam Shepard och mig. Och här ännu ett bevis för ”I was there”. De röriga människorna på festivalpalatsets kontor hade tidigare under dagen, när jag var där och frågade om biljett till festen, sagt allt från att biljetterna var slut, till att de inte visste var de hade dem. Till sist tog de helt enkelt en befintlig biljett som ännu inte hade hämtats upp, tippexade över den personens namn och skrev dit mitt. Undrar fortfarande ibland vilken stackare som blev utan sin festbiljett och vad hon/han sa då…

Hello Hurray, we are the Great.
We are the soldiers of the human race.
Vet inte riktigt varför, men när jag promenerade längs Boulevard de la Croisette, på svenska kallad ”Croisetten”, fick jag plötsligt ”C.C. Cowboys” från Imperiet-LP:n ”Blå himlen blues” (1985) i skallen.
30 år sedan.
Kanske för att det är en jäkligt bra låt.
Kanske för att man känner sig lite som en soldat.
En journalistsoldat som för 32:a gången återvänder till franska rivieran för ännu en filmfestival.
Och som tittar tillbaka på sina äventyr här.
Minns någon Arnold Schwarzenegger?
De här bilderna är tolv år gamla.

Muskelknippet var hetare än het.
James Camerons andra ”Terminator”-film var revolutionerande i actiongenren.
Så Arnold blev inbjuden till Cannes med ”Terminator 3: Rise of the machines”, trots att den var mycket sämre.
Det var pressmöte och stor fest, arrangerad av MTV.
Det hade börjat gå rykten om att Arnold ville bli guvernör i Kalifornien. Han förnekade dem, när jag frågade honom. Några månader senare ställde han upp i valet och vann. Och satt där till 2011. Somliga hävdar att han faktiskt var bättre som politiker än som skådespelare.
Hans come back i filmbranschen har väl gått sådär. Han var i Cannes i fjol med ”The expendables 3” tillsammans med femtioelva andra avdankade actionstjärnor, bland annat Dolph Lundgren. Stort spektakel när de åkte stridsvagn på Croisetten. Bisarr presskonferens, där en stjärna som Harrison Ford satt utan att få en enda fråga.
Få människor köpte biobiljetter när filmen sedan hade premiär.
Nu återvänder han till sin mest klassiska roll när ”Terminator: Genisys” har premiär i slutet av juni.
För yngre människor är Arnold Schwarzenegger annars känd som pappan till en son som har haft en kort romans med Miley Cyrus…

Allt fler SVT-program görs av utomstående produktionsbolag.
Priset tittarna får betala är bottennapp som ”Ung och bortskämd”, final i går.

Det finns risk för att villkoren för Sveriges Television KOMMER att förändras.
Kulturminister Lena Adelson Liljeroth (m) har typiskt moderata idéer som ska sätta stopp för SVT att konkurrera med reklam-tv på vissa områden. Hon tycker det är orättvist att SVT får tävla med hjälp av statligt stöd (tv-licensen).
Att SVT numera lägger ut allt fler programserier på produktionsbolag, den biten HAR redan förändrats.
Det har både för- och nackdelar.
Man sparar pengar och får tillgång till idéer och kunskap som kanske inte finns i SVT-huset. Men produktionsbolagen har ibland tveksamma anställningsvillkor, SVT tappar delvis kontrollen över innehållet och programmakarna är vana vid att främst tjäna mammon och saknar ibland helt känslan för vad public service är.
Det innebär också att programmen allt mer liknar de i reklamkanalerna. SVT ska absolut satsa på bredd, det är en förutsättning för hela verksamheten.
Men de behöver ju inte nödvändigtvis likna de SÄMSTA programmen i reklam-tv.
Som ”Ung och bortskämd”, omstridd dokusåpa med miljonpublik och säkert mycket trafik på nätet också.
Hela tiden har programserien omgetts av skriverier om fusk, missbruk, föräldrar (!) som bildat pakter och ovanpå det Hans Wiklunds berättarröst, som lite halvhjärtat försöker vara Helge Skoog i ”Halv åtta hos mig”. Mest av allt har det känts som att man hittat ett antal kändiskåta ungdomar (en var även med i TV 6:s ”Paradise Hotel”) och sedan försökt få dem att passa in i det (brittiska) tv-konceptet. Lite halvriggat, alltså.
I går fick de bortklemade deltagarna, som tidigare knappt kunnat städa en toalett eller vispa ihop en portion pulvermos, uppdraget att regissera varsin reklamfilm. En skrattretande fånig final.
•I kväll ser jag upplösningen på brittiska dramaserien ”Den förlorade dottern”, i SVT.

