/Jan-Olov Andersson

En vettig och sansad diskussion i TV 4. Och rena rama huggsexan i SVT.
Känns som att tv-bevakningen från Almedalen blir mer underhållande än någonsin.
Sedan några dagar pågår politikernas motsvarighet till rock- eller filmfestival i Almedalen i Visby. Möten, debatter, nätverkande, mingel och partaj. Både SVT och TV 4 har skickat sina bästa laguppställningar när de sänder morgon-tv därifrån. Skippade dock det i går, det var vänsterpartiets dag och ägg & bacon ska icke inmundigas med Lars Ohlys överbudsflin i bakgrunden. Han stod ju ändå i centrum senare under kvällen.
Styrkan i TV 4:s ”Almedalen” är en proffsig programledare, Bengt Magnusson, och en väl sammansatt panel. Lena Sundström, Leo Lagercrantz och Aftonbladets Lena Mellin är alla kloka, med olika åsikter och temperament. Utmärkta både som utfrågare av partiledarna och när de diskuterar. Fast Lena Sundströms ”spaningar” känns som hafsiga snabbjobb, rent formmässigt. Och någon kvick redigerare borde väl kunna få ihop klipp ur partiledarnas tal, så man inte bara får Anders Pihlblads sammanfattningar.
SVT:s ”Debatt” började rörigt, med en lite konstig spelplats, med resultatet av en undersökning som visades upp på skyltar, som om det vore ång-tv 1963, och med bild och ljud som försvann några sekunder. Sedan fick Janne Josefsson ordning på alltihop, även om frågan till retorikexperten hur hon skulle bedöma Adolf Hitler kändes lite… malplacerad.
Det hanns med prat och ilsket tjat om mycket, utan att det kändes snuttifierat. Mobbningen av Mona Sahlin, hur smutsig valkampanjen kommer att bli, politisk tv-reklam och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick chansen att agera martyr två gånger om.
Mest överraskande var Alexander Bards elakt roliga sågning av Fredrik Reinfeldt, vars efternamn han konsekvent (och medvetet?) uttalade fel. Om Bard fortfarande ÄR folkpartist, lär det ha blivit upprumpning i natt av officer Jan Björklund…
•I kväll ser jag Uruguay-Holland, i TV 4.

(Drama)
”Om Stig Petrés hemlighet”, SVT. Reprisstart för en suverän serie med Michael Nyqvist, Jonas Karlsson och Gunilla Röör.
(Allvar)
Så sorgligt att politikerna hade så svårt att säga något gott om motståndarna. Niklas Källners klacksparksreportage i Debatt var rätt så avslöjande.

Jan-Olov Andersson

Start för SVT:s novellfilmssatsning i går, med vinnarfilmen ”Höstmannen”.

Åtta filmer. Flera riktigt bra, några man kan ha och mista.

SVT:s och Svenska Filminstitutets satsning på att hitta nya talanger har funnits sedan 2001. Årets halvtimmeslånga filmer visas på tisdagskvällar i SVT under hela sommaren. Här är betyg på årets omgång:

++++

”Kaffe i Gdansk” (visas 29 juni). Ung sjöman (Ludwig Palmell, från ”Miss Kicki”) sexdebuterar i en polsk hamn 1968. Sedan lotsas han till båten av kvinnans bror, som råkar vara en ung Lech Walesa. Rörande historia som på ett snyggt sätt placerats mitt i verkliga politiska händelser. Per-Anders Rings film är min favorit!

”I rymden finns inga känslor” (13 juli). Bill Skarsgård är strålande som ung kille med Aspergers syndrom, som försöker hitta ny flickvän till sin bror. Roligt, gripande, överraskande.

”Good girl” (27 juli). Kvinnlig arbetsnarkoman överraskas av inbrottstjuv på jobbet och tvingas kämpa för sitt liv. Originell humor och action som visar att Marlene Högmark (huvudroll, manus, regi) är ett namn att hålla ögonen på.

+++

”Höstmannen”. Två män i de norra gränstrakterna mellan Sverige och Finland letar efter sina egna känslor och en kopp gott kaffe. Kärv humor i samma anda som en Kaurismäki-film.

”Att bli med barn” (22 juni). Dramakomedi där Lisa Henni (från ”Snabba cash”) är lysande som den unga kvinnan som kämpar för att få pojkvännens stökiga dotters kärlek.

”Meteoren” (6 juli). En kärlekshistoria med utomjordiska förhinder. En bagatell, men Marie Robertson lyser starkt i huvudrollen.

++

”Yoghurt” (15 juni). En yoghurt-tillverkare har samlat en fokusgrupp inför lanseringen av en ny produkt. Några kul poänger, men allra mest pratar folk förbi varandra på ett rätt tjatigt sätt.

”Fired” (20 juli). Bra skådespelare med Lotta Tejle i spetsen räddar bara delvis en föga intressant komisk intrig i bankmiljö.

