Längst in i mitt postfack låg en inbjudan till Rockbjörnen på Biskopsudden 1 september. Jag har förvisso inte så många minnen av tidigare Rockbjörnsfester. Men man har sagt mig att de ska vara väldigt roliga.

Markus, Yeti-mannen och Karro, 2007.

Nyss avslutat morgonmöte här på nöjesredaktionen. Närvarande: Gossen, Jens, jag, Jocke, Helena, Anna och Ylva. Nivån på dialogen var sedvanligt låg.

Jag: Vad fan, ligger det chips här?

Ylva: Jag käkade dom igår. De var lite fuktiga, som om nån hade spottat på dom.

Helena: Var det inte nån som kom och pissade på dom?

Jag: Det kanske var något mycket värre…

Helena: Snygg klänning förresten, Ylva!

Ylva: Tack!

Helena: Eller…den var snygg. I morse. När den hängde på galgen.

För en dryg månad sen gästade Imperial State Electrics frontfigur Nicke Andersson TV4:s ”Nyhetsmorgon”, och ofrivillig komik uppstod. Programledarna Anders Kraft och Lena Friblick hade gjort noll research och försökte prata lingonröra och älgfärs med Nicke, som skruvade obekvämt på sig.

I dagens hårdrocksspecial har jag skrivit en kort artikel om ISE, men mycket fick inte plats. Bland annat Nickes kommentar till det nu famösa klippet.

– Alltså, jag stod i kulisserna och tittade på när de lagade mat. Plötsligt sa de åt mig ”gå in nu, Nicke, gå in nu!” Jag sa ”nej nej, nu lagar de ju mat”. Då puttade de in mig i rutan. Sen försökte de vara fyndiga och klura till det lite. Man ska nog kanske inte göra sånt där…

Vi snackade även om massa annat som inte fick plats:

Du framstår ibland som Sveriges mest rastlösa musiker, som hoppar från projekt efter projekt. Beror det på att du är otålig som person?
– Det gör det säkert, jag har inte tänkt på det så mycket. När jag gör något går jag in i det rätt hårt. Jag lyssnar inte bara på en sorts musik, och jag blir lätt nyfiken på att se hur bra jag själv skulle kunna göra det. Jag sätter upp lite väl höga mål ibland, men det är bra.

Är det en mognadsprocess också? Du har gått från att producera väldigt arg, extrem musik med Entombed som tonåring till dagens mer slipade rocksound.
– Nja, jag har fortfarande Death Breath (Nickes dödsmetallprojekt), så den teorin faller ju på det. Och jag tror inte att jag är mindre arg heller. Det är svårt att inte vara arg i den här världen.

Nåt nytt på gång med The solution (Nickes soulprojekt, som släppte hyllade skivan ”Will not be televised” 2008)?
– Nej, det var så jävla roddigt att dra ihop. Jag tror jag väntar med det ett tag. Istället för att ringa till tre pers och fråga om man vill repa måste man ringa tretton pers…ja, du kan ju tänka dig. Sen bor ju Scott (Morgan, sång) i USA, och det underlättar ju inte saken.

Vi pratade också om Hammerfalls gitarrist Oscar Dronjaks uttalande att han skulle gå och käka när The Stooges lirar idag, eftersom han är ointresserad av dem.

– Det där är som en kniv i hjärtat. Utan Stooges hade Hammerfall fan inte funnits, men det vet de inte om själva. Stooges är ju proto-punk, proto-metal, allt. Jag tror det är bra att veta vad saker kommer i från. Det är samma sak med metalband som tycker blues är dåligt, det är liksom…utan blues skulle ni inte ha funnits.

Grabbarna i Death Breath. Här har de precis sprungit maraton.

Jag intervjuade Imperial State Electrics frontman Nicke Andersson i går och sitter och randar i detta nu. Ett av Nickes otaliga musikprojekt är dödsmetallbandet Death Breath, och jag måste bara passa på att hylla detta bands fenomenalt fyndiga låttitlar.

Det är för fan ren poesi vi pratar om här. Lyssna bara:

Chopping Spree.

Dead but walking.

Corpses of death.

Giving head to the dead.

Och min absoluta favorit:

HEADING FOR DECAPITATION.

Vår ledare Tobias W Lindner fyller 33 i dag. Innan han blev chef över Nöjet och började lyfta 70 papp i månaden var han en vanlig sketen reporter som yours truly i flera år. Här kommer de skönaste ögonblicken i Tobbes reporterkarriär:

1. En gång skulle Tobbe få intervjua Britney Spears – över telefon. Eftersom han var skitnervös blev det dock fel redan efter tre sekunder av samtalet.

Tobbe: Hello, Britney! This is Toby from Sweden! It´s nice to meet you!

Britney Spears (med äcklad röst på andra sidan Atlanten): Yeah…right.

2. Undrar ni varför Suzanne Reuter aldrig pratar med Aftonbladet? Det beror på att Tobbe *CENSUR* *CENSUR* *CENSUR* *CENSUR* *CENSUR* *CENSUR*. Sjukt, eller hur?

3. Vi försöker hålla våra ingresser korta och slagkraftiga här på Nöjet. Detta sket dock Tobbe fullständigt i. Kolla in den här pärlan, från en artikel om Robert Wells 2006:

4. En gång intervjuade Tobbe schlagerbandet Elysion. Då ställde han – på fullt allvar – denna oerhörda fråga:

Tobbe: Man får bilder av trollskog när man lyssnar på er musik. Stämmer det?

