Ola dricker te. Med två sockerbitar i.

Ibland har vi främmat på redaktionen. Och när man har främmat så försöker man förstås bjuda till.
– Kaffe eller te, kaffe eller te, kaffe eller te?
– Te, säger Ola, som precis startat eget skivbolag, släpper ny platta och försöker iklädda sig rollen som skivbolagsdirektör.
Sen ursäktar han sig lite.
–Fan, det kanske är mer pondus att dricka kaffe, men jag har inte lärt mig det än.

/Martin 

Många slet sitt hår i förtvivlan, andra tuggade fragda och någon gjorde en Alexander Rybak och slog näven blodig mot en vägg.
Här är lösningen av Metalkrysset som fanns med i Nöjesbladets extra hårdrocksbilaga förra helgen.

Ett rätt Metalkryss.

Vann gjorde Pelle Rindar, 46, från Solna. Och här passar faktiskt den slitna klyschan ”trägen vinner” in. Pelle fick ihop krysset efter 5 svettiga timmar. Han vinner två biljetter tilll Rockbjörnen-galan 1 september.

Grattis Pelle, vem tar du med dig?
– Efter att ha stämt av med min fru så blir hon hemma och tar hand om vår dotter Lo, 9 månader, och min polare Roger följer med.

Hur svårt var metalkrysset?
– Det var väl ganska svårt, det var inte lätt i alla fall. Vi höll ju inte på oavbrutet, men det tog kanske 5 timmar allt som allt. Vi fick klura och hjälpas åt lite.

Vi?
– Jo, min fru Åsa behövde hjälpa till med en del frågor.

Hon blir inte sur nu när hon bidragit till vinsten och får stanna hemma?
– Hon hälsar att hon kommer att ta igen det när hon slutat amma. Nästa Rockbjörnenutdelning får nog jag stanna hemma.

/Martin

Steve Harris och undertecknad på fotbollsplanen. FOTO: ROGER SCHEDERIN.

Iron Maiden var ju som de flesta vet i stan i helgen. Jag fick ett snack med urtrevliga Steve Harris som förutom att spela bas i bandet är ett stenhårt West Ham-fan. Det gillar vi.

Nåväl. I vår hårdrocksbilaga i lördags fanns en lång intervju med Steve. Men som vanligt var det en hel del som inte fick plats i artikeln. Så håll till godo:

Om nya plattan ”The final frontier”:
– Det var inte en svår platta att göra. Om vi inte vet vad vi gör i studion nu så borde vi nog inte vara där, haha. Men jag tycker att vi har väldigt starka låtar, men det betyder inte att folk kommer gilla dem. Alla låtarna är så olika, det är därför jag tror att lyssnarna behöver höra plattan fyra-fem gånger innan de verkligen uppskattar hela albumet.

Om hur man gör för att hitta inspiration efter 35 år i samma band:
– Jag tror alla som håller på med någon form av skrivande vet att man ibland är rädd för att misslyckas. Men vi försöker att inte tänka så mycket, utan i stället vara spontana och hittills har vi inte behövt oroa oss. I stället är det nog så att vi har för mycket idéer och problemet handlar i stället om att begränsa sig. Jag har tonvis med idéer, men det är ett trevligt problem.

Om hur de orkar köra stenhårt på scenen i två timmar:
– Jag springer mycket innan turnéerna. Vi har alltid gett 110 procent. Grejen är att hålla sig i form och ta hand om sig själv. Vi är inga stordrickare, vi var det på 1980-talet. Alla går igenom det när de är yngre, men man växer ifrån det och inser till slut att man inte håller i fem minuter om man håller på så.

Om den avslappnade realationen till fansen:
– Men det blir allt svårare, särskilt på ställen som Sydamerika, där kan du inte gå ut från hotellet. De är lite galnare där nere, de kan inte kontrollera känslorna. Svenskar är mer avslappnade vilket är bra. Man kan snacka med dem, och de hoppar inte på dig, haha.

/Martin

En dag som denna tänker vi lite extra på Östen Warnerbring, bara för att.
Här är hans fantastiska version av Gene Pitneys ”24 hours from Tulsa”:

/Martin

Dagens tv-recension av Cecilia Gustavsson:

SVT1 – TV4: 1-0.
Det var ingen tvekan om vilket program som var bäst av kanalernas nya fredagssatsningar.
”Hemma hos”, i går med Caroline af Ugglas.
TV 4:s ”Postkodkampen” gick knappt att uthärda. I alla fall inte för den som gått ut högstadiet.
På papperet verkar inte idén så knasig: Lag från åtta olika svenska städer möts i tävlingar i vatten. Att skapa lokalkänsla hos tittarna brukar vara ett smart grepp, tänk bara på samma kanals succéprogram ”Körslaget”.
Först ut var Göteborg och Malmö, som stöttades av varsin kändis förstås: Kim Kärnfalk och Sandra Dahlberg. De fick prata ungefär två meningar i taget i denna hysteriska ”underhållning”.
Tävlingarna och de ackompanjerande skriken från publiken var helt enkelt enerverande. Ska det vara kul att se folk snubbla, plaska runt på fula plastbanor och bli dyngblöta? Till och med den annars så sympatiske och lugne programledaren Rickard Sjöberg var gapig.
Herregud, jag blev helt matt bara av att se eländet.
Då var ”Hemma hos” i mer lyckat. Mycket tack vare huvudpersonen i premiärprogrammet, sångerskan Caroline af Ugglas. Konceptet var faktiskt lite Ernst Kirchsteiger-artat, eftersom det ingick moment som fixande, matlagning och stilla mys med småprat.
Tanken var att ordna en fest hemma hos af Ugglas. Bjudna var hennes kör från ”Körslaget” (se där, TV 4 igen!). Isabelle Mc Allister var festfixare, Fredric Andersson kock och Tina Ahlin stod för musiken.
Behållningen i förberedelserna var samtalen med den egensinniga, sköna Caroline af Ugglas, som verkade trivas fint med ett tv-team i huset. Hon hade inte ens bäddat – så befriande i dessa tider av hemperfektionism. Det blev prat om musik, att våga, hästar, samarbetet med maken och mycket mer.
I den här serien kommer det utan tvekan att hänga på hur mycket kändisarna bjuder på sig själva. Framöver står bland andra Lill-Babs och Vanna Rosenberg på tur.
I kväll tittar jag på fotboll i TV 4 och lite ”Criminal minds” i Kanal 5.
Ja!: Rappa frågor av panelen till kd-ledaren Göran Hägglund i ”Almedalen direkt”. (TV4)
Nej!: Varför sänds ”In treatment” så sent som 22.35? Lätt att missa detta otroligt välspelade terapidrama. (SVT2)