Jag testade Sonys framtid idag och jag är bekymrad. I en artikel i Wired nyligen framgick det hur avgörande 3D kommer att bli för Sony framöver. De är fullt övertygade om att vi mycket snart ska sitta i tv-soffan med fula glasögon.

Jag spelade racingspelet ”Motorstorm: Pacific rift” i 3D på en Sony-skärm för 35000 spänn. Jag hade på mig ”aktiva” glasögon, enligt Sony mycket vassare än dem man exempelvis ser ”Avatar” med på biograferna. Och spel ska ju enligt Playstation-bossen Ray Maguire vara mycket bättre lämpat för 3D-upplevelser än vad film är.

Problemet är inte att det inte fungerar. Tvärtom, ”Motorstorm: Pacific rift” i 3D demonstrerade, enligt mina lekmannamässiga kunskaper, tekniken på ett utmärkt vis.

Problemet är att upplevelsen inte blir roligare, mer engagerande eller bättre med glasögonen på. ”Motorstorm: Pacific rift” är samma grej med eller utan 3D. Förutom att jag blev lite illamående, men det är nog en vanesak.

Dessutom har rätt få råd att köpa dessa tv-apparater för 35000 kronor, vilket kommer att vara ett problem för Sony i flera år. Men även om priset sjunker är jag inte så säker på att 3D blir det standardformat de hoppas på.

Filip & Fredrik gör mig alltid glad. Bara dom kan komma på tanken att föra samman Marilyn Manson med Christer Ulfbåge för att se vad som händer. Men allra roligast är det när våra redigerare letar fram gamla Aftonbladet-bilder på duon. På bilden ovan, till exempel, måste Robyn ha trott att det var Klasse Möllberg som gjorde intervjun.

Just nu är Filip & Fredrik aktuella med en exklusiv podcast för Nöjesbladet. Den hittar du här.

Jaha. Här står Mario och försöker hålla balansen. På en gyllene cirkusboll. Med en stjärna i. På en träbit snart itusågad av sågklingor. I yttre rymden. Allt är förstås precis som det ska.

Det får mig att tänka på Aftonbladet där vi ofta talar om att ha färre avrapporteringsmöten och fler idémöten. Nintendos designfilosofi – och bankkonto – talar sitt tydliga språk: så här roligt skulle det kunna bli.

(Du måste förstås spela Super Mario galaxy 2. Det släpps på fredag.)

Nu har grafikchef David Nyman anslutit. Vägrar att spela nåt annat än låtarna på ”Dookie”.

Jo, vi har ju förstås team Grahn på plats på Ullevi ikväll. Team Larsson/Ottsjö, däremot, är lediga. Så vi passar på att jobba från vardagsrumssoffan – med ”Green Day: Rock band”.

Marky Mark har redan levererat en elegant version av ”Wake me up when september ends”.

– Det här är roligare än på Ullevi, hälsar Larsson.

”Green Day: Rock band” släpps nästa vecka. Då får ni dessutom en recension i ett Nöjesblad nära er.

Jag läste ”Räddaren i nöden” för första gången för ett par veckor sen och det är konstigt hur det kan bli. För när jag senare gick på Noah Baumbachs nya, ”Greenberg”, var det självfallet omöjligt att inte tänka på Salingers ikoniske yngling Holden Caulfield.

I Roger Greenberg bor, som de flesta filmkritiker redan noterat, samma narcissism. Hela världen är en fiende. Holden Caulfield tar sitt sammanbrott under romanens tvåhundra sidor, Greenberg har precis kommit ut från hispan när filmen börjar. Skillnaden är att Holden är tonåring, Greenberg fyrtionånting.

Ben Stillers (utmärkt uttolkare av deprimerad, ensam snubbe med vredesutbrott) karaktär hade inte fungerat när Salinger gjorde rabalder med ”Räddaren i nöden” på femtiotalet. I vuxen ålder skulle Holden Caulfield då möjligen promenerat ner i samma äktenskapliga återvändsgränd som Frank Wheeler i ”Revolutionary Road”.

Med Greenberg har Holden blivit gammal. En singel med ena benet i medelåldern som – och det är förstås en träffande tidsmarkör – vägrar inse att han inte är 20 längre. Rockstjärnedrömmen är sedan länge död, hans kreativa ådra ägnas åt bittra brev till Starbucks. Och hans räddare i nöden –  en ung kvinna spelad med nästan onaturlig naturlighet av Greta Gerwig – trampar han på.

Det märkliga med allt detta är att precis som många ungdomsgenerationer identifierat sig med Holden Caulfields utanförskap – så identifierar jag mig med Greenberg. Inte så att jag känner mig överdrivet elak eller självupptagen. Men nu när västerlänningen är helt privatiserad, när vi kan välja vad vi vill, så är ju risken överhängande att man inte väljer alls. Greenberg är så fri att han är alldeles ensam, han ringer gamla flickvänner och är noga med att påpeka att han minsann inte gör nånting överhuvudtaget.

