Ni kanske missade Hurts på Popaganda i helgen?

Ni gjorde bort er fullständigt och lyckades schabbla bort  Band Of Horses både i Göteborg eller Malmö nu i våras/somras?

Uselt. Men jag vet tyvärr hur det känns.

För oss förlorare kom det i dag två glädjande pressmeddelanden. Band Of Horses gör ett nytt gig i Stockholm den 21 februari nästa år och Hurts kommer tillbaka till Stockholm redan den 16 oktober. Halvtrista Annexet på BOH och Debaser Medis för Hurts. 

/Jocke

Bo Kaspers åkte till New Orleans för att spela in sitt kommande album, skriver skivbolaget i ett pressmeddelande. Titeln blir, ta da, ”New Orleans”.

Här kan ni lyssna och få veta mer.

Här är datumen för kommande turnén:

11-nov Uppsala Konsert & Kongress
12-nov Örebro Konserthus 
15-nov Helsingfors Finlandia
18-nov Bergen Rökeriet
19-nov Oslo Sentrum Scene
20-nov Göteborg Lisebergshallen   
26-nov Köpenhamn Vega
28-nov Cirkus Stockholm
30-nov Cirkus Stockholm
02-dec Luleå Kulturens hus
03-dec Umeå Aula Nordica
04-dec Gävle Konserthus
05-dec Västerås Konserthuset
16-dec Jönköping Konserthuset

Skrev ihop en Superfemma förra vecka med låtar för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Lite halvmuntert, så där. Glöm för allt i världen inte att skicka in era egna favoritlåtar just nu, med kort motivering på varje till: superfemman@aftonbladet.se. Eller kommentera här i bloggen. Vi publicerar era, eller våra, listor i Nöjesbladet varje fredag. 

”Compliments” (Band Of Horses)

”I’m fixing a drink in the morning with the way things are.”

”Lonelier than this” (Steve Earle)

”I believe my heart’ll break. Tonight I prayed I’d die before I wake”. 

”Haligh, haligh, a lie, haligh” (Bright Eyes)

”Now we speak with ruined tongues and the words we say arent meant for anyone.”

”Brännö serenad” (Håkan Hellström)

”Vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon.”

”Songbird” (Fleetwood Mac)

”I wish you all the love in the world. But most of all I wish it from myself.”

Lyssna på dessa dysterglimtar här. 

/Jocke

Här är fredagens återblick i bloggform. Kolla för övrigt upp hans (Sun Kil Moons) senaste album som är bland det bästa han har gjort efter Red House Painters, om ni frågar mig. Och det gjorde ni ju inte.

De fick fyra år tillsammans och hon har präglat hela karriären. 

Först som mytomspunnet ex. Sen som kärleken som dog i cancer. 

Mark Kozelek har inte släppt Katy i sitt låtskrivande. 

När: Framför allt mitten av 90-talet. 

Var: San Francisco, Kalifornien. 

Varför: Nämn Red House Painters till valfri svårmodig singer/songwriter och ert nästa samtalsämne är ”Katy song”. Det drygt åtta minuter långa reverbeposet är inte bara Mark Kozeleks största stund under Red House Painters flagg. Det blev också låten som formade myten om bandet, bilden av en sångare riden av mörker och myten om den där kärleken som försvann men aldrig falnade. Det var till Katy han skrev sånger som ”Summer dress” och ”San Geronimo”, det var henne han tillägnade albumet ”Songs for a blue guitar”. 

Bara 35 år gammal och tio år efter ”Katy song” dog Katy i cancer. Sorgen bearbetar Kozelek fortfarande, nu senast på Sun Kil Moons ”Admiral fell promises”. 

Till tidningen Uncut sa han i somras att varje gatuhörn i San Francisco är fyllda av minnen av Katy. 

Och att han fortfarande tänker på henne. Varje dag. 

Joacim Persson

Sorry för uselt klipp. Märkligt få Red House-klipp där ute. 

Skivbolaget Razzia har en sällsynt fin höst. Många väntar så klart på nya Säkert!-plattan och innan dess släpper bolaget tre andra svenska artister.

De har egentligen inte överdrivet mycket gemensamt, om man inte är väldigt svepande. Ändå känns de oerhört självklara tillsammans. Annika Norlin, Britta Persson, Ludwig Bell och Niccokick-sångaren Andreas Söderlund är alla artister med sällsynt egen och stark musikalisk identitet. De står ut, helt enkelt. 

