Det här landade just i mailboxen.

Och jag fick en uppenbarelse.

Det här konceptet kan ju vi använda oss av.

Typ så här:

Signerat Larsson – en intim helkväll med succékrönikören Markus Larsson

Skulle du vilja träffa Sveriges nöjeskrönikör numero uno? Nu har du chansen.

Marky blandar och bjuder på sin favvogrogg, läser ur kommande söndagssidan, visar vinterns hetaste gubbhattar, signerar gamla cd-skivor med personliga dedikationer, berättar gamla festivalanektdoter – och delar med sig av sina allra bästa metaforer. 

Och så vidare… 300 spänn borde man kunna ta. Minst!

/Klas

Endast på Nöjesbloggen: Här är alla namn som är med i ”Kaffeklubben”. De som inte nöjer sig med kaffeautomaten utan vill ha riktigt fint gammalt hederligt bryggkaffe. Notera att Tobbe Lindner inte bidragit med några kaffepaket – och kommentaren som signalerar de andras irritation över detta. Guld. 

Tobbe säger att det som ormen gör med den andra ormen i klippen, det gör jag med honom varje dag.

Mentalt.

/Klas

Dagens postskörd visar på en viss likformhet just nu. Tur att Svensk Damtidning finns och orkar stå emot Hellström-orkanen. /Klas

”Dansfeber”.

Åh. Herre. Gud.

Var ska man börja?

Hur ska man ta sig an ”Dansfeber”? Först måste man liksom köpa att det här faktiskt är ett program som sänds på bästa sändningstid, på den stora tv-underhållningsdagen, i Sveriges största kanal.

Det är inte lätt. Om jag inte visste bättre hade jag gissat att programmet gick late night i Ukraina eller möjligtvis i skräp-tv:s stora föregångsland, Italien.

Det är så mycket som är fel här.

• Ett insamlingsprogram förklätt till roliga timmen. Ring och rösta på din favorit – och bli samtidigt fadder!

• Kattis Ahlström, som taggat upp sen premiären, är normalt ett superproffs men stakar sig igenom programmet och ser konstant obekväm ut. (Bonusfel: Bilden ur vinjetten när Kattis dansar någon slags showdans kommer förfölja mig i mina mardrömmar.)

• ”Uppträdanden” av personer vill gott, som lurats in i detta eftersom det är för en god sak, som kämpar och försöker göra så bra de kan, men som ändå skrattas ÅT när de på konferens-spex-manér ska genomföra pajiga kopior av kända musik- och dansnummer. Det är som att titta på ”Let’s dance” bestående av enbart Lasse Brandeby och Willy.

• En jury som inte vet vad de ska säga och som bedömer efter obegripliga parametrar.

Som Brasse så snyggt formulerade saken: FEL FEL FEL FEL FEL.

Ändå.

Det finns någon sorts barnslig charm i detta spektakel. Det drar ändå in miljoner till behövande barn i Pakistan. Och gårdagens program visade att filmrecensenten Ronny Svensson faktiskt är riktigt populär, mycket populärare än någon inklusive han själv trott.

I Ronny Svensson har TV4 funnit en klockren deltagare till ”Let’s dance”, den saken är i alla fall klar. Han kan nog mycket väl vinna en dubbel på TV4 det närmaste året.

I kväll missar jag inte utfrågningen av Lars Ohly i SVT.

He! 1

Premiärprogrammet av ”Här är ditt liv” recenseras utförligare på annan plats i tidningen, men jag måste ändå säga att Oldsberg kanske är något på spåret, så att säga.

He! 2

Enda riktiga behållningen med ”Dansfeber” är att få se Sven Melander i tv igen. Men han förtjänar ett bättre forum.

I tvåan satt satirikerna och klagade på att svenska politiker är så svåra att driva med.

Samtidigt i ettan satt beviset på motsatsen.

Det var säsongspremiär för ”Babel” i SVT2 – samma tid, 20.00, som statsminister Reinfeldt frågades ut i SVT1.

Det var en extra intressant krock eftersom ett av ämnena i litteraturprogrammet försökte besvara frågan hur den svenska politiska satiren mår egentligen.

