The article.

English version of the Keith Richards article in Aftonbladet November 10th, 2010:

On August 4, 2007, The Rolling Stones,  got a 2 out of 5 review for the gig at Ullevi in Gothenburg, Sweden, of tabloid Aftonbladets music reviewer Markus Larsson, 34.

A review that enraged guitarist Keith Richards, 67.

Afterwards, he demanded a public apology.

Yesterday, the two met for an interview at Le Meurice Hotel in Paris about Keith Richards’s autobiography ”Life”.

The meeting ended with the rock star threatening Markus Larsson and hitting him in the head.

– Before he stormed out he hit me in the head and hissed: ”You’re lucky to get out of here alive,” said Markus Larsson.

The interview would have lasted for half an hour, but when, after ten minutes of the interview Keith Richards realized it was Markus Larsson, who wrote the review, the mood of the rock star quickly changed.

– He was in a good mood before I started to ask about the gig at Ullevi. He drank something yellow and smoked and laughed. But it quickly became uncomfortable, said Markus Larsson.

It even went so far as to Keith Richards physically threatening Markus Larsson.

– His eyes got black and he was absolutely furious. He stood up and asked if we would put out the lights and settle the disagreement straight away.

What did you feel?

– At first I was just surprised, I thought he was pulling my leg, but then I realized he was serious and then I felt uncomfortable and I just wanted to get out of there pretty fast.

Markus Larsson has been a music reviewer for eleven years but has never experienced anything like this.

– Right now, I cannot see the funny side of this. I would like to experience a lot in my life but I do not want to end up in a scuffle with anyone I interview, he says.

Fanny Birath is public relations manager at Norstedts, publishers of Keith Richards’s autobiography:

– It is sad what happened, but I can not comment on their conflict. It was between them in a closed room and I was not there, she says.

Klas Lindberg, head of entertainment news at Aftonbladet:

– Keith Richards behavior is completely unacceptable. That he would be so hostile and aggressive towards our employee in this quiet and controlled interview situation, was surprising and extremely uncomfortable. Attacking a journalist in this way is serious. Richards is clearly out of balance and I hope that people close to him reacts, he says.

By: Martin Gustafsson

Click here for the original article

Click here for an audio recording of the incident

Lite sorgset, som vanligt när farbror Las har talat, här på redaktionen idag när webbredaktör-master Björn Berglund gör sin sista dag.

Men han är inte bara en grymt duktig och omtyckt kollega, han är också en jäkel på bas. Och karaoke. Se bevis ovan. Nu ska han spela in en skiva med sitt band, popsnickrarna Autisterna. Ser inte helt tråkigt ut det heller, om man kollar videon.

Trodde du att ”Country-Chris” var en av årets ”Idol”-deltagare? Fel, fel. Godingen med den sammetslena rösten och Garth Brooks-blicken har helt enkelt  snott stilen från en kollega här på redaktionen, vår grymme tv-reporter Kristoffer Hindhammar.

Ryktet säger att de kommer att mötas i en steel guitar-duell på en Route 66-restaurang inom kort.

– Det finns bara plats för en Country-Chris i den här stan, säger Nöjesbladet-Kristoffer.

Vem vinner? Och vem är egentligen hetast? Tyck till!

Tv-krönika ur Aftonbladet tisdag 24/9:

Det är obotligt korkat av TV 4 att sända ”Fångarna på fortet” så sent på vardagkvällar. 

Det är ju barnen som vill se det. 

Kanalen har kritiserats för den märkliga tablåläggningen, och jag instämmer helt. 

Jag skulle aldrig bänka mig ensam framför Agneta Sjödin, Gunde Svan och gänget – så kul är det inte. Däremot passar det perfekt som helgmys-tv med sexåringen och nioåringen. Nu fick de vara uppe och testkolla. Mycket riktigt tyckte särskilt den minste att det var hur spännande som helst. 

Vissa tävlingar var nervkittlande, och programledarna var i sitt esse. I jämförelse med ”Let´s Dance” var ”Fångarna” direkt fängslande (ursäkta vitsen). Produktionen andades proffsighet, och miljön är spännande och vacker. 

Men det hjälper inte: Klockan nio var barnen urtrötta, men ville givetvis se hur det gick.

Och jag gnisslade tänder över alla reklampauser. Jag tänker INTE berätta för dem att avsnitt två går i morgon. Vad kommer härnäst TV 4, ”Idol” klockan sex på söndagsmorgnarna? 

