Anders S Nilsson har gjort sin sista söndag som programledare.
Men stackars ”Parlamentet” fortsätter att förnekas dödshjälp, och tvingas leva vidare i sitt vegetativa tillstånd.
Det är på gränsen till omänskligt.

– Vad brukar hänga i fönstren till jul?
– Ensamma människor.
Ja, den vanligtvis inte speciellt roliga Marika Carlsson fick till det lite i ”Parlamentets” säsongsavslutning i går.
Vid ett tillfälle.
Men ett enda hyfsat skämt på närmare en halvtimmes programtid – och utslaget på fyra komiker, dessutom… Det är inte okej.
Det är rent provocerande uselt.
Fast det spelar egentligen ingen roll för någon av de inblandade. För till skillnad från andra tv-program, som måste leverera för att överleva, kan ”Parlamentet” tydligen vara precis hur dåligt som helst i hur långa perioder som helst – och idissla samma söndertorkade gamla skämt hur många gånger som helst – utan att bli dumpat av vare sig tittare eller TV4.
Det är både fascinerande och irriterande – och det ska bli intressant att se vem som tycker att det känns fräscht att ta över rollen som livsuppehållande maskin för det i praktiken stendöda konceptet nu när Anders S Nilsson viker ner sig.

Betydligt roligare än ännu en säsong med ”Parlamentet” ska det dock bli med den nyligen utlovade andra säsongen av SVT:s ”Starke man” – som också hade säsongsavslutning i går.
För näst efter briljanta ”Solsidan” har serien varit tv-årets absolut starkaste inhemska följetong – och det har varit en absolut fröjd att se Anders Jansson svettas som rödmosigt och hopplöst kommunalråd i en svensk tagning på obekväm anglosaxisk ”The office”-humor.
Så en säsong till kommer definitivt att sitta som en smäck.
Och i väntan på den kan vi dessutom roa oss med Jansson och hans parhäst Anders Wester i den nya säsongen av ”Hipp hipp”, som börjar sändas i SVT på nyårsdagen.

I kväll är mina tv-tips ”Ung & bortskämd” och ”Grotesco” i SVT1, samt första avsittet av ”Morden i Sandhamn” i TV4.

Ja!
”Vem kan slå Filip och Fredrik” (Kanal 5) är starkt i frågesportsmomenten, och det ska bli himla festligt att se duons tre dagar långa egobatalj mot Stefan Holm nu i veckan.

Nej!
Anders Johansson känns påtagligt malplacerad i ”Parlamentet” (TV4).

”Biggest loser” har anklagats för att vara förnedrings-tv.
Men de enda som verkar ha förlorat på programmet är kilona.

TV4:s svenska version av den amerikanska bantarsåpan ”Biggest loser” har mötts av en hel del kritik den här hösten.
Experter har varnat för den snabba viktminskningen och tuffa träningen, och det har talats om förnedrings-tv och ovärdiga invägningar i underkläder.
Men för den som såg finalen i går kväll blev det uppenbart att programmet faktiskt har hjälpt mer eller mindre samtliga deltagare att tappa både kilon och självförakt, och börja på lite av en ny kula i livet.
Okej för att TV4 må ha gjort underhållning av människors övervikt och ohälsa, men de har också gjort någonting väldigt positivt för en grupp vettiga vuxna personer som faktiskt ville ha – och inte tvingades på – hjälp med att gå ner i vikt. Och som dessutom hade en amerikansk förlaga att kika på, så att de visste exakt vad de gav sig in på.
Jag har svårt för att se något annat än vinnare i den dealen, och med ett så inspirerande slutresultat som det vi fick se i går skulle jag bli förvånad om inte TV4 får rejält med ansökningar till en eventuell andra säsong av ”Biggest loser Sverige”.

