Mitt i bröllopsyran står det klart:

Vi har fått ett morgonpar i världsklass.

Jag har följt både ”Nyhetsmorgon” och ”Gomorron Sverige” hela veckan.

Och givetvis har det varit väldigt fokus på bröllopet. På gränsen-mycket fokus. Eftersom det är en låtsasvärld, ett fantasi-evenemang, kan rapporteringen bli lite märklig, särskilt när det annars ska vara så allvarligt och seriöst.

Som det här med den rutinerade Ann-Britt Ryd Pettersson (SVT), nu utskickad som bröllopsreporter. Hon försöker göra ett bra jobb, men det blir lite snett. Hon är bra och intresserad när det gäller säkerhet, sämre går det kring blomsterrapporteringen. Fullt förståeligt.

Men bortsett från bröllopshysterin och utomhussändningarna vid slottet så har vi under en tid fått uppleva något alldeles särskilt i svensk morgon-tv. Sakta men säkert har vi fått ett programledarpar i världsklass, ja, en svensk version av klassiska amerikanska morgonduon Regis och Kelly. Jenny Östergren och Steffo Törnquist är så samspelta, avslappnade, proffsiga, roliga, kvicka att det numera är en njutning att få vakna med dem. Det handlar om en unik kemi mellan programledarna, en kemi som vi inte är bortskämda med. Och det handlar om rutin – Regis och Kelly har kört i stort sett varje dag sedan 2001. Och Jenny och Steffo börjar nu få ihop bitarna ordentligt.

Där finns det interna och det skämtsamma, som när Jenny snoppar av och sätter Steffo på plats när det behövs (och det behövs rätt ofta).

Steffo är ju spjuvern, Jenny den ordningsamma – och de kompletterar varandra.

De har roligt ihop, men väjer aldrig för det allvarliga för den sakens skull. Och de är så hemmastadda i studion att de ibland somnar till i reklampausen, och skäms inte för att säga det till tittarna.

Jag har märkt att jag allt oftare blir besviken och lite snarstucken resten av dagen om det är några andra som säger ”godmorgon” i TV4. Jag behöver min dos Jenny och Steffo, jag behöver deras kemi, den smittar av sig och håller i sig under dagen.

De borde jobba varje vardag – precis som Regis och Kelly.

I dag missar jag inte, tja, ”Nyhetsmorgon” och VM-matcherna.

He!

BP bryr sig om mindre värda människor samt/eller småväxta. Att använda ”small people” var inte så smart av den allt pajigare Carl-Henric Svanberg.

Eh?

”Nu är det äntligen sommar…ELLER HUR?”-trailern inför Lotta på Liseberg är så irriterande att jag redan nu spyr på programmet.

/Klas

Note to self:

Se aldrig ”Talang” igen.

Och håll det löftet denna gång, tack så mycket.

Jag lovade samma sak efter alla bedrövliga ”Talang”-finaler. Och jag har verkligen försökt undvika programmet i år.

”Talang” är helt enkelt ett talanglöst program: trollkarlar, sång, rockringar, violinister som alla tävlar mot varandra – det känns tyvärr helt ospännande. Spretigt, oseriöst, tramsigt.

Men – jag har råkat fastna några gånger trots allt.

I går kändes det dock som tjänstefel att inte titta.

Så vad var det då för finalister vi fick titta på?

Ja, det var en riktigt svajig uppställning.

Några halvtaffliga sångare med dåliga karaokeframträdanden. En liten pöjk som spelade fiol, sött och fint. En cirkusartist som kunde stå på händer och hjula. Några svaga amatöroperanummer. Förfärlig cirkusbuskis.

Sångerskan Jill Svensson, som till slut vann tittaromröstningen, kommer vi sannolikt aldrig få se i tv igen…

Juryn då?

Tja, de försökte väl bjuda på sig själva, nu när det var final och allt. Bert Karlsson vevade med armarna vid ett tillfälle.

Efter en akut operation var det in i det längsta osäkert om Bert kunde ställa upp.

Vi kan konstatera att det var tur att han orkade vara med.

För Charlotte Perrelli och Johan Pråmell – är det någon som förstår vad de gör i denna jury? Charlotte tycker allt är bra, och när hon inte tycker något är bra så är det bra ändå, på något sätt. Och vem är egentligen denne Pråmell? Han har alltid blivit presenterad som svensk agent åt Britt Ekland – vilket måste ha varit världens lättaste jobb (ingen ringer!). Han castar folk till dokusåpor, det vet jag. Han har jättefin tandrad. Han är Dolph Lundgrens okända bror.

Men vi, folket, har ingen relation till denne man. Han är och förblir ett felval som jurymedlem.

Bert är den enda av de tre som går att ta på allvar. Bert är den enda som har gjort läxan, den enda som kan vifta med armarna med trovärdighet. Det hade varit katastrof om han missat finalen.

Det finns en riktigt lyckad sak med ”Talang”: programledarduon Markoolio och Tobbe Trollkarl. De är kanon – för barnpubliken.

I dag missar jag inte ”Nyhetsmorgon” i TV4.

He!

Markoolio förresten – han tävlade mot sig själv och var med i både ”Så ska det låta” och ”Talang”.

”Så ska det låta”-Markoolio vann på knock.

Eh?

SVT:s långkörare ”Gokväll” är bra men borde göra en ”Plus” och renovera programmet ordentligt.

/Klas Lindberg

En pappaledig nöjeschef behöver fortfarande nöjesupplevelser. Kanske ännu mer än vanligt.

Tisdag kväll är en stor kväll för mig.

Chris Isaak kommer till min by. Och han ska spela i en kyrka.

Jag har varit Isaak-fan ända sedan den där dagen i början på 90-talet då jag såg David Lynchs ”Wild at heart”. Minns ni scenen i öknen? Minns ni den instrumentala musiken i natten? Det var magiskt. 

Chris Isaak, mannen med rösten, mannen med surfing- och Elviskomplexen, mannen som en gång i världen förnedrade Adam Alsing i talkshowen ”Adam” (eller hette den ”Alsing”?) genom att besvara varje fråga med ”You wanna wrestle, big guy?”, mannen som skriver vemodiga melodier som går rakt in i mitt hjärta.

Tisdag kväll, i morgon, spelar han i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Jag avbryter min pappalediga drönartillvaro på Rådmansö för detta, givetvis. Jag tror och hoppas träffa mina arbetande kollegor på plats.

Förresten – ni missade väl inte SVT:s fantastiska ”Hitlåtens historia” om hur ”Wicked Game” kom till?

Synd i så fall, där fick en bra insyn i hur avslappnad och skön denna snubbe är. Nu har SVT tyvärr plockat bort programmet från SVT Play.

Vi får nöja oss med en stillbild. Hyfsat cool, va?