Fick ett mms från TV4:s presschef Camilla Filipsson nyss. Hon hade suttit och ritat av mig när vi pratade på telefon. Tydligen anser hon att jag ser ut som ett groteskt monster, en slags anorexidrabbad Alien med hårig snabel och puckelrygg.

Tack så mycket. Tack för det.

Sam Beam är världens skönaste människa. Notera när han byter tonart mitt i låtjäveln, som om det inte fanns någon morgondag.

Greg Giraldo är död. Detta är för jävligt. Få kunde roasta kändisar på ett så illvilligt sätt som Greg.

Jag intervjuade Monty Python-medlemmen Eric Idle inför Sverigepremiären av hans musikal ”Spamalot”, men artikeln blev blev rejält nerkortad p g a utrymmesbrist. Så här kommer fler citat från den 67-åriga humorlegendaren, exklusivt för bloggen:

Eric Idle om…

…”Monty Pythons” fortsatta popularitet:

”Monty Python” har alltid gått bra i Sverige. Men det verkar som att det går bra över hela världen, vi har sänts i 98 länder. Just nu går den på rysk tv, och nyss var det Japan. Det är ganska enkelt: människor är människor. De har väldigt få känslor och de har ett begränsat antal uttryck till sitt förfogande. Om något är roligt, varför skulle det inte vara roligt i ett annat land?

…att ha influerat dagens komikerstjärnor:

Det är oerhört, graden av inflytande vi har haft. Särskilt i Amerika. Om du pratar med folk som Robin Williams, Steve Martin, Garry Shandling, alla ändrade sina liv och blev komiker på grund av oss. Men samma sak hände mig när jag såg ”Beyond the fringe” (brittisk humorföreställning som spelades i London och New York i början av 60-talet), med Peter Cook och Dudley Moore. Jag tror ofta man upptäcker vad man gillar som ung, och så håller man fast vid det.

..att svenska Nina Söderquist – som gjorde succé i ”Spamalot” på West End i London – är gravid och inte deltar i den svenska uppsättningen:

Ja, jag hörde det. Det var lite tråkigt, men hon kanske kan komma tillbaka sen på något sätt. Hon var oerhört bra som ”Lady of the lake” i London. Verkligen, verkligen bra.

…hans råd till de svenska skådespelarna i ”Spamalot”:

Mitt råd är att alltid vara sann. Även om man är löjlig och galen, så gäller det att vara sann mot sin karaktär. Om man är det kommer publiken att märka det.

…att influeras av svensk film:

Vi brukade göra parodier på Bergman-filmerna. De var stora på 60-talet när vi växte upp. Terry Jones hade en känd scen med döden (från ”Det sjunde inseglet”), när döden får en paj i ansiktet (skratt).

…framtiden:

Jag skriver hela tiden. Jag har en partner, John Du Prez som jag har skrivit tillsammans i 32 år mycket längre än ”Python” höll på. Vi har skrivit hundratals sånger ihop. Jag tar inte jobb för andra, jag gör inte filmer. Jag älskar att hitta på saker, se hur galet det kan bli.

…att se ”Spamalot” göra succé över hela världen:

Det låter som skryt, och jag menar inte att vara arrogant, men jag har aldrig sett föreställningen misslyckas. Publiken absolut älskar den. Efter fem minuter inser de ”åh, det här kommer ju att bli kul”! Jag har varit i Barcelona, Madrid. Men jag har inte hunnit se den i Paris eller Ungern. Det är svårt att hinna med, när man samtidigt försöker jobba med sina egna grejer. Och ”Spamalot” har ju gått upp i Australien, över Amerika, jag gick på föreställningen i Las Vegas en hel del. Antagligen för mycket (skratt).

…sin syn på komedi:

Det mest spännande ögonblicket är när man får se publikens reaktion: ”Åh, det är kul!”, eller ”nej, det är det inte!” All komedi är teoretisk innan de skrattar, det är därför komedi är en vetenskap och inte en konstform.

Inledde dagen med att skriva om en rätt intressant kulturhändelse till nätet: Marcus Birro hoppar av sina uppdrag för Norrköpings Tidningar efter att hans nya bok totalsågades på deras kultursida.

Men. Det blev lite fel när artikeln lades upp för sisådär tjugo minuter sen. I rubrikfältet skrev jag – istället för en riktig rubrik – en hyllning till min förträffliga kollega Johan Edling. Det var inte meningen att den skulle publiceras, jag trodde att Johan ifråga skulle peta dit en befogad rubbe.

Men så här såg det ut på sajten nyss. Mina kinder är röda.

Mindre kunskap, mera flams. That´s the recipe! Snart ser jag fram emot ett bokbål på bästa sändningstid i Femman.

Vi är förvisso utbildade journalister. Men vi är glamorösa också, här på universums största nöjesredaktion. Därför blandar vi våra Treo och Berocca i champagneglas. 

Because we´re worth it.

Kristin Rehnquist, journalist

Köpte den här konstiga boken igår. En slags polerad plundring av Kurt Cobains privatliv, där extremt närgångna bilder och utlämnande dagboksanteckningar varvas med bilder på hans favoritskor och magmediciner. Fascinerande för en gammal Nirvana-nostalgiker som jag, men behövde jag verkligen se alla de där sorgliga bilderna på Frances Bean?

Däremot står det klart att Kurt inte var den miserabla fucken som han ville framställa sig som. Han var glad för det mesta.

Kolla bara här. Han STRÅLADE av lycka.

…eller åtminstone en brottsling. Helena kom in och nynnade på N.W.A:s ”Fuck the police” i dag. Det visade sig att hon hade stångats mot lagens väktare hela helgen.

Som vanligt, med andra ord.

Helena ska nu byta efternamn till Ferm.