Minnah repar först i Göteborg. Hon öppnar med sin Bonnie Tyler-cover ”Total eclipse of the heart”. Efteråt hörs glada applåder och hurrarop från produktionen.

På plats i Scandinavium. Scenen kokar av aktivitet. Dock utan Olle Hedberg. Han är sjuk och tvingas ställa in eftermiddagens repetitioner. Repar nu i eftermiddag gör alltså bara Jay och Minnah.

På väg igen. Målet den här gången är Göteborg. Morgonen har än så länge innehållit följande för Martin, Kristoffer och Malin – edra tre utsända i ”Idol”-land (para ihop rätt händelse med rätt person och vinn evig ära och berömmelse):

* Gulliga barn.

* Flottig frulle från Upper Crust.

* Reporter fast i hiss (brandkårsutryckning inkluderad).

Och, vips, dyker Andreas Weise upp på tåget. Som någon sorts hyperenergisk gubben i lådan håller han hov för Nöjesbladets team en stund innan han hojtande glider vidare.

Ingen lär missa honom.

FOTO: STIG-ÅKE JÖNSSON.

De säger att nostalgi är det sämsta som kan hända popmusiken. När man går på konsert för att minnas den tid som flytt. Och om man kisar med ögonen kan man nästan låtsas som att det är den där Brett Andersom man var kär i på gymnasiet som står där vid scenkanten. Allt det där som var ungt och modernt på den tiden man själv var det.

De är lätt att frestas, och jag säger inte att man gör fel.

Men igår var igår och kommer aldrig igen.

Därför går jag inte och ser det gäng som påstår sig vara Suede i Stockholm ikväll. Vad de gör här begriper jag inte. Varför någon vill gå än mindre. Suede var ett fantastiskt band 1992, 1993, 1994. Men inte nu.

Någon som minns ”Head music”? ”A new morning”? Tydligen inte… Ska man vara petnoga är det 16 år sedan de gjorde något som var absolut livsnödvändigt. Det är ett tag sen.

Därför tittar jag istället på ett klipp från ”Love & poison”-videon, ignorerar de tidstypsiska 90-talseffekterna och minns världens snyggaste höftsmiskningar.

Vad jag gör istället för att gå och se Suede (eller ”Suede”)?

Dricker tomtete i en Blå Eld-kopp och tänker på vad Loudon Wainwright sa:

”The good old days are good and gone now.

 That’s why they’re good – because they’re gone”

Malmö väntar på idolerna. Ett inte riktigt fullt Malmö Arena väntar på att genrepet ska börja. Full rapport, inklusive plusbetyg på alla låtarna, kommer jag förstås att lämna härifrån. Ni läser alltsammans i morgondagens pappers-Aftonbladet.

/ Martin Söderström

Repet över. Somliga är mer märkta av det än andra, som synes. Andra har pennor bakom örat.

”Idol” gör konstiga saker med människor.

Minnah repar sist. Hon har problem med ljudet, hör inte sig själv och tvingas börja om. Låten är i alla fall Bruno Mars ”Just the way you are”.

Arenalåtar kräfva dessa poser. Olle Hedberg sjunger U2:s ”Beautiful day” och gör sina bästa Bono-moves. Det är grymt effektivt och numret får en spontan applåd (årets första) från undertecknad. Så kan det gå.

Förkyld Olle repar i kofta. Guten smög i bänkraderna innan sitt första nummer och lät snorigare än ett dagisbarn, men försäkrade Nöjesbladets team att han inte tänkte låta det påverka sina två framträdanden.

Här sjunger han Coldplays ”Fix you”.

Linnea gör ballad av Beyoncés ”Crazy in love”. Och vips har det blivt dags för eftermiddagsfika. Undertecknad är inte den som tackar nej till en kopp varmt. Så vi återkommer om en stund.