I SVT fortsätter ”Ung & bortskämd” att vara förtrollande tv.
Och nu, när ett par av de värsta ungdomsförbrytarna har röstats ut, och de resterande har börjat sansa sig en aning, riktas min uppmärksamhet mer och mer mot föräldrarna.
För att se dem kritisera varandras barn, och reagera på kritiken av sina egna barn, är för jäkla roligt.
Allt är så känsligt och de försöker vara så varliga, men man kan nästan höra små ömma tår krossas.
Och dessutom kan man fråga sig om de själva – och inte bara de förvuxna blöjbarn de har fostrat – verkligen lär sig något av upplevelsen.
Lade ni till exempel märke till hur utröstade Jerrys mamma packade resväskan åt honom när han skulle lämna huset, eftersom han själv vek kläderna så dåligt?
Hm…

I kväll tittar jag dokumentären ”Tjuvarnas lag” i SVT1, om den organiserade brottsligheten i Ryssland.

Ja!
”Det är bögarnas fel” är titeln på en fin ny bit från fantastiska ”Grotesco” (SVT).

Nej!
Agnes-Nicole Winter i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) ”fyllde upp öronen”. Törs man hoppas på att hon fyller igen munnen nästa gång?

Fyra män i sina bästa år spisar hemlagat och snackar relationsproblem.
”Våra vänners liv” är inte en jätteoriginell serie – men lyckas hyfsat med att ta ett grepp om den moderne svenske storstadsmannen. Och hans vänner.

I går var det premiär för SVT:s nya dramaserie ”Våra vänners liv” – i vilken Gustaf Hammarsten, Shanti Roney, Erik Johansson och Jacob Ericksson spelar fyra moderna och emotionellt utvecklade män som närmar sig de 40, och tycker om varandra så där som bara män kan.
Den osar inte direkt originalitet, och har definitivt sina genanta inslag, där man har försökt återskapa något som såg coolt ut i typ ”Baksmällan” (de där crazy partymontagen får håren att resa sig på mina armar). Men överlag är det ändå en ganska trivsam, och trevligt tonsatt, serie, som skildrar manlig vänskap på ett fint, tidsenligt machobefriat, sätt – och tar upp den typ av allmängiltig hjälp-jag-närmar-mig-medelåldern-problematik som de flesta borde kunna relatera till.
Särskilt Hammarsten är bra som neurotikern Mats, och det ska bli intressant att se vart serien tar vägen under hösten.

På annat håll – närmare bestämt i TV3 – fick vi under gårdagskvällen ta avsked av de svenska New York-fruarna.
Och så här efter säsongsfinalen kan jag konstatera att den fru som åtminstone jag personligen kommer att minnas mest, på både gott och ont – eller nej, förresten, bara på ont faktiskt – är Gunilla Persson.
Hon må inte ha gapat lika mycket som Hollywoodfruarnas Anna Anka, men hennes sätt att tala om, och till, sin lilla dotter, har varit obehagligt och rent beklämmande.
Jag vet visserligen inte mycket om barnuppfostran och ungas psykologi, men jag misstänker ju att det inte är rekommenderbart att tuta i sin dotter saker som ”folk beundrar dig och vill va som du” och ”folk kommer att stå i kö för att få se dig, och vilja ha med dig i stora filmer” på daglig basis.
För något säger mig att den typen av attityd inte direkt gör susen på skolgården…

I kväll kollar jag in premiärerna av ”Veckans brott” och ”I form med Anna Anka”, i SVT1 respektive TV3.

Ja!
Charmerande actionkomedin ”Chuck” är tillbaka med en ny säsong i TV6.

Nej!
”Kvinnors hemliga liv” (TV3) jobbar hårt för att kännas pikant, men tröttar mest ut.

Nyfödda konspirationsthrillern ”The event” är porslin i tv-tablån.
En klumpig manöver, och hela projektet kan gå i kras.

Den är inte bara svenska älgar som lever farligt den här tiden på året.
Även höstens kull med nya amerikanska tv-serier befinner sig i skottlinjen under sina första veckor på stapplande ben – och för varje nykomling som överlever och ges en chans att växa sig stark, stryker minst ett vekare exemplar med.
I tisdags föll till exempel bilan över Fox nya kritikerrosade dramaserie ”Lone star” – som skulle ha sänts i TV4 framöver – efter bara två avsnitt.
Och i fredags satte ABC:s ”My generation” – som var baserad på TV4:s svenska ”Blomstertid”, och har kallats för ”svenskserien” i svensk media – sin sista potatis. Också efter bara två avsnitt.
Och fler förolyckade färskingar kan man kallt räkna med.

