Jon Hamm som Don Draper.

Skilsmässor och förvirring.

Framgången förbytt till ovisshet.

Och ”Mad men” har aldrig varit bättre.

Egentligen skulle jag inte tittat alls. Det var ett löfte. Hade tummat på det, rent av. Dealen var att vad som än hände vänta tills dvd-boxen släpps (oklart när det sker, i och för sig) för att sedan plöja hela tjottaballongen i ett svep. Det gick åt skogen. Karaktären är svag och jag har ändå aldrig förmått mig att säga nej till någonting som helst. Så när fjärde säsongen av ”Mad men” (Kanal 9) vevade igång i svensk tv var det bara att ge efter. Det är ju trots allt världens bästa tv-serie sedan ”The shield” vi pratar om här. Exakt hur briljant berättelsen om reklammakarna på Madison Avenue är behöver jag knappast skriva. Hur välskriven, välspelad och visuellt fulländad den är har redan beskrivits i ord av varannan människa med ett tangentbord och en tv. Och med tanke på den explosiva brygd av ruin och tillförsikt som säsong tre slutade i fanns all anledning att längta lite extra. Jag gjorde rätt.

Där andra serier som nått sådan framgång hade kunnat unna sig att gå på tomgång någon säsong eller två gör ”Mad men” precis tvärtom. I stället för att stagnera kastar man spelplanen över bord, spränger det gamla och kastar sig huvudstupa ned i något kallt, svart och okänt.

Ett genidrag, om ni frågar mig.

Sterling Cooper har bytt namn, anställda och framgången är inte längre självklar. Don Draper (Jon Hamm är – som alltid – fantastisk) tappar allt mer fotfästet i ungkarlstillvaron och en redan laddad serie fick plötsligt helt ny luft under vingarna. Frågan är om ”Mad men” varit bättre, eller mer laddat, än just nu.

I kväll tittar jag på ”På spåret” (SVT1).

Hurra 1

”Sportspegeln 50 år” (SVT2). Tv-historia. På riktigt.

Hurra 2

”Alfredson och söner” (SVT1). Fascinerande. På riktigt.

Minnah sist ut i Globen. Såhär ser det ut när hon sjunger ”Dreaming people”. Hur det låter kan ni snart läsa på en nyhetssajt här intill.

Jay sjunger vinnarlåten ”Dreaming people”. Det ser ut såhär. Nu har Minnah intagit scenen också för att avsluta dagens repetitioner.

Lugnet före stormen. Kan man kalla det här. Scenen helt tom och snart är det dags för de bägge finalisterna att ge sig på årets vinnarlåt ”Dreaming people”. Rapport följer i min artikel om idolernas dagsform här på aftonbladet.se senare i eftermiddag.

Minnah twistar och shoutar för fulla muggar. Nu är det lång paus för produktionen ska ”spela in en sketch”. Vinnarlåten först om någon timme. Återkommer då.

Minnah satsar på show. Hennes första låt blir en explosion av färger och en dryg miljard dansare. Som synes här.

Världens största lampskärm har just hissats ned från taket och Carola-fläkten står just och brummar här intill. Det brukar betyda shownummer. Minnahs tur att repa snart.

Känns posen igen? De här beende händerna brukar betyda en sak. ”Like a prayer”. Och det gör det. Även idag.

Jay i frack? Ja, det ser ut som att det blir den klädseln imorgon. Kläd-tjejerna håller mellan repnumren upp den outfit som idolerna ska ha på sig under sändningen. Här – en frack. Det hade man aldrig trott…

Jays nummer får en genomgång. Jay har repat ”Higher” två gånger och en smärre armada människor springer upp på scenen för att finslipa kameravinklar, rörelseschema, sång och vad annat man kan tänka sig. Det ser ut såhär.