(Ja)
Alexandra Rapaport och Harriet Andersson. Räddar delvis TV 4:s pajiga tv-deckare ”Morden i Sandhamn”.
(Nej)
Anne Ramberg, advokatsamfundets generalsekreterare, kritiserar TV 4:s Kalla fakta för programmen om drottning Silvias pappas naziförflutna. Vill hon tillbaka till en tid när hovet står ovanför lagen?

SVT:s ”Uppdrag granskning” får hylla sig själva en timme på bästa sändningstid.
Det är bara att tacka, buga och skriva: Det har ni förtjänat!

Svensk tv:s bästa samhällsmagasin firar 10-årsjubileum. Spontana tanken är ju ”har inte det alltid funnits?”, förmodligen för att det var en sammanslagning av tre redan befintliga program i genren. Och en ettrig Janne Josefsson… där känns det ju som att han bara måste ha funnits, på riktigt, sedan ungefär år 1 e. Kr. Han har den typen av skägg…
I går presenterade han och Karin Mattisson snuttar ur några av de klassiska reportagen under dessa tio år. De som alltid retar sig på Josefssons rätt höga svansföring, tycker säkert att just public service-tv inte ska ägna sig åt så självgod tv.
Men hela redaktionen har faktiskt all anledning att vara stolta. De har gjort reportage som varit omstridda i vissa läger. Men det beror förstås på att inslagen inte bara har visat på orättvisor i samhället och mot människor, utan också har påverkat och förändrat, kanske till och med avgjort en valrörelse (valstugereportaget).
Där fanns i gårdagens program även en smart pedogogik; reportrar med specialområden efterlyste tips från tittarna. Med uppåt en miljon människor i tv-sofforna, lär det nog rassla till i mejlboxen.
Där fanns även viss humor. Den som hade rotat fram klippen ur reportaget om svenska tonåringar som söp skallen av sig på grekiska ön Kos, måste ha jublat inombords när det visade sig att den bartender som uttalade sig var – en yngre ”Färjan”-Håkan!
•Om TV 4:s Maria Wern-serie är en sevärd bruksdeckare, varken mer eller mindre, så strålar ändå Eva Röse verkligen i titelrollen.
•”Det naturliga ljuset” (SVT) var ett fint porträtt av Jörgen Persson, en av alla tiders bästa svenska filmfotografer. Fast en pigg 74-åring som mot slutet glider iväg i en sportbil… varför åker han aldrig numera till en filminspelning?
•I kväll ser jag ”Debatt” i SVT, med (förhoppningsvis) högljutt kulturbråk.

(!)
I näst sista av 40 avsnitt hände det till sist något i förra detta skandalsåpan, numera tittarfiaskot, ”Paradise Hotel” (TV 6). En av deltagarna, Johannes, tog sig i skrevet, utanpå kalsongerna…
(?)
Är det bara jag som har en känsla av att TV 4:s bönder som söker fruar (fortfarande väldigt proffsigt gjort) kommer att vara väldigt mycket singlar även när tv-serien är slut?

/Jan-Olov Andersson

Det krävdes gott sittfläsk och tålamod.
SVT:s folk både bakom och framför kamerorna gjorde ändå den utdragna maratonsändningen från Nobelbanketten betydligt mer lättsam än väntat.