Fult

”Fotbollsfruar i Afrika”, SVT. Tonen i serien om dessa brittiska WAG:s på besök i fattigdomens Sydafrika är onödigt taskig.

Snyggt

”Det kungliga slottet”, SVT. En snygg dokumentär om slottet – där man till sist slås av att byggnaden är rätt ful.

/Jan-Olov Andersson

Sveriges nationaldag har bara varit en helgdag i sex år.

Det märks. Det blev inte mycket till folkfest när SVT och TV 4 försökte piska upp lite nationaldagsyra.

Har man sprungit mellan raketer skjutna från fönstren i New Yorks Chinatown på USA:s nationaldag 4 juli. Eller skålat med ”Fleksnes” på franska rivieran under Norges nationaldag 17 maj. Då känns det lite tafatt, när vi svenskar nu har påtvingats 6 juni lite mer påtagligt än tidigare. Ledigt från jobbet. Städernas bussar förses med gulblå flaggor. Och… sedan är det väl inte så mycket mer.

Tv-firandet är därefter.

SVT:s var väldigt politiskt korrekt. Programledare, sidekick och gästande tv-kock med invandrarbakgrund. Fast det fanns en tanke om svenskt/utländskt med alltihop. Ett lagom ironiskt roligt välkomsttal till de nya svenskarna av Fredrik Lindström. Och vi fick faktiskt veta varför vi firar nationaldagen.

Så mycket till folkfest kändes det väl inte som, där i Slottsskogen i Göteborg. Fast det var en rätt skönt avspänd stämning. Popmusiken och Göteborgs symfoniker kompletterade varandra bra. Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité tittade lite nervöst ofta i manuskorten, men var avspänd i samtalen och har en vinnande utstrålning.

TV 4 hade två superproffs – Martin Timell och Kattis Ahlström – som programledare. Inte oväntat hittade de precis lagom ickeofficiös ton, nu när det var kunglig tillställning och allt från Skansen.

Carola sjöng en känslosvallande kärleksballad till Victoria & Daniel, som såg väldigt belåtna ut. Kungen blev lite personlig när han kom in på det stundande bröllopet. Annars var hans tal oväntat mycket floskler om att det doftar hägg, syrén och liljekonvaljer och så en tam omvärldsanalys.

Så mycket folkfest, det var det ju inte. Helikopterbilder visade hur lite folk det var på plats, så det kändes som ett avslaget ”Allsång på Skansen”.

I kväll ser jag Maria Bonnevie i norska dramaserien ”Harry och Charles”, i SVT.

(Glädje)

”Jamies Amerika” i Kanal 5. Mycket underhållande att följa den punkige tv-kocken genom USA.

(Sorg)

En av alla tiders bästa producenter av sport-tv gick bort i går, 75 år gammal, R.I.P. Georgios Karageorgiou!

/Jan-Olov Andersson

Hoppsan, där höll det på att bli fel igen…

Satt och skrev om någon film som ska gå på Canal+ och det höll reflexmässigt på att bli att ”den har bra skådisar”.

Det heter inte skådisar. Det heter skådespelare.

Flashback till slutet av januari. Framåt småtimmarna. Efterfesten till Guldbaggegalan. Operabaren. Fullsmockat med filmkändisar. En av våra mest kända skådespelare har somnat i ett hörn. Sitter och småpratar med Claes Ljungmark, som firar sin välförtjänta Guldbagge för ”Det enda rationella” ihop med flickvännen.

Är sedan på väg hem när Jan Göransson – Svenska Filminstitutets presschef och allmänna mysgubbe # 1 – hugger tag i mig och trycker ned mig vid ett annat bord, mellan Arja Saijonmaa och Harriet Andersson.

Den sistnämnda har jag aldrig träffat förr, så jag tar artigt i hand. Hinner inte säga något förrän hon säger:

– Andersson jag också. Harriet. Skådespelerska.

– Jo, jag vet… börjar jag, känner mig väldigt stolt inombords för att hon faktiskt verkar veta vem jag är, men blir omedelbart avbruten i de tankarna:

– Jo, jag sa SKÅDESPELERSKA!

– Jo, jag vet…

– Du brukar skriva skådis. Det låter som kändis. Det är förminskande, tycker jag.

Försöker mig sedan på en rörig förklaring att ibland måste en kortrecension av en film ha en viss längd och då är skådis ett kortare ord än skådespelerska, men inser samtidigt att det är något som nog aldrig håller i en rättegång. Det gör det inte heller. Juryn Harriet Andersson avfärdar det direkt:

– Det är en förklaring jag kan förstå, men aldrig acceptera.

Sedan hade vi ett riktigt trevligt samtal.

Och eftersom jag skriver små kortrecensioner av filmer till tv-tidningen i stort sett varje dag, tänker jag på Harriet Andersson ungefär lika ofta. Hon sitter på min axel, med en pekpinne i handen…

Att hon är en av landets genom tiderna bästa skådespelerskor visste ni förstås redan.