I  SVT 1 knackade Tom Alandh på i stugorna och hos myndighetspersoner och frågade om trygghet. Ett laddat ord som alltid kommer upp i valtider, som en självklarhet eller ett vallöfte. 

Platsen var skånska Klippan, där en ung man från Elfenbenskusten knivhöggs till döds när han klev av bussen för fjorton år sedan.

En del tyckte att allt blivit mycket tryggare sedan dess, medan andra pekade på att det finns människor som lever i rädsla. 

”Val 2010: Tom Alandh i Sverige” lyckades med små medel lyfta fram hur olika människor ser på trygghet, och hur misstänksamheten mot ”utlänningar” lurar under ytan i villakvarteren. 

Bra frågor, avslappnad ton, en del fakta och lyckad dramaturgi – mer behövs inte för att skapa en intressant dokumentär som speglar ett litet svenskt samhälle. På blott en halvtimme. Snyggt jobbat. 

I kväll tittar jag på det norska ”Bokprogrammet” (SVT2).

/ Cecilia Gustavsson

Vi på redaktionen hade en diskussion om barnprogram på lunchen. Många av oss har barn, så det är lätt hänt (till de andras stora glädje…).

Lovisa har märkt att SvampBob Fyrkant (SpongeBob SquarePants) är en rätt skruvad serie. Bara namnet, liksom.

Någon antyddde något om att de som gjort serien ”måste knarka”. 

Vi, de flesta i 30-årsåldern, började fundera. Var inte barnprogrammen man kollade på som liten också rätt… underliga?

Tja, det räckte med en snabb YouTube-koll för att inse att man som vuxen får helt andra, inte alls så barnvänliga, associationer av programmen man satt på ryamattan med en banankola och kollade på tv en eftermiddag för 20 år sedan.

Ett exempel är ”Doktor Snuggles”. Man inser snabbt att doktorns äventyr inte alls är så långt ifrån en svettig lsd-mardröm ur ”Fear and loathing in Las Vegas”, filmatiseringen av Hunter S Thomsons roman om när han och hans förvirrade advokat åker till Las Vegas och testar alla droger från a-z.

I det här avsnittet (se nedan) är Dr Snuggles på jakt efter det ”flygande sirapsträdet” (..?). Den lille gubben, i randiga brallor och kastrullhjälm, flyger ut i rymden med sina vänner, en grävling, en talande klocka, två galet stirrande kaniner och en anka i amiralskostym i sitt rymdskepp, som går under namnet ”Spruttibangbang”.

”Han kanske gömmer sig bakom månen eller så”, gissar grävlingen med misstänkt tandlös röst.

”Hej, han har flugit vilse”, konstaterar Snuggles innan de attackeras av ett gäng aggresiva kometer och störtar in i regnbågen, flankerade av en flygande fårflock.

I regnbågen, bland mil efter mil av skära moln, bor den prickige giraffen Puckli som hälsar Snuggles gäng välkomna till ”vaggviselandet”. Snuggles studsar glatt ut ur skeppet på sitt paraply, som har en ankskalle som handtag.

Och så fortsätter det. Dr Gonzo, Benicio Del Toros rollfigur i ”Fear and loathing…”, skulle sälja sin morsa för att komma till det stället. Och då har jag inte ens nämnt avsnitten där Snuggles tar hjälp av Kosmoskatten (!?), figuren med tv-världens mest underliga röst efter Bengt Magnusson och, ja, Puckli faktiskt.

Jag hävdar absolut inte att den nederländsk-tysk-brittiska produktionen blandat något rökbart från Amsterdam med något sniffbart från Sheffield under Oktoberfest i München, men självaste David Lynch skulle inte skrivit ett mer skruvat manus. Misstänker även att ”Twin peaks”-skaparen har alla ”Doktor Snuggles”-säsongerna på dvd.

Ett annat exempel är ”Professor Balthazar”.

Serien, som liknar en Jimi Hendrix-affisch från -67 i psykedeliska inslag, handlar om professor Balthazar som hittar lösningar på alla sina vänners problem genom sin ”universalmaskin” som producerar en färgglad brygd. Brygden slängs på problemet, och vips – allt är bra! Say no more…

Ledsen SvampBob. Du må vara skruvad, men mot min barndoms tv-program har du inte en chans.

Det är inte ens midsommar och redan är vi inne i repristträsket.