Jag fortsätter dock att hålla tummarna för SVT:s prestigeimport ”The event”, som efter gårdagens andra avsnitt fortfarande ser lovande ut – men samtidigt går en förbaskat svår balansgång mellan att fascinera och att irritera.
Än så länge känns det mest kul – om än en aning ängsligt – med de ideliga hoppen i tiden, de skumma figurerna och de många frågorna. Men en sådan här serie måste leverera mer eller mindre konstant för att behålla greppet om tittarna, och lär inte överleva särskilt många felsteg i dagsläget.
För många tittare blev ju antingen brända eller utbrända – eller både och – av den sex år långa labyrinten ”Lost”. Och många av dem lär tveka inför att investera så mycket tid och förtroendekapital i en serie igen.
Och tv-bolagen har just nu i regel ett tålamod i storlek XS med dyra serier som har svajiga tittarsiffror.
Men jag hoppas verkligen på att ”The event” överlever.
Det finns ju ett hål att fylla i mysteriefacket.

I kväll väljer och vrakar jag bland alla roliga program som trängs på måndagkvällarna. Som ”Sommarpratarna” (SVT), ”Top model 14” och ”Svenska New York-fruar” (TV3), ”Biggest loser Sverige”, ”The good wife” och ”Felix stör en ingenjör” (TV4) – och ”Ullared” och ”Lite sällskap” (Kanal 5).

Hihi!
Anders Jansson och Anna Blomberg gör roliga porträtt av klassiska figurer från kommunens korridorer i ”Starke man” (SVT1).

Hm…
Är det bara jag, eller är det numera svårt att se på ”Ensam mamma söker” (TV3) utan att sitta och gissa tokar?

Bra jobbat med valvakorna, SVT och TV4.
Nu har ni fyra år på er att lösa följande gåta:
Hur gör man politisk satir på svenska som faktiskt är rolig?
Börja gärna fundera redan nu.

Så här dagen efter tycker jag att man kan konstatera att både SVT och TV4 har lagt rejält med krut på sin valbevakning de senaste veckorna, och levererat bra och konsumentvänlig politisk journalistik.
TV4 har testat en del nya, djärva grepp i sina presentationer och debatter (jag tänker närmast på den där tavlan som Peter Jihde eventuellt hade lånat med sig från sporten), och har haft två duktiga utfrågare i Jenny Östergren och Malou von Sivers.
Och SVT avrundade en matnyttig, stabil bevakning med en snygg och genomarbetad valvaka, som innebar en mobilisering av många tunga profiler, och en strid ström av intressanta gäster.
Det man däremot kan klaga på från den här valbevakningen är de tafatta humorinslagen.
SVT:s ”Elfte timmen” byggde på en ambitiös tanke om att göra en svensk motsvarighet till amerikanska ”The daily show”, men brast kapitalt i sitt utförande.
Och TV4:s ”Parlamentets stora valdebatt” – som verkade tryckas in i tablån i sista sekund… Ja, den bjöd på det gamla vanliga ”Parlamentet”-tugget. Idisslat och klart – med komiker som levererar sina repliker skrikande så att ingen ska uppfatta bristen på poäng, och ett sedvanligt skämt om Leif Pagrotskys nätta kroppshydda.
Som vanligt var det hela betydligt roligare för de medverkande komikerna, än för oss som tittade på.
Men jag tror ju att både SVT och TV4 egentligen kan bättre – och hoppas på framsteg inom den politiska satiren till valet år 2014.
För som genre förtjänar den faktiskt en mer framträdande plats, skarpare vinklar, och betydligt större resurser.

I kväll är premiären för ”Svenska New York-fruar” i TV3 ett hett tips.
Nog för att tokiga tanter-genren har mättats en aning, men TV3 har faktiskt lyckats bra med sin casting.
Håll särskilt utkik efter scenerna med Gunilla Persson – som desperat försöker göra en barnstjärna av sin stackars dotter.
De gör nästan lite ont.

Ja!
”Rizzoli & Isles” är ingenting banbrytande direkt, men en ganska underhållande ny dussinkriminalare i Kanal 9.

Nej!
”Scrubs” – vars sista säsong drog igång i TV6 i går – är ingen höjdare i sin nya tappning.