Och jag kan känna igen rädslan för att skjuta upp viktiga beslut, för att slå vakt om en imaginär frihet. För att inte vårda relationen till sina vänner tillräckligt. För att bli passiv, snarare än att fånga den så kallade dagen. För att en dag vakna upp som Greenberg, fyrtionånting, och undra vad fan som hände. Den moderne mannens ynkedom.

Man kanske inte ska tala illa om de döda. Men ser ni ”Apocalypse now redux” på SVT på lördag kan ni byta kanal när Martin Sheen når den franska kolonin. Ja, då slipper ni den övertydliga finalen där den nyligen bortgångne Dennis Hopper spelar nedbruten hippie intill Marlon Brandos kajalmålade seriefigur.

Dennis Hopper var ju till och med bättre som stryktipsare i ”Entourage”.

Det är ingen vacker bild av Amerika ”GTA”-skaparna Rockstar målar i det mästerliga västernspelet ”Red dead redemption”.

Världen de ritat upp är desto mer stämningsfull. Jag hittade ett fantastiskt Youtube-klipp gjord av någon med för mycket tid över. Scenerna är ackompanjerade av José González ”Far away”. Se på egen risk – när klippet är över kommer du att vilja köpa både konsol och spel.

Spelvärlden är full av cynismer. Den talar ofta om varumärken, produkter och säljsiffror. Den samlar på alla möjliga vis in information om spelarens beteenden så att den vid nästa tillfälle kan erbjuda en ännu mer attraktiv produkt. Så håller det på.

Därför är det glädjande att Michel Ancel, rapporteras det idag, inte lämnat utvecklingen av omtalade spelet ”Beyond good & evil 2” som tidigare befarats.

Ancel är hjärnan bakom sju år gamla ”Beyond good & evil”, raka motsatsen till storbolagens ofta cyniska inställning till tv-spel. Visserligen står väldiga Ubisoft för utgivarskapet och möjligen var Michel Ancel tvungen att pitcha det som ett Zelda med en kvinnlig hjältinna.

Men resultatet var unikt. Fotojournalisten Jade tar hand om föräldralösa barn. Hon lever i förtryck. De styrande använder videokratin som smörjmedel för invånarnas tankar. När några av barnen kidnappas försöker Jade få klarhet i vad som hänt.

Fransmannen Ancel har i intervjuer berättat om frustrationen över att tidig information är svår att lita på, att sanningen inte sällan kommer ett halvår senare, möjligen för sent. Spelet kom ett par år efter elfte september och påminner tematiskt givetvis en del om det Berlusconi-styrda Italien.

Och han vågade vara politisk, han vågade ställa frågor, han vågade ta sig den konstnärliga rätten att berätta sin historia även om det innebar att han skulle stöta sig med någon. Detta är saker som fortfarande är tabu i spelvärlden, där de flesta utvecklare är PR-styrda robotar som staplar säljande floskler på varandra. Där allt är produkter och varumärken.

”Beyond good & evil” sålde inte bra men vi är många som tjatat i många år efter upprättelse, att Ancel ska få göra sin välförtjänta fortsättning på historien. En som förhoppningsvis uppmärksammas av långt fler.

Jag lämnade Prince of Persia mitt under föreställningen för några veckor sedan. Men det var inte den sämsta filmen den kvällen.

En afton i Berlin, jag kände mig ensam och uppsökte då Sony Center på Potsdamer Platz, den som visar filmerna på sitt originalspråk och säljer öl till popcornen. Det senare gör nog förresten alla biografer i Berlin.

Det blev en och en halv föreställning efter varandra. Före Prince of Persia en film som har svensk biopremiär nu på fredag, Dear John, regisserad av Lasse Hallström.

Ett grandiost fiasko. Full av tårar, helt utan smärta. Man tror knappt på ett ord som sägs, man tror inte på det som ska vara berättelsens drivkraft, den omöjliga kärleken. Richard Jenkins i biroll är förstås formidabel – han är ju alltid det, oavsett historia – men vare sig Channing Tatum eller Amanda Seyfried är tillräckligt begåvade för att rädda filmen från sitt hopplösa manus.

Lasse Hallström har för all del underkastat sig sentimentaliteten förut, de filmer jag sett har alltid balanserat fint på gränsen till pekoral. Men inför och under arbetet med Dear John har han förlorat synen. Det är svårt att se varför han lämnat efter sig en film som aldrig berör, som visar människor med stora känsloutbrott utan att väcka en enda känsla i åtminstone mig. Mer än förvåning.

Kanske har Lasse ingen som säger emot.