Den alltid duktiga programledaren Daniel Sjölin hade samlat tre aktuella satiriker: författaren Lena Andersson, tecknaren Liv Strömquist och tv-mannen Peter Settman. Det blev ett trivsamt förvirrat samtal som mest gick ut på att det inte är lätt att vara satiriker i Sverige i dag då vi har så utslätade, medietränade, photoshopade valaffischpolitiker. Sedan Jan O. Karlsson försvann 2003 har det varit helt hopplöst att få de där riktiga grodorna serverade. Och karikatyrteckningarna dog med Palme, ingen sticker liksom ut längre utseendemässigt.

De tre satirikerna var alltså ytterst överens om att deras yrke var i det närmaste omöjligt.

Synd att de satt där i ”Babel”-studion och inte kollade på grannkanalen.

För då hade de fått en uppenbarelse av stora mått. Där satt nämligen vår statsminister i utfrågarstudion, så illa ljussatt att hans panna såg ut att vara en halvmeter lång. Pannan övergick aldrig i överhuvud, en illusorisk effekt trollade bort själva rundningen, pannan bara fortsatte uppåt uppåt.

Han såg ut som en Conehead, om ni minns. Och det såg nästan ut som att det var en konstgjord mask, att gummi tog vid strax ovanför ögonbrynen.

Det hela var verkligen olyckligt för Reinfeldt, man fick verkligen kämpa ordentligt för att tänka bort den där märkliga effekten och försöka uppfatta vad han faktiskt sa (han klarade sig ganska bra, tror jag).

Som politisk satiriker var det ju straffsparksläge, bara att trycka på knappen, tillverka grejorna och vässa pennorna.

Men de satt som sagt i den andra kanalen och drömde om svunna tider, kroknäsor och mer politiskt frodiga länder.

I bland ser man inte skogen för alla träd.

Eller nåt.

I kväll missar jag inte Zlatan Show i TV6.

He!

Det var för övrigt en urstark start för ”Babel”, som blir bättre och bättre för varje år som går.

Eh?

Mer ”Babel”: Det var skrämmande att höra hur vidriga Mats Gellerfelt och Jan Guillou var mot Louise Boije af Gennäs i radioklippet från mitten av 90-talet.

 Lasse Kronér visade imponerande form i säsongspremiären.

Dags för SVT att ge honom ännu större förtroende.

Är han skadefri borde han vara en stark kandidat att ta över ”Allsång på Skansen”.

Säsongspremiärer av ”Doobidoo” får i regel betydligt mindre uppmärksamhet än andra program i samma publiknivå. Det brukar landa i några omslag på tv-bilagor och ett par tidningsintervjuer som oftast vinklas upp på Lasse Kronérs huvudskada och kampen för att tillbaka.

Och han har inte haft det lätt efter olyckan för ett dussin år sedan då han fick en gitarr i huvudet. Kronér har gjort sitt ”Dobidoo” men där emellan försvunnit, sjukskriven, utbränd och i smärtor. Men det får vi bara läsa om en gång per år, det syns aldrig i tv. Där ser han tvärtom bara fräschare och fräschare ut, han är pigg och energisk, rolig, kvick och charmig. År efter år.

Dessutom ser han ut att älska både tävlingsmomenten, de gamla klippen från arkivet, och – inte minst – musiken. Som han älskar musik. All musik. Schlager, pop, nytt och gammalt.

”Dobidoo” är ett gediget program av det gamla fina slaget. Publiken älskar det, det tittarslår alltid ”Idol”, det rullar på, men gör inte så stort väsen av sig, som sagt. Det är trevligt och oförargligt och, om man vill man vara riktigt snäll, lite folkbildande i och med de gamla SVT-arkivklippen.

Men man önskar ändå att Lasse kunde ta sig an några andra uppgifter. Om han är fit nog.

Häromdagen gjorde Anders Lundin förhoppningsvis sin sista insats i på Skansen.

Det fina formbeskedet i gårdagens ”Doobidoo” stärker min tro på att Lasse Kronér skulle vara en utmärkt efterträdare som allsångsledare. Han skulle återuppväcka musikglädjen på Sollidenscenen.

Övriga reflektioner efter gårdagens program:

Peter Apelgren som borde vara gäst i alla program, alltid. Han levererar alltid. Som när tv-licenskören överraskade med sin tack för att du betalar din tv-avgiftssång och Peter bara: ”Jag har inte betalt”.