En naturserie som med största sannolikhet är bättre än någonting annat du hittills har sett i genren började i SVT i går.
Den heter ”Life”, och uträttar regelrätta mirakel på en stor och fet platt-tv.

BBC-serien ”Planet Earth”, som kom för ett par år sedan, var en storslagen naturdokumentär.
Men nya ”Life” – som också den kommer från BBC, och hade premiär i SVT i går – är faktiskt ännu bättre.
Den tio avsnitt långa serien, som skildrar de extrema beteenden och snillrika metoder som vackra varelser världen över har utvecklat för att kunna överleva och föröka sig, är helt enkelt ingenting mindre än fantastisk. Och även om SVT i min mening gjorde ett misstag då de ersatte den rutinerade britten sir David Attenboroughs entusiasmerande och förtroendeingivande berättarröst med en betydligt tamare lokal version, så är ”Life” även i den här försvenskade varianten något av det i särklass mest spektakulära du kommer att kunna se på tv den här hösten.
Missade du gårdagens avsnitt hittar du det på SVT Play, men ”Life” är annars en serie som du bör försöka se på en så stor skärm som möjligt.
För det är produktioner som den här som verkligen motiverar köpet av brakstora tv-apparater.
Varje extra tum och varje extra utlagd tusenlapp ger mervärde.

SVT:s misslyckade politiska satir ”Elfte timmen” däremot, som tack och lov tog slut i går, ses bäst på en så liten skärm som möjligt.
Gärna så liten att man inte kan urskilja några konturer över huvud taget, och med volymen helt av.
För medan tanken med att göra den här typen av program på svenska var ambitiös, så var resultatet det definitivt inte.
Peter Settman var inte rätt man för jobbet (Robin Paulsson är väl den som möjligtvis hade kunnat komma undan med att göra en så här uppenbar ”The daily show”-ripoff), och manusförfattarna var inte tillräckligt vassa – och förmodligen inte heller tillräckligt många.
Det var hafsigt, taffligt och slafsigt, och det är skönt att det är över.
Och PS: Sno med stil nästa gång, Settman och SVT.

I kväll tittar jag på ”Val 2010: Slutdebatten” i SVT1.

Ja!
Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson är två av Sveriges mest intressanta politiker, och bildade en dynamisk duellduo i ”Debatt” (SVT).

Nej!
”Välkommen hem” (TV3) menar väl, men är ute på en så utstuderad jakt på tårar att resultatet blir klumpigt.

Aningslöshet, inbilskhet och högfärd. Allt i en märklig kombination.

De tre leksakskungligheterna i ”Hemliga prinsar” regerar i genren ofrivillig humor.

Jag fnissar fortfarande.

För finalavsnittet av SVT:s ”Hemliga prinsar” var det roligaste jag har sett på tv på hela sommaren.

Det var raffinerad genans i en liten ask.

Den brittiska realityserien – som alltså har gått ut på att två asiatiska prinsar, och en afrikansk sådan, har åkt till Brighton för att ragga inkognito, och leta efter kärleken bland ”vanliga människor” (vilket är motsatsen till ovanliga människor, antar jag) – har visserligen varit en skrattfest från bildruta ett.

Men gårdagens avsnitt – i vilket prinsarna tog med sig sina stackars utvalda till sina hemländer – tog priset.

Allting blev ju så oerhört fel, och det blev väldigt uppenbart att de här tre männen mer eller mindre sitter hemma och leker prinsar, utan att deras så kallade undersåtar knappt har en aning om att de existerar. Och än mindre bryr sig om dem.

Okej för att den indiske gayprinsen faktiskt bodde i någon form av litet palats, även om det var rackigt, och faktiskt ägde lite mark (ungefär ”fram till de där trädtopparna”).

Men den srilankesiske prinsen, som levde i exil i Holland, var verkligen helt vilse i pannkakan.

Han tillbringar alltså sina dagar i en liten lägenhet i Amsterdam, där han klär ut sig i fina kläder, låtsas ha fullt upp med sitt jobb som prins, och håller väldigt noga på etiketten och sina kungliga plikter – trots att hans egna landsmän på andra sidan jorden har spolat honom för länge sedan.

