Redaktionen sjuder av liv. Det är kungabröllop, Superlive och spaltmetrar att fylla.

Spänningen ligger som en våt filt över Stockholm.

Eller?

Nöjesredaktionens ordekvilibrist – musikkrönikör Markus – tar en norrländsk paus mitt i bröllopshetsen.

Sedan MTV slutade visa videos och ZTV gömdes undan på någon kanalplats ingen hittar till har musikvideovärlden förändrats. Det gäller att få många visningar på Youtube och vad allt nu heter – ute i det där som kallas WORLD WIDE WEB.

Det gäller att skrika högst. Det videomakarna tycks ha att välja på för att nå igenom mediebruset är sex eller våld. Eller gärna både och. Tänk Lady Gaga. M.I.A. Erykah Badu.

Katy Perry väljer, inte så oväntat, sexspåret. Naken på ett rosa moln större delen av videon medan Snoop Dogg sitter vid sitt godisbord och har kontroll på läget. Perry är skön och låten fantastisk, men hur fräscht är det att heeeela tiiiiden anspela på sex? Trött.

Gillar däremot sista bilden i videon. Snoop Dogg nedgrävd i sanden.

Roger Pontares ekologiska hatt. Ernst Brunners bohemiska tras-hatt. Carolina Gynnings fashion-hatt. EMD:s ”nere med kidsen”-hattar. The Sounds-Majas rockhatt. Timo Räisänens GBG-hatt.

Det här med hattar är något jag ibland funderar över. Kanske för att jag själv är för feg för att våga ta steget.

Igår bjöd Johan n’Ananas (?) på härlig grillkväll. Sen blev det Italien-Paraguay och mittfältstragglande. I soffan satt tre personer – iförda olika former av hattar. Inomhus alltså. Mina gamla högstadielärare hade fått hjärtattack och stroke, samtidigt.

Hatt eller inte hatt? Det är frågan.

Mode-Nina, Nöjes-Johan och Allt om-Christoffer bjuder på varsin hatt-variant.

Just nu handlar allt om fotboll, fotboll, fotboll. Vuvuzuela hit, Bafana Bafana dit. Hur ska nöjet kunna ta sig igenom sportorkanen?

Svar: Nöjesvinkla sporten. Här avslöjar vi tyske supermittfältaren Mesut Özils okända fäder. Helt otippat Hollywoodstjärnorna Steve Buscemi och Adrien Brody.

Vilken chock.

Uppdatering: Klick-Andrev påpekar att Özil framförallt är lik private ”Snafu” Shelton i The Pacific. ”En human cocktail of awesomeness”. Word.

Vi ville ha bomber, vi fick bomber! KISS gjorde en allt annat än diskret entré. Eld och bomber, smink och platådojor, from the beginning to the boom. Tryggt.

I Love Europe.   Joey Tempest värmer upp den något ostadiga publiken. Han är i bra form. Gitarrsolon, juckdans och snart ”Final countdown”?

Party every day… En timme kvar innan KISS kliver på Stadions scen och festen har pågått ett bra tag. Ett gäng våldsamt överförfriskade unga sleazerockare har lagt sig för att vila i det kalla duggregnet. Det gäller att ge barnen en bild av vuxenlivets verklighet. I god tid.

Jag minns en sen natt i Hultsfred för några år sedan. Roky Erickson hade precis kommit tillbaka till livet (se fantastiska ”You’re gonna miss me”!). Det blev en magisk natt i tältet – vi stod brevid en bredhattad man som hade ”väntat på Roky i 30 år”.

Nu meddelar Peace & Love att Roky kommer till festivalen tillsammans med Okkervil River. Han spelade där redan 2008 och har haft ett speciellt förhållande till festivalen sedan dess. De inledde ett samarbete med Rokys egen festival Roky Erickson’s Ice Cream Social i Texas.

Tidigare i år släpptes skivan ”True love will cast out all evil”.

Peace & Love meddelar också att Biffy Clyro ersätter Wolfmother som tvingades ställa in.

Well, bara att putsa mas-hatten och dra till Dalarna då!

Igår frågade Ylva om Sean Banans ”Skaka rumpa” kommer bli årets sommarplåga. Jag befarar att hon kan ha rätt.

Men det finns ju faktiskt sommarlåtar som är bra också – på riktigt. I söndags natt hörde jag Katy Perrys och Snoop Doggs nya låt ”California Gurls” för första gången, på MTV Movie Awards. Maken till smittande Max Martin-refräng är det länge sedan man hörde. Jag är beroende, lyssnar på den om och om igen. Om och om igen. Om och om igen.

Som väldigt fin runner-up… Underbara, underbara Teenage Fanclubs ”Baby Lee”.

Fantastiskt fina SVT-bloggen PSL skriver att Jacob Frössén ska göra en dokumentär om Henric de la Cour, sångare i Yvonne och senare Strip Music.

Jacob Frössén har tidigare gjort den underbara men hjärtslitande dokumentären om Olle Ljungström. Han är också ena halvan av Skriet, en grupp han har tillsammans med Pascal-sångaren Isak Sundström.

Frössén säger att han blev intresserad av de la Cour som scenpersonlighet, men filmen kommer också skildra livet bakom popstjärnefasaden och den sjukdom han haft sedan barnsben – cystisk fibros. Frössén har redan filmat i ett år – både konserter och intervjuer.

På frågan om han ser några likheter mellan Olle Ljungström och Henric de la Cour som personer svarar Jacob Frössén:

– Inte mer än det uppenbara. Men den stora skillnaden är att man kan bestämma en tid med Henric en vecka framåt och han dyker upp.

Filmen ska förhoppningsvis vara klar sent 2011.