Sträng tjej – Sarah Beeny. FOTO: TV8.

SVT höjer kungatemperaturen.
Men jag tänker inte titta.
Jag flyr bröllopet med ett gäng renoverande britter i stället.

Om man börjar bli så mätt på allt vad kungliga vigslar heter att man börjat rapa Mendelhsons bröllopsmarsch är det bäst att strunta i SVT:s ”Det kungliga bröllopet” och ägna sig åt en timmes verklighetsflykt i stället.

För en ärkeanglofil som undertecknad finns ingen bättre sådan än ”Property ladder” (TV8). Ljuvligt stränga Sarah Beeny överser när brittiska par – oftast helt utan hemmafixarvana – ska förvandla sunkiga gamla kåkar till moderna palats. Sedan säljer de alltsammans och tjänar förhoppningsvis en hacka på sitt slit.

Oftast går det lite sisådär. Eller värre. Eller inte alls. Ritningar stämmer inte, bygglov dras tillbaka, budgetar spräcks och äktenskapen hänger på en byggdammig renoveringstråd.

Det är i all enkelhet magisk tv, och då gör det inte så mycket att TV8 verkar ha blandat avsnitten som en salongsberusad croupier. Ena gången är Sarah Beeny pinnsmal, nästa är hon höggravid, den tredje är hon typ i tjugonde veckan.

Men. Även om renoveringsresultaten ofta blir magiska så är det intressant att se hur så gott som samtliga par i intervjuerna efteråt säger att de aldrig, aldrig, aldrig skulle göra något liknande en gång till. Om så deras liv hängde på det så kommer ingen att så mycket som måla om en friggebod igen.

Något att tänka på, Martin Timell?

Hade någon sorts vag ambition att låta fotbollen vila. Att lägga studioprogram, rit-Olor och Jihde-frillor på hyllan för en kväll och skriva om annat.

Men så klev Italien in på scenen och alla tankar färgades azurblå i stället. Det kan inte hjälpas, det går inte att kämpa emot. VM i fotboll är det vackraste, mest magiska och passionerat laddade som går att uppleva i en tv-soffa.

Och när Alcaraz drömnickar in 1-0 till Paraguay i 39:e minuten sitter man där och studsar som en sockerchockad mellanstadieunge hela vägen till det oavgjorda – och otippade – slutet. Igen. Allt kan hända och det där, ni vet.

I dag kollar jag Elfenbenskusten – Portugal och Brasilien – Nordkorea.

Hurra!

”Sopranos” (SVT2), typ non stop. Tidernas näst bästa tv-serie i repris. Hela sommaren.

 Nja

”Ingen bor i skogen” (SVT2). Klungan-gängets serie kanske tar sig? Premiären kändes oväntat trög.

Ikväll åker hängselbrallorna på – då premiärspelar jag ”Super Mario galaxy 2”. FOTO: AP/NINTENDO.

Det känns inte som en överdrift att säga att världen har hållit andan.

Ändå och trots allt.

Vid det här laget har ju visserligen den italienska rörmokaren och hans hängselbyxor dykt upp i en miljard olika titlar och sammanhang så man hade ju kunnat tro att behovet var mättat. Inte alls, inte alls. Så fort Nintendo laddar kanonen med en ny, exklusiv, Mario-titel tappar en halv spelvärld fattningen och förvandlas till dreglande, lyckliga 10-åringar igen. Jag är en av dem. I kväll ska det nya spelet avtäckas, premiärspelas och utvärderas. Jag talar förstås om ”Super Mario galaxy 2”. Föregångaren var en briljant pånyttfödelse för det kulörta Mario-universat och förhandsrapporterna om spel nummer två har varit extatiska.

Aftonbladets Peter Ottsjö delade ut högsta betyg, fem illgula plus, i veckan och i andra svenska tidningar har ”Super Mario galaxy 2” också kammat hem toppbetyg. Det bådar ju ganska gott, onekligen.

Så, vad tror ni? Har jag en historisk stund framför mig när jag sätter skivan i Wii-konsolen efter jobbet ikväll?

Och ni som redan testat: Vad tycker ni? Är det så bra som alla säger? Är det lika bra som föregångaren? Bättre?