Själv har jag hittills lyssnat mycket på Ludwig Bells debut, ”Jag har försökt att förklara”, som släpps i morgon och är recenserad här. Mycket för de känsligt ärliga och raka texterna.

I lördags spelade han ett par av låtarna på TV4:s Nyhetsmorgon. Och jag vet inte hur Ludwig är som person eller hur nervös han var i sändningen eller vad låten betyder för honom. Men jag har sällan sett någon uppträda i ett tv med så skärrade och ledsna ögon. Hjärtskärande. Och då blev givetvis ”Silvertejp” ännu mer på riktigt.

Så. Kolla upp Ludwig Bell om ni inte redan gjort det. 

/Jocke

Det är lätt att bli dagblind, det händer mig hela tiden. Speciellt eftersom det som i mitt fall är måndag varje dag. 

Men det kan ju bli kul ibland. Jag väljer till exempel att tolka dagens post från skivbolaget National som att inspelningen av Stefan Sundströms nya cd (släpps 1/9) kan ha varit lite dimmig. Titeln är nämligen satt efter hur många dagar det tog för det här sköna visgänget att spela in plattan.  

Men hur var det nu, hur många dagar tog inspelningen egentligen?

All fine. Eller, vänta lite nu ….

/Jocke

Det känns som det gått nog tid nu. Det är dags att minnas lite. 

Det var mycket som var omskakande med Håkans spelning i lördags. Omvälvande. Det märktes inte minst bland dem man träffade efter konserten. Det var liksom något tomt i blickarna. Utmattat. Men så har de här låtarna betytt otroligt mycket för enormt många. Det är en resa tillbaka till Göteborgseufori, småstadsångest, förälskelser, ständiga fester i för små lägenheter på Ode Balten, söndertrasade förhållanden eller vad man nu upplevde kring 00-talets början.  

Det var mycket som var bäst i lördags. Men i min värld blev avslutningen en knäckande känslosam final där Hellström, som enda extranummer, själv hade tänkt tillbaka på karriären de senaste tio åren. 

Minnena blev låten ”River en vacker dröm”. Jag blir fortfarande tårögd när jag hör den. 

/Jocke

… är den förbannade nu-är-sommaren-slut-känslan som kommer som en bomb på posten på söndagens hemresa. Totalt jävla mörker. Visst, Popaganda kommer definitivt pigga upp om några veckor. Men ändå, sommaren as we know it är över.

Då kan man drömma sig tillbaka med detta. Hellström i alla ära men jag får fan gåshud av detta. Vilken magisk stämning det var under La Rouxs hits, som denna. Helt sjuk allsång i tältet. Och hon är ju verkligen så otrolig cool Elly Jackson. Ägde scenen.

Den konserten, Håkan och Local Natives skriver jag in som mina bästa stunder på Way Out West 2010. Vilka är era?

/Jocke

Har odlat mitt röda hår hela sommaren. Fortfarande varken bortrövad eller skjuten på M.I.A:s konsert. WTF! 

Här är veckans ”superfemma”. Varje fredag låter vi ju en läsare (och ibland någon från redaktionen) plocka sina fem favoritlåtar just nu. Denna vecka är det Andreas Persson i Linköping som står för listan. Jag tror inte att det är bossen Tobbe ”Det-är-supergött-med-dur” Lindner som har valt klädseln, men jag kan ha fel.

Here goes:

Andreas Persson, 27, Linköping

1. ”Bad Company”

(Five Finger Death Punch) 

En grym cover på en från början bra Bad Company-låt!

2. ”Hallowed be thy name”

(Iron Maiden) 

Den var bra på högstadiet, och den är fortfarande asbra. 

3. ”The sound of truth”

(As I Lay Dying) 

Grymt bra låt!

4. ”Nomad” 

(Prodigy)

Inte min musik egentligen, men förvånansvärt bra.

5. ”Pigs”

(Warrior Souls) 

För att lyssna in mig inför Sonisphere fastande jag för den här låten.

Har ni andra favoriter? Mejla gärna er lista till superfemman@aftonbladet.se så publicerar vi i tidningen. Det vi behöver är fem låtar, en kort motivering på varje, ålder, namn, hemort och en bild på er. Eller kör loss i kommentarsfältet!

/Jocke