Ny väska, en tuff tischa som slår världen med häpnad och terminens böcker inslagna i nåt nytt överjävligt coolt papper. Träffa kompisarna man inte sett på hela sommaren. 

Nyterminskänslan när hösten smyger sig på sitter i sen skolåren. Ni vet, det där magiska med att ta nya tag och kanske till och med börja använda kortet till gymet igen. Hösten har ju några fördelar, trots allt.

Musikvärlden är likadan. Fortfarande, som tur är, betyder hösten att det kommer en hel del nya roliga plattor. Efter att ha grävt, sorterat och lyssnat några dagar här på redaktionen kan jag konstatera att det inte minst släpps en hel del intressanta svenska plattor de närmaste veckorna. Både debutskivor och uppföljare. 

Ludwig Bell ”Jag har försökt förklara”. Egensinnig pop med befriande banala texter på svenska. Växer hela tiden. Släpps 25/8. 

Lisa Pedersen ”Heart monster fear machine”. Inte alltid långsam men ändå sorgsen och oftast elektronisk pop. Lisa Pedersen har jobbat med bland andra David Urwitz och Lasse Lindh. Redan lite förtjust i denna debut. Släpps 27/8. 

Foto: Patrik Gunnar Helin.

SeLest ”Kapellgatan 12”. Ambitiös och välproducerad och storslagen pop/rock på dyster svenska, med Simon Ljungman i spetsen (som ju gitarrist i Håkan Hellströms band). Släpps 6/9. 

 

The Sonnets ”Western harbour love”. Doftar marina och Fibes, Oh Fibes! om Malmöbandet Sonnets nya album. Mer än så är svårt att säga när sångaren Per Magnusson även känns igen som en av Nöjesbladets musikskribenter. Släpps 18/8.

 

Dungen ”Skit i allt”. Svårt att misslyckas med den titeln. Släpps 1/9. 

 

Ja, och sen kommer ju nya Säkert!-plattan den 15 september. Som nu också har fått en tracklist på Razzias hemsida:

 

1 Fredrik                                                 

2 Dansa, fastän                               

3 Honung                                                

4 Isarna                                                

5 Får jag                                                

6 Influensa                                                

7 Rotary                                                

8 Riot                                                

9 Köttet är svagt                               

10 När du dör                                

11 Jag blev som kvar                                

12 Tyst nu   

 

Så kom du bara, höstjävel. 

/Jocke

 

 

Skojiga nyheter. Guardian skriver att Van Halen gör sitt första album på över tio år – och det med David Lee Roth bakom micken. Minsann. 

Det lär ju ha krävt en rejäl laddning fredstobak. 

Jag tar för givet att Sweden Rock redan har lagt allt annat arbete åt sidan för att i stället göra allt för att locka över bandet till Norje. Om de nu håller sams så länge …

 

 

 

Precis som på Europapremären i Dublin, och säkert precis överallt, tillägnar Bruce ”Blood brothers” till Ronnie James Dio. Och tidigare i dag vävde Anthrax in ”Heaven and hell” i sin ”Indians”. Sångarens ande har onekligen vilat över den här festivalen. Fint så. För att inte tala om hur vackert det varit om han och ”Sabbath” faktiskt spelat, som planerat.

För övrigt  – drygt 47 200 på plats här i leran fick jag just veta av Luger-Joel.

Bruce Dickinson hyllar just nu de 46 000 svenska fans som stått ut i regnet. Det tar jag med mig medan jag pulsar i leran.

Det snackas ju ofta om att hårdrockarna är lojala. Och ja, just nu och egentligen sen lunchtid står 46 000 av dem ut med den här miljön. Så kan det nämligen bli om man samlar alla på en stor gräsplätt och det samtidigt regnar mer på en dag än det gjort på hela den senaste månaden. En högst spekulativ uppgift från mig, men jag tror ingen på plats här på Sonisphere säger emot. 

Var det här verkligen nödvändigt?

Tommy Lee förnekar sig inte. Inte myten om honom heller. Nyss klev han ned från trumsetet vid Sonisphere, mest för att konstatera en sak: ”Är inteStockholm en jävligt bra plats att vara kåt på?”