Någon borde göra ett filmmanus baserat på den killens liv.

Och den inbilske sydafrikanske mansgrisprinsen… Ja, hans kommentar efter att ha blivit brutalt dumpad av sin brittiska ”flickvän” summerar väl hans självinsikt och attityd till livet ganska bra:

– Jag står över henne. Vi är inte jämlika. Jag är glad att det är över.

”Hemliga prinsar” – hela serien – ligger ute på SVT Play.

Se den om du har missat den.

Snälla, gör det.

I kväll: säsongsavslutning av ”Damages” i TV8.

Ja!

Nya ”Human target” (Kanal 5) bjuder på skojig retroaction, och en skön frontfigur som kan nästan allt.

Nja…

”Sommar med Ernst” (TV4) funkar inte riktigt i år. Geisten känns konstruerad.

Pizza till frukost, pommes frites som dagens grönsak – och ungar som inte kan skilja en tomat från en potatis.
Skolmatsalen i ”Jamies matrevolution USA” är som tagen ur en postapokalyptisk dystopi.

Efter ”Jamies Amerika” och ”Jamie upptäcker…” hade Kanal 5 i går premiär för sommarens tredje serie från den brittiske enmansarmén Jamie Oliver – som ju måste vara bland de mest produktiva tv-kockarna någonsin.
Den här heter ”Jamies matrevolution USA” och går ut på att Oliver åker till en av USA:s fetaste och mest ohälsosamma städer – Huntington, West Virginia – för att revolutionera skolmaten, och få folk att börja tänka nytt vad gäller käk, och sluta dö i förtid av fetma.
Serien är något av en uppföljare till ett projekt som überkocken drog igång på hemmaplan 2005, som faktiskt fick Tony Blair och regeringen att agera i frågan skolmat – och också lär ha fungerat som kraftig inspiration till Bert Karlssons ”Matakuten”.
Och ett inslag i ”Jamies matrevolution USA” som känns igen väldigt väl från just den serien är de otroligt defensiva mattanterna – som vädrar inkräktare med besserwisserattityd, och därför demonstrativt pinkar in sitt revir med bistra miner, hånflin och himlande med ögonen.
Det är samma buttra gäng som vi har sett i svensk tappning i TV4.
Men i övrigt är allting upphöjt i kubik i den här amerikanska versionen.
Barnen är fetare, regelverken konstigare (pommes frites passerar som grönsaker, och pizza anses vara bättre mat än kycklingklubbor med brunt ris, eftersom det innehåller mer bröd), och halvfabrikaten värre (”potatispärlor”… hm…).
Och i ett avsnitt längre fram finns det en fantastisk, men fasansfull, sekvens där Oliver förhör ett gäng förstaklassare om olika grönsaker, och inte en kotte kan namnge ett knippe tomater. Eller ens känns igen en potatis i sin naturligt rundade, råa form.
Det är ingen överdrift att säga att om de där barnen är USA:s framtid, så får nog landet lägga ner sin ”the greatest nation on Earth”-slogan rätt snart.

I kväll tittar jag på ”Val 2010: Tom Alandh i Sverige” i SVT1.

Ja!
Dråpligt komiska brittserien ”Doc Martin” har börjat på en ny säsong i Kanal 9.

Nej!
De finska fånarna i ”The Dudesons in America” (MTV) är tio år efter sin tid.

”Allsång på Skansen” hade en bra kväll i går.
Men den där bröllopsceremonin på webben hade kunnat få en gråsten att bli högröd om kinderna.

Var det bara jag som var på ovanligt bra humör i går, eller hade ”Allsång på Skansen” verkligen en riktigt bra kväll?
Anders Lundin var ju i hyfsad form, under omständigheterna, Jerry Williams var det sedvanligt tryck i, och Charlotte Perrelli, Hanna Lindblad och Tove Styrke stod för lite välbehövlig kvinnlig fägring i ett program som ofta kör hårt på gubbdominans.
Och i publiken satt en munter Arne Weise, som verkade ha en magnetisk dragningskraft på alla som passerade honom med en mikrofon – medan Orup med en nästan kuslig precision lyckades pricka in några av säsongens mest fenomenalt usla publiksångröster under sin allsång.
Det var en småtrevlig tillställning, med sommarens kanske bästa drag hittills.

