Efterlyste en viss låt i min Chris Isaak-recension i dag. 

Det var ”Blues stay away from me”. 

En standard som spelats in av otaliga artister, däribland Merle Haggard. 

Borde jag kanske ha plockat, men det är lätt att vara efterklok när recensionen har skickats och stressen lagt sig. 

Tack till Joakim Brobeck och Johan Hammarbäck. 

Robyns kommande skiva, ”Body talk pt.1”, får lysande kritik av USA:s mest inflytelserika musiksajt, Pitchfork.

Betyget blir 8,5 av 10.

Recensenten Marc Hogan skriver bland annat ”Above all, Robyn puts herself on the line –  loses her cool for the sake of emotional connection– like few other contemporary vocalists.”

Läs recensionen här.

Min rare chef Tobias W Lindner pekar i ett tidigare inlägg ut mig och musikredaktör Joacim Persson som dystermuppar.

Det är helt riktigt. Det beror i all enkelhet på att vi är såkallade realister.

Och vi, eller i alla fall jag, är misstänksamma mot folk som gillar glad musik.

Jo, jag vet.

Det finns människor därute som visslar Rönnerdals visa när de sover, som hälsar varje morgon med ett hurra, som sitter under korkekar och luktar på blommor, som hellre tänker på Allsång på Skansen än oljeutsläppet i mexikanska Gulfen och ser poänger med Mika och andra klämmiga clowner.

Men allt det bygger tyvärr på en livslögn.

Och som Ibsen skrev: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni också ifrån honom lyckan.”

För att till fullo uppskatta lycka måste man omfamna livsskiten med öppna armar och ta ut förlusterna i förskott. Det blir lättare att överleva då. Att vara människa är att vara ständigt skeptisk.

Jag och Jocke lyssnar gärna på Tracey Thorns fantastiska soloalbum ”Love and it’s opposite”.

Inte för att vi befinner oss där just nu.

Utan för att vi förbereder oss för vad som komma skall.

Oh, the divorces…

Ha en glad sommar!