South of heaven. En skaplig Slayer-öppning om ni frågar mig.

SONISPHERE. Where the action is, Popaganda och nu Sonisphere.

Det hörs visserligen på namnet men ibland känns det som jag aldrig varit på festival vid Stora skuggan utan att det regnat. Det är med andra ord redan skapligt blött på hårdrocksfesten i Stockholm. Jippi.

Annars då? Jo tack. Nicke Andersson rev av en kul trumduell som avslutning på Imperial State Electric-giget och Anthrax lät som man förväntar sig när de kliver upp framför sin ”Among the living”-backdrop med en sjuhelvetes tung wardance i ”Indians” som största behållning. Dessutom lovade Scott Ian lite kryptiskt att ”The big four” kommer tillbaka nästa år. Lägger man citatpussel börjar det ju låta allt mer spikat det där. Det gläder ju inte minst mig, Forsling och Kling här på redaktionen. Er också väl?

Snart: Slayer!

 

Mosh.

/Jocke

 

FOTO: CAROLINA BYRMO. 

LINKÖPING. 

Hollywood hit. Thorskog Slott och London dit. Bäst att skaffa sig en dateline till bloggen innan man lämnar Linköping!

För det var ju turnépremiär för den store Winnerbäck här i går. Gillar karln, och det var en trevlig kväll i går. Inte magisk men en premiär som lovar mycket inför resten av turnén. 

En tanke för lång att traggla i dagens papperstidning är det här med hans monumentala succé. Att Winnerbäck, tillsammans med Lundell, Gyllene Tider och några andra sommarinstitutioner, numera är en del av ”En svensk klassiker” är inte så märkligt sett till musiken. Sångarens medelklassmysiga musik är öppen för alla. 

Det är däremot svårare att få ihop hans gigantiska vemod med bekymmerslösa melonpicknickar och de sprudlande glada vinfesterna i gräset, de där scenerna man möts av på Winnerbäck-gig som det i går. Det konsekventa mörker som vilar över både Lasse som person och hans texter är ju mer än en släng av det skandinaviska vemodet. Det som i de tillfällen Lasse faktiskt pratar om det offentligt skär djupt i hjärtat till och med hos de mest utpräglade dysterkvistarna. Ja, såna som jag. Men kanske är det lättare att höra någon annan sjunga om de där vardagssvarta känslorna än att tvingas känna dem själv.

Jo, jag vet allt det där med att man kan lyssna på deppig musik eller texter utan att vara deprimerad. Det har funkat för mig i 20 år. Men sen ser jag mig kanske också lite mer mollstämd än gemene Winnerbäck-fan. 

Å andra sidan. Med spelningar som i går, med en uppenbart glad Lasse, blir mysteriet åtminstone mindre. Winnerbäcks ödmjukhet och värme från scenen är större än hela hans tunga ångestaura.   

/Jocke

Gary Lightbody från Snow Patrol och R.E.M-gitarristen Peter Buck har ett band ihop. 

Nämen vad kul, säger ni. Kul och kul, säger jag. 

Tired Pony gör ju ingen överdrivet upplyftande pop utan sån där lågmält finstämd som jag aldrig tycks få nog av. För det här är riktigt bra. Första bekantskapen skedde på landsväg genom ett ensligt Dalarna. Precis i skymningen. Ensam på väg mot Dalhalla. Med alla glada kollegor som var kvar i Borlänge i backspegeln. Och i går avslutade jag kvällen med att lyssna på plattans bästa låt ”Hold in the arms of your words” på repeat. I ett par timmar. Ensam i mörkret. För det är ju så skiten låter bäst. 

Fullt normalt? Jag vill gärna tro det, men till och med jag inser ju när saker är fullständigt åt helvete.

Ni kan väl åtminstone ljuga och säga att ni brukar göra samma sak ibland … 

Superpop. I Tired Pony medverkar förutom Lightbody och Buck också bland andra Iain Archer, Belle & Sebastian-trummisen Richard Colburn och Scott McCaughey. Dessutom gästar M Ward, Tom Smith och Zooey Deschanel.

Här har ni en bra teaser på albumet som släpps på måndag.

/Jocke