Men vilken magisk repris ”Sopranos” är.

Svårt att tänka sig nu – det känns ju som förrförra sommaren – men det var i början av 1999 som ”Sopranos” först började sändas i USA. Och det känns ju som i går som rockgruppen Journeys klassiker ”Don’t stop believing” avslutade sagan medan gangsterfamiljen satte sig på en diner och det – plötsligt – blev helt svart i rutan i ett genialt öppet slut.

Men det var tre år sedan. En halv generation födda efter 1980 kan alltså ha missat världens genom tiderna främsta tv-drama. Vi som sett den förr, både på tv och på dvd, ser den gärna igen och kan reta oss på allt som faktiskt inte är perfekt (Tonys relation med doktor Melfi, den övertydliga dumheten hos Uncle Jr och Livia, Little Stevens svaga skådespeleri, bland annat), men samtidigt konstatera att nu när säsong två börjat sändas är det svårt att hitta brister.

Det är i stort sett perfekt.

Hatten av för SVT:s kloka beslut att köra repriser varje vardag i sommar.

Allt var inte repriser i går.

”Uppdrag granskning” säsongsavslutade kl 20.00 på SVT1 med den trio egenskaper som kännetecknar programmet: spänning, patos och gedigen journalistik. I går om Vellinges kovändning i frågan om att ta emot flyktingar.

Lite motsägelsefullt, kan tyckas, att göra en granskning av en kommun som plötsligt, efter 25 år, gör det rätta. Men där fanns ändå en fascinerande historia om maktspel, rasism och byfåneri – och den berättades utsökt.

Redaktionen kan utan tvekan få sommarvikariat på Aftonbladets grävavdelning.

I kväll tittar jag på ”Fringe”, kl 22.00 på Kanal 5, innan jag zappar till ”Sopranos” på SVT 2 kl 22.45 – sluten i ”Fringe” är ändå poänglösa.

NÄ: SVT Play har ett fint utbud i mobilen, även hyfsat med livesändningar. Men. Vore det inte ännu bättre om sändningarna (även bilden) också fungerade här på vischan, där många av oss befinner sig på sommaren? NEJ: TV4 Play har ett uselt mobil-tv-utbud, speciellt av livesändningar. Och sändningarna fungerar lika illa som SVT:s, rent av sämre. Både med operatörerna Telia och Telenor. Uselt.

/ Fredrik Virtanen

Fastnade framför ”Cougar Town” häromkvällen. Och blev kvar. Inte bara för att jag kände igen mig i hur Courteney Cox rollfigur Jules sörplade vin ur såna där överdimensionerade IKEA-vinglas fyllda till bredden. Ni vet, så kan man komma undan med ”jag drack bara tre glas vin” eftersom de glasen tar tre fjärdedels flaska.

Nej, mest för musiken. Inom loppet av tio minuter kom två favoritlåtar.

Först ”Don’t wanna know why” med Whiskeytown, sedan Miike Snows ”Animal”. Fantastiskt!

Så nästa gång du häller upp ett IKEA-glas rött, sätt på ”Cougar Town” och mys ner i brassestolen.

”Skaka rumpa”-mannen (se tidigare blogginlägg) Sean Banan dök nyss upp här på redaktionen för att göra webb-tv med vår reporter Mysia Englund.

En mycket trevlig Sean sträckte fram näven och presenterade sig som ”Sean Banan”. Jag svarade lite torftigt ”Johan”, och kände genast att jag saknade en frukt som efternamn. 

Sedan berättade han att han gillade stämningen här på våning fem.

– Ni är så chill och pårökta här. Där nere verkar de ha dragit linor.

Tack. Tror jag, sa jag.

Nu undrar vi på redaktionen var ”där nere” är.

Och vilken frukt är jag?

Peter Ottsjös topp tre just nu:

Red dead redemption
Trettio timmar skitig västern i spelvärldens vackraste landskap? Bättre helg än så får du inte för 600 spänn. ”Red dead redemption” finns till Xbox 360 och Playstation 3.

Prince of Persia: Forgotten sands
Ja, spelet alltså. Finslipad akrobatik från en studio som övat på att göra det här äventyret om och om igen i tio år. ”Forgotten sands” kan du spela på Playstation 3, Xbox 360 eller PC.

Singstar Kent
Jag säger det igen: Kent är ett alldeles utmärkt karaokeband. ”Singstar Kent” finns till Playstation 2 och Playstation 3.