Det är en sak att, som i förrgår, ÄTA middag på krogen. Trevligt sällskap, som vanligt utsökt mat och service på PA & Co.
Det är en helt annan sak att, som i går, TITTA middag. Ett ”fint” sällskap, drygt 1 300 personer, som trängdes där i Stadshuset – och i min tv.
Det må vara ett hästjobb för tv-producenterna att blåsa liv i vad som i stort sett är en fem timmar lång middag. Det är inte helt lätt att skriva om tillställningen från tv-soffan heller. För i bild handlar det ju mest om folk som väntar på mat och dryck. Eller småpratar om något vi bara kan gissa. Eller bara sitter tysta och stirrar. Kanske är de kissnödiga.
På många sätt är Nobelbanketten en lång väntan på några ögonblick av oväntade detaljer eller historier. De var få, i direktsändning, i går. Kungen tog ett lite märkligt skutt efter middagen. Carl Bildt bar någon slags märklig mellanhundshalsduk. Mona Sahlin drog historien om hur hon en gång suttit bredvid en Nobelpristagare som inte sa ett enda ord på fyra timmar (matematikern John Forbes Nash, vinnare 1994, gestaltad av Russell Crowe i filmen ”A Beautiful mind”).
Den finkulturella underhållningen, iscensatt av Birgitta Egerbladh, var oväntat lite skitnödig. Till och med rätt underhållande.
Men framför allt var SVT:s ansvariga bakom kulisserna och programledarkvartetten John Chrispinsson, Victoria Dyring, Karin Hübinette och Kristofer Lundström på hugget. Så fort det blev lite händelsefattigt, bjöds det på intervjuer, analyser och reportage. Många av inslagen gjorda med glimten i ögat. Och man fick en klar bild av Nobelprisvinnarna, vilka de var, varför de vunnit.
Fast så mycket av glamour var det väl inte i år. De klänningar Ebba von Sydow valde ut som finast, doftade mer folkdräkt än Nobelbankett…
•I kväll ser jag ”Så mycket bättre” i TV 4.

(Bilder)
K-Special visade Stig Björkmans ljuvliga ”Bergmans lekstuga”, där han klippt ihop Ingmar Bergmans gamla privata bakom kulisserna-filmer.

(Ord)
Fysikpristagaren Andre Geim höll bästa talet; kort, roligt och vasst.

/Jan-Olov Andersson

Trettio år sedan John Lennon dog. Drygt ett halvår sedan Ship go Gaza.
Tre program om händelserna väckte högst blandade känslor. Både sorg och ilska.

The Beatles legendariska gitarrist, sångare och låtskrivare sköts ihjäl utanför sin bostad i New York 8 december 1980, blott 40 år gammal.
För mig som fortfarande ömt vårdar första Beatles-singeln (sju kronor på Skivcity i Linköping) och som växte upp när Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr formade en hel generations syn på popmusik, var nyheten om hans död ett sådant där ögonblick där man minns exakt var man var, vad man tänkte och kände.
Färska brittiska dokumentären ”Brännpunkt: John Lennon” (TV 4 Fakta) gav en hyfsad genomgång av Lennons liv, fast mer som människa, idol, förebild och lite grann politisk tänkare, än som musiker. Man fastnade lite väl länge i FBI:s och dess ledare J. Edgar Hoovers (1895-1972) förföljelse av Lennon och att organisationen på något sätt skulle ligga bakom att galningen Mark Chapman sköt honom. En film som mest väckte sorg.
SVT visade ”Jag dödade John Lennon”, som just i första hand handlade om Mark Chapman och hans grumliga motiv. Den historien kan väl också berättas, men inte nödvändigtvis på John Lennons jubileumsdag. En film som mest väckte ilska.
•Förbannad blev man förstås också på den israeliska attacken mot den fredliga Ship to Gaza-konvojen i våras. Nio personer dödades, många blev allvarligt skadade. Vad hände? Vem var ansvarig?
Trion Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin försökte så gott det går, och utan att ta ställning för den ena eller andra sidan, reda ut begreppen i SVT:s ”Uppdrag granskning”. Kort historik. Och så unika, och stundtals rätt otäcka, utsmugglade bilder från en av de attackerade båtarna.
En film som väckte både sorg och ilska. Det planeras för en ny Ship to Gaza-konvoj nästa år. Ingen blir väl förvånad om det slutar lika illa en gång till…
•I kväll ser jag ”Hellenius hörna” i TV 4.