Eller, hemska tanke, sämre?

Bröd och skådespel? John Legend och Angelique Kidjo vid den stora invigningskonserten. FOTO: REUTERS.

Kan fotboll hela ett land?

SVT hade kanske inte svaret.

Men frågan gav blixtrande intressant tv.

 Somliga säger att det ”bara” är fotboll. Idrott, liksom. Inget att ta på allvar. Det är naturligtvis inte sant. Allt har en baksida och även ett arrangemang som fotbolls-VM, som jag älskar så innerligt, mår bra av att granskas. Den mästerliga dokumentären ”Sydafrikas fotbollspengar” (SVT2) satte ett iskallt finger mellan revbenen på frågan om fotboll kan ena en nation. Huruvida ett världsmästerskap kan bli den skjuts framåt för ett land som alla vill och hoppas. Eller är det bara bröd och skådespel för att få massorna att tänka på andra saker än frihet, jämlikhet och broderskap? Även om man gärna vill hoppas på VM som en helande kyss var det svårt att inte få en taskig smak i munnen av bilden av den massiva förskingringen av offentliga medel och den idiotiska satsningen på nya arenor i mångmiljardklassen när mästerskapet arrangeras i ett land med mellan 25 och 40 procents arbetslöshet (beroende på vem du frågor och hur du räknar).

Det är inte okontroversiellt. Eller enkelt. Eller särskilt smart.

Får man tro filmens pessimistiska ton kommer VM inte att förändra ett dugg.

När gästerna åkt hem och tv-kamerorna slocknat kommer folket fortfarande bo i skjul och de nya skrytbyggena gapa tomma.

Samtidigt, någon knapptryckning bort i SVT24, pågick den stora invigningskonserten. Arrangemanget gjorde inget för att motbevisa bilden som dokumentären visade upp. Inte en krona hade sparats för att markera avstampet. Och absolut – explosiv tv var det. Som för att verkligen understryka att festen har börjat och verkligheten får, tja… vänta ett tag.

Dock: En eloge måste ges till SVT:s kommentator Jovan Radomir. Lugn, tydlig och samtidigt stillsamt entusiastisk.

Precis raka motsatsen till TV4:s enastående innehållslösa ”Bröllopsstudion”, alltså. Så fullständigt dränerat på innehåll och analys att det nästan blir imponerande. Att lyckas fylla alla dessa programminuter med en så förbluffande mängd tomhet får ändå betraktas som någon sorts bedrift.

I kväll kollar jag, så klart, matchen mellan Sydafrika och Mexiko.

Jodå

SVT-sportens Jacob Hård. Alltid lika varm, alltid lika kunnig.

Nja…

”Kniven mot strupen” (TV3). Gapig mat-tv med mörker i hjärtat.

Är det Duff till vänster? Eller är det någon i DAF? FOTO: GUSTAV MÅRTENSSON.

 Kollegorna borta på Allt Om Stockholm bloggar de också. Och jag kan bara inte låta bli att tipsa om ett av deras senaste inlägg. Det innehåller komponenterna tysk hårdsynt, en svensk hårdrocklegendar och en namnförveckling av episka mått. 

Du kan läsa hela den farsartade historien här.

Trent är svettig och spelar synt igen. Skönt så. FOTO: AP.

När fan blir gammal blir han religiös. Heter det ju. När Trent Reznor blir gammal skaffar han tjurnacke, gifter sig och startar band med sin hustru. Och det är naturligtvis helt i sin ordning, i synnerhet om materialet håller sådan klass som Reznors senaste skapelser.

Inte bara är How To Destroy Angels nya EP helt gratis – alla som döper sina band efter gamla Coil-singlar är värda en alldeles egen stjärna i förgyllt papper. Musikaliskt är det en uppenbarelse också, i synnerhet för oss fans som varit med sedan ”Pretty hate machine” och tycker att NIN:s elektronrock blivit lite väl trögfotad på senare år.

Det är syntigt som satan, kantigt, oinsmickrande, klickigt och lite skevt. Skönt så. Och den rostiga skrotupplagsgitarren som kickar in vid 4:15 i makalöst sorgsna ”A drowning” kan vara det snyggaste jag hört på veckor.

Du kan slita hem ep:n här.