Men en sak, SVT:
Ni måste våga yttra titeln på ett program i en konkurrentkanal när nöden verkligen kräver det.
För att bjuda in en före detta ”Idol”-deltagare (Tove Styrke), och dessutom ställa frågor till henne som hade anknytning till programmet, utan att en enda gång nämna vilket program som avsågs – det lirar inte.
Dels för att det är så uppenbart ängsligt, och dels för att det blir helt obegripligt för alla som inte följde ”Idol” hösten 2009. I – och nu säger jag det – TV4, alltså.

Och just ja, en sak till:
Tack – på riktigt, tusen tack – för att ni inte sände det där bröllopet i tv, utan förpassade det till webb-tv efter sändningen.
För det var inte primetime-material direkt. Och prästen var handplockad med ett särdeles dåligt ömdöme.

Till sist en kort rapport från Discovery Channel; Dokumentärserien ”Dödlig fångst” – som ju har byggt upp en rejäl skara fans även utanför krabbfiskekretsar – började på sin sjätte säsong i går.
En säsong som bland annat följer dramat kring kaptenen Phil Harris, som avled efter en stroke i februari – mer eller mindre inför rullande kameror.

I kväll tittar jag på dramadrömmarna ”In treatment” och ”Sopranos” i SVT2.

Ja!
I ”Kobra sommar” (SVT2) lyckas redaktionen som vanligt göra även den kultur man själv inte är särskilt insatt i intressant.

Nej!
Varje gång jag hamnar framför ”My super sweet 16” (MTV) får jag tips om hur jag INTE ska uppfostra mina framtida barn.

När en programledare bjuder in andra programledare till sitt program, riskerar han eller hon alltid att bli överglänst vad gäller yrkesskicklighet.
Och det var precis vad som hände Anne Lundberg i går.

Fredrik Skavlan må ha fått utstå viss kritik i våras, efter att tidigare ha hyllats hejdlöst.
Men att han är en av våra i särklass säkraste talkshowvärdar går ändå inte att orda om.
För när hans program startar kan man alltid luta sig tillbaka, och känna sig trygg med att han har koll på skutan.
Så är det inte riktigt med Anne Lundberg i värdstolen.
Inte alls, faktiskt.
Hon är betydligt ojämnare, och pendlar mellan att verkligen ställa de riktigt bra, ibland ganska jobbiga, frågorna – och att låta rena guldgruvesituationer glida henne totalt ur händerna. Med ett leende.
Och just när man har slappnat av och känner att det här samtalet, det funkar – då kommer en forcerad övergång till ett helt annat ämne, på helt fel ställe.
”Sommarkväll med Anne Lundberg” blir sällan direkt dåligt – men helhetsintrycket blir ofta splittrat. Och lite otryggt.
Och under Lundbergs samtal i går med just Skavlan och den andra programledargästen – tillika blivande talkshowkollegan – David Hellenius, blev det väldigt uppenbart vad hennes främsta svaghet är i sammanhanget, i jämförelse med dessa; Hon har ingen komisk tajming.
Alltså verkligen ingen alls.
Hon är jättebra på att vara glad, sympatisk och förtroendeingivande. Men när hon ska skoja till det – då faller det platt, varje gång.

Och på tal om att falla platt, så var gårdagens två seriepremiärer inte direkt några kandidater till tv-seriernas hall of fame.
SVT:s brittiska fantasyserie ”Demons” – om en tonårig Londonkille som får reda på att han är den sista levande ättlingen till Van Helsing, och måste börja döda vampyrer och annat pack – kan jag i och för sig sträcka mig till att ge godkänt.
Men TV6:s vulgära amerikanska vuxenanimation ”Sit down, shut up”, om ett gäng hopplösa lärare på en skola i Florida… Det är ett renrasigt haveri.

I kväll är det finfin säsongsavslutning av charmerande ”Glee”, i TV4.

Ja!
”The Seventies” (SVT) är roligt nörderi.

Nej!
Måns Nilssons krystade humorinslag gör inte direkt ”Sommarkväll med Anne Lundberg” bättre.