(Spänning)
”Den förlorade dottern”, SVT. Bra start på brittiska dramaserien om en familj där allt inte tycks stå rätt till.
(Humor)
”Jamie upptäcker…”, Kanal 5. Kul repris när Jamie Oliver besökte Sverige och till och med blev entusiastisk inför surströmming.

/Jan-Olov Andersson

Alltid finns det något att reta sig på i TV 4:s morgonsändningar.
Just nu att man har skippat informationen på text-tv och så tramset med hemlig gäst under helgerna.

På vardagsmorgnar är morgonsofforna i SVT och TV 4 ett utmärkt bakgrundsskval. Många retar sig på reklamavbrotten, men de är en förutsättning för TV 4:s existens och just på morgnarna stör de mindre än normalt, då man ju ändå har mycket att fixa med och sällan sitter bänkad framför tv:n.
Har själv ingen kanal jag föredrar, utan brukar – eller brukade – gå på innehållet, som finns/fanns att läsa på text-tv hos både SVT (665) och TV 4 (643). TV 4 har nu plockat bort den informationen. Man får i stället prenumerera på ett nyhetsbrev via e-post.
Men herregud, kan man skicka ut e-post till hela befolkningen, kan de väl lägga upp samma information på text-tv också!
Under helgerna lämnar SVT walk over. Ett svagt och obegripligt beslut från public service-tv.
Fåniga regelbundna inslag har kommit och gått under TV 4:s helgmorgnar, men inget slår nog det som Jesper Börjesson och Tilde de Paula nu får dras med:
Den hemliga gästen.
Det serveras ledtrådar och det gissas och andra gäster och trisskrapare dras lätt generade in i spekulationerna. Om vi nu förutsätter att alltihop inte är en bluff… när den hemliga gästen till sist gör entré, ska programledaren helt oförberedd leda ett vettigt samtal på cirka tio minuter. Det brukar bli sådär…
Upplägget är oförskämt mot både tv-tittarna och den inbjudna gästen.
Jesper Börjesson hade inte mycket att fråga Regina Lund om i lördags, men hon ställde väl upp för att få göra pr för sin nya cd.
Tilde de Paula gjorde en utmärkt – just för att den var förberedd – lättsam djupintervju med Kristian Luuk i går. Men minns någon något av vad hon och hemliga gästen Laila Bagge pratade om?
Det enda som skulle lyfta hemliga gästen-inslaget, är om programledaren inte ens kände igen personen…
•I kväll ser jag ”Våra vänners liv” och ”Grotesco” i SVT.

(Humor)
Det roligaste med Kanal 5:s ”Vem kan slå Filip och Fredrik” är när Fredrik Wikingsson misslyckas och blir arg som en annan Kalle Anka.
(Allvar)
TV 4:s ”Kalla fakta” om drottning Silvias pappas nazistiska bakgrund. Spännande, intressant och Silvias kommentarer känns allt märkligare.

/Jan-Olov Andersson

Det kändes som, i bästa fall, ännu en kväll på jobbet.
Men så fick man Leif GW Persson, en rörig ”Debatt”-debatt och Ernst Billgrens spännande förflutna, med en morfar som var soldat i Adolf Hitlers armé.