Bara de bästa av de bästa – Carola och Andreas Johnson i Mellon 2008 till exempel – får äran att bära Aftonbladets klassiska ”Jag är fem plus”-tröja. Ni som undrar var vi bevarar dyrgriparna får svaret här nedan; i en låda här på redaktionen. Om ni inte råkar vara fem plus får ni komma hit och göra inbrott. Det är tyvärr enda sättet ni någonsin kommer att få lägga vantarna på dem.

(Fast å andra sidan gick det ju käpprätt för Carola och Andreas i Mellon 2008. Så man kanske klarar sig lika bra utan en femplus-tröja. Eller?)

Aftonbladet, 16 februari 2008

Aftonbladets redaktion, just nu

I dagens blaska bidrar jag med en bilaga om fängelseön Alcatraz (går även att ladda ner som pdf eller mp3-fil HÄR). Det har gjorts ett gäng filmer om den mystiska ön i San Francisco Bay genom åren – en del bra, en del usla. Från början tänkte jag lista dem i bilagan, men det gick inte av utrymmesskäl. Så här är mina tre favoritfilmer om ön…och en rulle ni bör undvika:

1. ”Flykten från Alcatraz” (1979)

Regi: Don Siegel. I rollerna: Clint Eastwood, Fred Ward, mfl

Alcatrazrullarnas Heliga Graal, mycket tack vare Clintans medverkan förstås. Här berättas den sanna historien om det berömda rymningsförsöket från 1962, när tre fångar försvann spårlöst en natt i juni. Alcatraz-nördar som jag hittar så klart en hel del faktafel, och ställen där Hollywood förskönat verkligheten för att det ska bli en bättre story. Men på det stora hela är det en förbluffande autentisk skildring av flykten, och scenen där Clint blir uppraggad av en biffig fånge som slurpar spagetti är obetalbar.

2. ”The Birdman of Alcatraz” (1962). Regi: John Frankenheimer. I rollerna: Burt Lancaster, m fl

 Om Hollywood tog sig vissa friheter med historieskrivningen i ”Flykten från Alcatraz” fabulerade de mer eller mindre fritt här. Verklighetens Robert ”Birdman” Stroud var ingen Beppe Wolgers-liknande mysfarbror som gillade att gulla med fåglar. Han var en psykopatisk dubbelmördare som skröt om att han tänkte döda barn när han släpptes ut ur finkan. Tack och lov gjorde han aldrig det, trots att kändisar som Burt Lancaster gjorde sitt bästa för att beveka fängelsemyndigheterna. Trots detta är det här en spännande rulle, som välförtjänt fick flera Oscar-nomineringar. Men man bör se den som ren fiktion.

3. ”Alcatraz – the whole shocking story” (1980) Regi: Paul Krasny. I rollerna: Michael Beck, m fl

Bortglömd tv-film i två delar, med Michael Beck i rollen som Clarence Carnes. Filmen följer Carnes liv – från hans ankomst till ön 1945 när han var blott arton år gammal (den yngste fången som någonsin skickades till Alcatraz), till hans medverkan i det blodiga ”Slaget om Alcatraz” 1946 och de efterföljande åren i isoleringscell (där hans granne för övrigt var den ovan nämnde Robert Stroud). Telly ”Kojak” Savalas dyker upp i en skön roll som bankrånaren Joe Cretzer. Har, så vitt jag vet, aldrig visats i svensk tv. Men den är fyrtiotusen gånger mer spännande än Morden i jävla Midsomer, folks.

…och så den sämsta Alcatraz-rullen någonsin. UNDVIK!

”Överlagt mord” (1995) Regi: Marc Rocco. I rollerna: Christian Slater, Kevin Bacon, m fl

Denna dyngfilm utger sig för att skildra efterspelet kring rymningsförsöket 1939, som slutade med att den ökände gangstern Doc Barker sköts ihjäl. Två av rymlingarna som överlevde men togs till fånga började sedan bråka, vilket resulterade i att en av dem, Rufus McCain, knivhöggs till döds av Henri Young (här sanslöst ruttet spelad av Kevin Bacon). Vid den efterföljande rättegången hävdade Youngs försvarsadvokat (här spelad av Slater) att de grymma förhållandena på Alcatraz hade gjort hans klient vansinnig, och att han därför borde frias för dådet by reason of insanity.

”Överlagt mord” litar inte på den sanna historiens inneboende drama, utan blir tvungen att salta den med alla fängelsefilmsklichéer den kan hitta: den sadistiska fångvaktaren, den helgonliknande, oskyldigt dömde hjältefången (verklighetens Young var verkligen ingen korgosse) innan den slutar med att Bacon tar livet av sig för att äntligen ”kunna bli fri”. Verklighetens Young har inte setts till sedan 1972, när han avvek från en permis. Han kanske fortfarande lever, med andra ord. Han kanske till och med har sett den här filmen…men man hoppas för hans skull att han slapp utsättas för det.

Vår lilla nöjesredaktion för just nu en undanskymd tillvaro här på Arenavägen 63. Ingen bryr sig om vår journalistik. Alla vill bara läsa om Daniel och Victoria.

Det spekuleras hejvilt om vilka artister som ska uppträda i kyrkan och på festen i morgon. Lisa Nilsson? Malena Ernman? Peter Jöback? Oavsett vem det blir kan vi vara ganska säkra på att artisten i fråga kommer att vara lika spännande som att få springmask i arslet. Och lika kontroversiell som en amöba.

Är det du, Peter?