Japp. Precis som Bruce Dickinson hintade om på regnfesten Sonisphere i somras är det snart dags igen. I dag gick Live Nation ut med att Iron Maiden kommer tillbaka till Sverige nästa sommar. Den första juli blir det klassisk hårdrocksparty på Ullevi. Biljetter finns från 30 september. 

Så här säger Steve Harris i pressmeddelandet: 

“As always, we very much look forward to returning to play in Gothenburg and enjoy spending time there. So for our visit next summer, not only will we be bringing a spectacular show, a different set-list and plenty of equipment, but we’ll also have our football boots, Nicko’s golf clubs and our drinking boots! This will be the third time we have played the magnificent Ullevi Stadium, and for our fantastic fans in Gothenburg we intend to make it the best.”

Maiden gör också Roskilde, för er med smak för den danska festivalen. 

Det var väl goda nyheter i all misär?

/Jocke

Här är veckans ”Återblick”, signerad Håkan Steen. 

The Impressions gav inte bara världen Curtis Mayfield. Gruppen visade också hur mycket politisk sprängkraft det går att ladda in i soulmusik, bara hjärtat är med.

När? 1967.

Var? RCA Victor Studios, Chicago.

Varför: Vi känner Curtis Mayfield inte minst för några legendariska 70-talsalbum, men han blev en soulmusikens stilbildare redan på 60-talet som ledare för The Impressions.

Sånggruppen hade bildats i Chicago 1958 men det var 1964, när Mayfield började skriva socialt medvetna låtar – ”Keep on pushing”, ”People get ready” – som de gjorde avtryck på allvar.

1967 kom ”We’re a winner”, där Mayfield tog ett steg längre, uppmanade sin publik att följa rätt ledare och sjöng ”I don’t care where you come from, we’re all movin’ on up” med världens mest omhändertagande röst.

Låten blev ett anthem för hela medborgarrättsrörelsen.

Innan Mayfield lämnade The Impressions 1970 hann han även spela in ”Choice of colors”, som hyllar utbildning och ställer problematiserande frågor kring människors känslor inför olikheter.

The Impressions bästa singlar är över 40 år gamla men inför just den här helgen, i just det här landet, känns de åter väldigt aktuella.

Håkan Steen

Producenten bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror. Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Länge såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga precisionsriffande och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd. Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Mattias Kling

Har redan noterat att det indiebyggda Razzia har en bra höst. Nu verkar den bli ännu bättre.

Den 27 september släpper skivbolaget Peter Jöbacks nya singel ”Inte redo än” digitalt. Låten är skriven av ingen mindre än Mauro Scocco i samarbete med Tobias Fröberg. En hyfsat spännande kombo.

Jöbacks höstturné börjar för övrigt i Kongsvinger i dag. Den 30 september är det Sverigepremiär, i Örebro.

/Jocke

”Ozzy-tshirt, hundra kronor!”

”Hundra kronor, sista chansen nu … jag har bara tusen kvar …”

Man får ge fulmerch-killarna utanför Globen att de har humor.

/Jocke

Fantastisk osynk i sången. 70-tal i dess ädlaste form. Magiska bildeffekter. Det dricks mustig öl. Till och med skogen är underbar. 

Och givetvis, en av mina absoluta favoritlåtar av Sabbath. Lyssnad på oräkneliga gånger sedan barnsben, skulle jag säga.

Tänkte att vi tar tre minuter och friskar upp minnet med en Ozzy i högform, inför kvällens gig i Globen. 

För detta är ju sann hårdrockseufori. 

/Jocke

Denna vecka har Oliver Beckamn, 16, från Motala bidragit med sina fem bästa låtar just nu. Har du andra favoriter? Mejla oss din ”Superfemma” med motiveringar till: superfemman@aftonbladet.se.

1 ”If it means a lot to you” (A Day To Remember)

Den sista minuten på låten finns det ingen annan låt som kan mäta sig med.

2 ”Free fallin’” (John Mayer)

Cover på en gammal Tom Petty-låt som med John Mayers gitarrsolon och röst blir tre tusen gånger bättre. 

3 ”Gotta be somebody” (Nickelback)

Världens bästa sångare Chad Kroeger lyckas återigen. Övriga i bandet är inte dåliga heller.

4 ”Sun goes down” (David jordan)

Mycket bra sångröst och en himla massa instrument runt omkring som är väldigt medryckande.

5 ”In my arms” (Dead By April)

En stark metalballad som skiljer sig från de flesta andra låtar från bandet.

Här kan du lyssna på Olivers lista.

Ett moln av myter omger den anglofila amerikanen som blev ofrivillig popstjärna i The Walker Brothers. Bakom solglasögon och halsduk har han hemlighållit det mesta. I stället har han låtit barytonrösten tala.

NÄR: 1967.

VAR: London.

VARFÖR: ”Han hade keps på sig så jag kunde bara se hans mun. Först efter trettiofem minuter fick vi ögonkontakt”. Jarvis Cocker berättar om sitt första möte med ikonen i dokumentären ”30 Century Man”. Ett strålande porträtt av Scott Walker, bortsett från när Stings kala hjässa dyker upp i bild och svamlar om existentialism. 

De tre senaste decennierna har Scott ägnat åt att vart tionde år ge ut tålamodsprövande men fascinerande album. Han har bland annat roat sig med att läxa upp en bit rått kött i studion. Men det är fortfarande hans första soloalbum ”Scott”, ”Scott 2”, ”Scott 3” och ”Scott 4” som förblir den sorgligaste och vackraste musik han spelat in. Enligt den rockjournalistiska regelboken är ”Scott 4” hans otvivelaktiga mästerverk. Personligen är jag väldigt svag för ”Scott”.

Per Magnusson

Live Nation meddelar just att skotska Biffy Clyro kommer till Sverige igen. Det blir alltså tredje gången i år. Först spelade bandet på Banditgalan, dit alla knappast kunde ta sig. Sen spelade trion på Peace & Love, samtidigt som ALLA var och kollade Robyns Sverigepremiär. Jag tar för givet att fler tar chansen att se dessa grymt vassa livegossar den här gången. Jag kommer i alla fall inte missa skiten.

16.10 Göteborg, Brewhouse

21.10 Stockholm, Debaser Medis

/Jocke

I min desperation att hitta bra saker med att det är höst i stället för sommar försöker jag se fram emot saker. Som att Hellström snart släpper nytt. Som att Drive-By Truckers kommer till Sverige. Som att min bänkkamrat Markus Larsson så småningom kommer tillbaka från semestern.  

Och som att briljanta ”Arga snickaren” är tillbaka i Femman nästa vecka. Skulle förmodligen kunna skippa allt annat på tv om jag fick knarka den obeskrivligt förvirrade platschefhjälten Pontus Ericsson och snickaren Anders Öfvergård, som ju är mer varm och godhjärtad än arg. 

Blev därför förvånad och uppspelt som ett emo på Tokio Hotel-konsert när ”Arga Snickaren”-teame i går plötsligt hade blockerat vägen vid grannen, bara ett par hundra meter hemifrån. Starstruck. 

Helst vill jag ju bara kliva bort och be dem fortsätta hemma när de är klara. Måste bara fixa en gigantisk renoveringshaveri först. Det finns att göra, kan vi säga … men jag antar att livliga diskussioner om färg på köksluckorna inte räcker riktigt? Eller?

Jag menar, den här stjärnan skulle man ju vilja ha rännandes på tomten. 

/Jocke