Det känns verkligen som att det just nu är några veckor där tv-programmen liksom bara rullar på, i väntan på att åtminstone SVT och TV 4 under jul- och nyårshelgerna dukar upp med stor programfest för tv-tittarna.
Sverker Olofssons intervjuprogram, som ännu inte riktigt lyft. 346:e avsnittet av ”Halv åtta hos mig” och 8 459:e avsnittet av ”Äntligen hemma”. En tjattrande Anka böjd över någon som behöver gå ned i vikt. Inte ens ”Kobra” kändes särskilt lockande.
Men oj, vad man kan bedra sig.
Har aldrig ägnat särskilt många tankar åt konstnären Ernst Billgren. Har liksom inte fått det att riktigt gå ihop, hans vurm för rävar, tennisspel och kändisfester, och blev inte klokare när han sedan dök upp i en Carina Rydberg-roman.
Men hans grävande i det förflutna, som förde honom till Tyskland och händelser under andra världskriget, var dock så både ovanligt gripande och spännande att det gjorde det till ett av de bästa avsnitten av SVT:s släktforskningsserie ”Vem tror du att du är?”.
•Trots att jag själv var med som inbjuden gäst, har det inte varit helt lätt att förklara för folk vad förra veckans ”Debatt”-debatt om film egentligen gick ut på.
SVT-programmet är lite grann så. Ofta rätt underhållande pajkastning som inte alltid nödvändigtvis är så meningsfull. I går om Wikileaks-avslöjandena och näthat. Kloka tankar blandades med folk som pratade förbi varandra. Men det är imponerande hur Belinda Olsson håller ihop detta verbala kaos.
•Och även ”Kobra”, om vykort ur olika infallsvinklar, var klart sevärt, om än långt ifrån något av de bästa avsnitten av SVT:s kulturmagasin.
•I kväll ser jag Fredrik Skavlans intervju med Woody Allen. Och kollar in hur årets julkalender är, även den i SVT.

(Bäst)
Leif GW Persson. Med honom som informativ ciceron i SVT:s suveräna ”Veckans brott” är snart halva Sveriges befolkning kriminella och resten poliser.
(Sämst)
”Paradise Hotel”, TV 6. Avsnitt 30 bjöd på 22:32 erbarmligt händelselösa minuter. Inte underligt att antalet tittare sjunkit under 100 000…

/Jan-Olov Andersson

Först all uppståndelse kring boken om kungen. Och pr-mardrömmen bara fortsätter för hovet.
I går rotade TV 4:s ”Kalla fakta” i drottning Silvias pappas förflutna som nazist.

Att drottningens far Walter Sommerlath var medlem i det tyska nazistpartiet var känt sedan tidigare, efter ett avslöjande i tidningen Arbetaren 2002. När drottningen för första gången kommenterade saken i TV 4:s dokumentärserie ”Familjen Bernadotte” i våras, menade hon att hans medlemskap i nazistpartiet berodde på omständigheterna. Att ”det var ett maskineri”.
Nu hade reportrarna Mats Deland, Fredrik Quistbergh och Henrik Brandão Jönsson grävt vidare och hittat sådant som drottningen nog kanske inte själv visste om. Att Walter Sommerlath var betydligt mer aktiv som nazist, bland annat genom att ta över en fabrik från en judisk ägare och på så sätt tvinga bort judarna ur näringslivet.
Jag känner mig lite kluven inför programmet.
Å ena sidan ska inga barn behöva ställas till svars för vilka dumheter ens föräldrar har gjort. Särskilt inte om händelserna ägde rum innan de själva ens var födda. Så det är kanske inte så konstigt om drottning Silvias bror Ralf de Toledo Sommerlath ser ”Kalla fakta”-programmet som en del av en kampanj mot det svenska kungahuset, i fotspåren på Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers omstridda och framgångsrika bok om kungen, kaffeflickorna och Camilla Henemark.
Å andra sidan är det förstås högintressant vad vår drottning har för bakgrund.
Det känns ändå mer angeläget att granska kungafamiljens egna liv i dag. Det är ju trots allt vi skattebetalare som bekostar deras lyxiga tillvaro. Där är man ju rätt nyfiken på det samarbete som aldrig blev av mellan författarna till kungaboken och ”Uppdrag granskning”. SVT:s samhällsmagasin hade uppenbarligen själva något på gång.
Tänk att som tv-tittare få följa med när kungafamiljen får oväntat besök av Janne Josefsson med fotograf…
•I kväll ser jag ”Grotesco” i SVT.

(Ja)
Anders Janson. Bjuder på suveränt lågmält komiskt skådespeleri i SVT:s ”Starke man”.
(Nja)
Har inte kärlekskoppleriet i TV 3:s ”Ensam mamma söker” gjort sitt nu? Nog måste väl ensamma mammor kunna hittar karlar på ett lättare och mer framgångsrikt sätt…

/Jan-Olov Andersson