Om inte, börja med att se ”Sommaren med Monika” från 1953. Det var den filmen som gav en ung Woody Allen kåtslag.

Sedan finns det 70-80 filmer till att se. Läs sedan Jan Lumholdts förträffliga biografi där hon frispråkigt berättar om både filmerna och sig själv privat.

Ett semestertips om det blir regnigt eller om ni inte har kommit på vad ni ska göra den här sommaren…

Slut i rutan för SVT:s ”Babel” för den här säsongen.

Trist, även om man förstås unnar Daniel Sjölin & co lite semester. Programmet har verkligen funnit sin form under våren, som pratshow med en huvudgäst, ytterligare några gäster till och så ett eller flera korta reportage.

Daniel Sjölin är fullkomligt suverän som programledare.

Det blev ett intressant samtal om ondska med etikforskaren Ann Heberlein. Man blev nyfiken på hennes nya bok ”En liten bok om ondska”. Och glad och lite lättad över att hon såg ut att må bra, det har ju varit lite si och så med det, något hon skildrade på ett mycket starkt sätt i förra boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, om hur det är att leva med en bipolär sjukdom.

Bra inslag även i övrigt, med deckarförfattarna Mons Kallentoft och Johan Theorin, som helt av en slump haft författarkarriärer med vissa likheter.

Till och med Bob Hansson-inslaget var, för en gångs skull, åtminstone halvkul.

Men visst borde väl SVT ha något slags litteraturprogram även under sommaren?

Det är ju då vi har tid att verkligen läsa böcker…

Han kallas för Arga snickaren.

Men Anders Öfvergård är framför allt en av de få normala människorna i hela Kanal 5:s utbud.

Det är bitterfittan, arg svart man, blånekaren och en jobbig djävul och B-kändisar som åker djävulsrally eller drattar i lervälling på en hinderbana och det är amatörer som driver bar i Thailand och ”vanligt folk” som dejtar i totalt mörker och ett outhärdligt morgon-tv-program som egentligen är ett radioprogram och så massor av komiker, i stort sett alla män, som sitter på Berns och som låtsas vara elaka mot varandra genom att kalla varandra för fittor.

Ja, och så är det Filip & Fredrik, förstås, men de är en programgenre i sig, vad de än gör.

Tro fan att Arga snickaren har hög igenkänningsfaktor bland tittarna.

För han är ju, egentligen, inte alls särskilt arg, utan handlar mest bara med ett slags sunt bondförnuft när han tar över hos folk som misslyckats med att få ordning i sina hem.

Att Anders Öfvergård ändå blev arg, eller åtminstone väldigt irriterad, på gårdagens par som bett om hjälp är inte särskilt konstigt.

De hade köpt ett hus på nästan 500 kvadratmeter. Påbörjat renoveringen överallt, men aldrig avslutat någonstans. Livsfarliga elsladdar hängde från tak och väggar. Och karl´n i familjen, han hade visserligen haft en svår sjukdom, men tycka synd om-känslorna försvann snabbt, för han satsade allt på sitt företag och var han händelsevis hemma någon gång, så prioriterade han tv-spel (!) framför fru och barn. En mansgris av sällan skådat slag!

– Ta barnet och bara dra, fick man lust att skrika till kvinnan rakt in i tv:n.

Arga snickarens tålamod prövades allt mer. Han blev till sist nästan lika mycket den förstående familjeterapeuten. Gav dem ultimatum, annars skulle de få bråka och renovera det där huset i ett 60-tal år.

Fascinerande tv. Inte konstigt att ”Arga snickaren” blivit Kanal 5:s populäraste svenska programserie.

•I kväll ser jag ”Rättskiparen” i SVT.

(Ja)

”Efterlyst”, TV 3. Grattis till 20-årsjubileet. Hasse Are & co gör ett program som är en svensk tv-klassiker. Och som hjälper till att lösa brott.

(Nej)

”Sandhamn”, TV 3. DJ Hångel & co lär knappast få någon ny säsong, om man säger så…

/Jan-Olov Andersson

Man blev ju så rosenrasande förbannad över att Israel ännu en gång tog till övervåld, när de likt pirater attackerade, bordade och mördade folk med fredliga avsikter på båtarna i Ship to Gaza-konvojen.

I ärlighetens namn blev man dock inte särskilt överraskad. Övervåld har liksom blivit Israels affärsidé när man slår tillbaka mot sådant de upplever som hotfullt.

Och hotfullt… det kan vara vad som helst.

En citronodling. Eller en olivodling.

Två filmer från de senaste åren handlar om just detta. Fattiga och fredliga palestinier som sköter sina odlingar på Västbanken som med nöd och näppe ger dem tillräckligt för att överleva, drabbas av hur det Israel som kallar sig demokratiskt tolkar det begreppet på ett vedervärdigt godtyckligt sätt.

Både ”Citronlunden” och ”Granatäpplen och myrra” finns på dvd. Starka och omskakande filmer. Den första har dessutom verklighetsbakgrund.