Lisa Nilsson och en man med jätteljus röst och förfärliga glasögonsnören (Samuel Ljungblahd) som jag aldrig tidigare sett fick till en ganska bra duett (”Where is the love”) men var i övrigt platta och trista och förlorade välförtjänt.

I dag missar jag inte fotbollsmatcherna i Viasats Premier League-kanal.

He!

Claudia Galli var gullig i klippet som barn i ”Trazan och Banarne”…

Eh?

…men att hon inte kom på en enda låt av Beatles var skamligt.

Allt var emot henne.

Framför allt hon själv.

Men Aschberg räddade Anne Lundbergs kväll.

Det började inte bra.

Allt tycktes vara emot Anne Lundbergs ”Sommarkväll”.

Vädret gjorde sitt bästa för att störa. Spöregn och stormvindar fick Lundberg att höja rösten – ett tonläge som gjort för att stå som konferencier på ett större köpcenter, men inte i en intim tv-studio.

Publiken såg ut att huttra, satt i stora regnkåpor och var osedvanligt loj.

In kom en dansk regissör, fullständigt inaktuell och pratade konstigt. Bille August gjorde dock sitt bästa för att leverera – men han fick kämpa.

För det som var mest emot ”Sommarkväll” var Anne Lundbergs intervju-form. Den var inte på topp, om man säger så. De första tio minuterna ställde hon inte en enda fråga. Jag hann räkna till nio raka påståenden innan hon faktiskt ställde en rak fråga, ”Vad gav han (Bergman) dig för råd?”.

Det var en studie i hårresande usel intervjuteknik.

Sen kom ännu en obegriplig gäst in och förvirrade tittarna ytterligare. För varför Elin Klinga var där är en gåta. Jag tror att det var för att hon liksom Bille August hade en relation till Ingmar Bergman, det är inte säkert, men det var gästernas gemensamma nämnare i alla fall.

Att Lundberg dessutom har den irriterande ovanan att upprepa den sista meningen efter varje svar gjorde mig stundtals så frustrerad att jag inte visste om jag skulle palla att titta klart.

Men programmet tog sig plötsligt. Och detta i samma stund som Robert Aschberg gjorde entré. Han skulle representera fulkultur, en bjärt kontrast till fina Bille och Dramaten-Klinga. Med sig tog han en riktigt frisk fläkt – och välbehövlig energi. Till och med vädret tycktes bli bättre, publiken började ta av sig regnkläderna, vaknade till. Och när Aschberg sedan fick sällskap av Kvarteret Skatan-komikerna Anna Blomberg och Anders Jansson blev studion till och med levande, samtalet kul och underhållande. Anne Lundberg slappnade av, hennes påstående-frågor kändes inte lika smärtsamma och hon kunde till och med följa upp med snitsiga följdfrågor.

Nästa vecka har Lundberg bättre gäster. Hoppas hon har slipat på formen till dess.

I kväll missar jag inte ”Friidrotts-EM”

He!

Han är alltid stilig men var inte Martin Stenmarck hunkigare än någonsin i ”Sommarkrysset”?

Eh?

Gay-bondens och Anki Baggers låt var en riktigt vidrig sak.

/Klas Lindberg

Såg att Frida läst och imponerats av Hypnotisören.

Jag lyssnar just nu på den som ljudbok på vägarna uppe i Norrland och är inte lika imponerad.

Visst, språket är bra, de får till det ibland, Keplers.

Men storyn är rörig, vissa scener är onödigt omständliga – och framför allt så har de varit slarviga i detaljerna.

Några exempel:

Sollentuna gymnasium – vad är det får något? Kan man inte göra en sån enkel faktakoll. Gymnasiet i Sollentuna heter Rudbeck.

Och det här hur kvällstidningarna hänger ut hypnotisören – och hur TV direktsänder från skolan där den 15-årige sonen trakasseras av reportern: ”Har din pappa hypnotiserat DIG?”. Helt obegripligt dumt – så fungerar det inte.

Visst, det är rätt spännande, har en timme kvar av boken framför mig.

Men de här slarvfelen irriterar mig ordentligt.

/Klas