”True talent” letar efter ”Sveriges näst bästa röst”.

Med kokett stöddighet modifierar sångcoachen Tommy Körberg programmets budord.

Och höstens nya ”Idol-dödare” kan mycket väl lyckas i sitt uppsåt.

Ännu en talangsåpa? Suck.

Jury, publik, offentlig hyllning eller förnedring, askungesagor, stjärnfall, floder av tårar och dramatik. Vi kan vår läxa utantill.

Ändå sitter jag där och snyftar när tidigare mobbade Sara, 32, lyckas elda upp publiken med sitt uppträdande och man ser hennes pappa stå och gråta av stolthet bakom scenen.

Det är hjärtskärande vackert.

För TV 3-satsningen ”True talent” är ”rösten det enda som betyder nåt”. I en talangsåpevärld där utseende, utstrålning och produktpaketering tagit över allt mer känns det befriande – om än inte utan lömsk baktanke.

Programmet tar tacksamt på sig rollen av ”the good cop”.

– Hade det här funnits för några år sedan hade jag sökt, säger Danny Saucedo, en av programmets tre coacher i en tydlig ”Idol”-diss.Tillsammans med en lätt blasé Tommy Körberg och engagerade Pernilla Andersson väljer han ut sina personliga favoritröster och ställer dem inför en publik uppdelad i tre åldersgrupper – unga, vuxna och äldre. Minst hälften av varje grupp måste gilla deras röster för att de ska komma vidare till sina coachers träningsläger.

Publikmomentet är knäckande förfärligt – och fint. Grupperna sitter bortvända och kan bara höra rösterna, men allt eftersom de röstar ”ja” vänds läktarna emot scenen och sångaren.

Lättnaden och glädjen är överväldigande. Samtidigt blir det tv-tortyr när möblerna står kvar och sångaren isande kyligt avvisats av sin publik.

Man hoppas att det faktum att de trots allt blivit utvalda kan trösta.

Mer tårar? Ja, tack. SVT 2 visade den gripande dokumentären ”Välkommen till helvetet” om den lovande pingisspelaren Alexander Ritcheys resa in i missbruk, tvångsvård, fängelse och kolsvart mörker.

Se den på SVT Play fram till mitten av september.

I kväll ser jag ”Breaking News” kl 22 på Kanal 5.

Hah! ”Historien om Doktor Död” på SVT 1 – en fantastisk liten Golden Globe-vinnande tv-film med en lysande Al Pacino i rollen som Jack Kevorkian.
Gah! Om det finns någon rättvisa i tv-världen får tråkiga ”Fångarna på Fortet” stryk av ”True talent” i kampen om tittarna.

SVT:s lördagspremiärer är så sympatiska att jag vill bjuda dem på söndagsmiddag.

Lena Philipsson äger nya ”Gäster med gester” och Ola Salo är en perfekt första gäst i ”Tack för musiken”.

Mina förväntningar på nypremiären av gamla klassiska ”Gäster med gester” var lägre än den amerikanska börskursen. Sällskapsleken charader luktar alltför mycket flåshurtig konferensfylla.

Här är ännu ett gammalt programformat som plockats upp på nytt i kölvattnet av ”Har du hört den förut”, ”Kär och galen” och ”Fångarna på fortet” för att nämna några.

Återuppståndelsen sker i en schizofren mix av nostalgi, längtan efter trygghet och ren brist på fantasi.

”Gäster med gester” ser ut ungefär som det gjorde när vi lämnade det 1999. Det enda nya momentet är att de ”charaderar” ut lagens sista deltagare.

För ärligt talat: Behöver vi så mycket mer egentligen?

De nya deltagarna är entusiastiska. Anton Lundqvist som var en så irriterande sidekick i ”Allsång på Skansen” hamnar äntligen i ett sammanhang han behärskar. Programledaren Rickard Olsson håller tyglarna med bitsk humor och Lena Philipsson är programmets drottning – duktig på gesterna, genial i gissandet. Dessutom är det uppfriskande att se en svensk originalidé i dagens formatköphets – skapad av de legendariska tv-profilerna Lennart Swahn och Karin Falck.

”Tack för musiken” bjuder på en lurig Niklas Strömstedt och en självlysande Ola Salo. Musikpratet är ofta befriande nördigt och detaljrikt – vi får lära oss ”Jimi Hendrix-ackordet” och Salo avslöjar några av sina musikaliska ”stölder”. Låtarna är fina och kärleksfullt framförda.

Samtidigt är det livsfarligt att sätta Ola Salo på en scen. Han tar lätt över, blir en publikdomptör, beroende av dess reaktioner.

Balansen med stunderna av allvar och total närvaro blir fascinerande. När han pratar om hur man alltid fuskar som artist känner man en doft av allvar, en förnimmelse av något sårigt som gör programmet verkligt intressant.

Jag kan tänka mig att Strömstedts ärliga intresse kan få vanligtvis svårintervjuade artister som Lars Winnerbäck att öppna sig i kommande avsnitt. 

Ikväll ser jag ”Wallander: Sidetracked” kl 21 på TV 4.

Hah! Premier League-fest i TV 3 och Vuelta a España-premiär på Eurosport. Sportporr!
Gah! ”Postkodmiljonären”, TV 4. Det bara pågår.

Söndag och det är inte meningen att man ska ha kul.
Eller hur, kyrkan?

Tystnad är kanske ett osexigt ämne för en dokumentär. Men jag ser många intressanta infallsvinklar – som hur högljuddhet premieras i samhället i kontrast mot olika religioners idealiserande av tystnad.
Härmed vill jag även slå ett slag för den underskattade obekväma tystnaden.

Den brittiska dokumentärserien ”Den stora tystnaden” var dock smalt nischad på enbart kristna föreställningar och första avsnittet brutalt platt. Ett gäng britter skickades på klosterretreat för att vara tysta tillsammans med ett gäng gråa munkar.
Syftet med att vara tyst är att kunna höra Guds röst, inse att man både bär på positiva och negativa tankar och därefter uppnå ”purity of heart” – ett rent hjärta.
Aha, så människan är inte helt igenom god? Heureka!
Jag tror säkert att många skulle ha nytta av att vara tysta lite oftare. Men behöver man ett gäng munkar och tre avsnitt för att komma fram till den banala sanningen?

SVT 2 och Discovery Channel visade samtidigt varsin dokumentär om terrorattentatet i Norge. Skildringar av händelser som ligger så nära i tiden blir automatiskt ganska distanslösa.
”Terrordåden i Norge” har producerats av den norska tv-kanalen NRK och skildrar händelseförloppet som vi redan fått beskrivet upprepade gånger. Mest gripande var bilderna strax innan massakern – där ett tv-team följde med Gro Harlem Brundtland till Utöya i något som säkert var tänkt att bli ett dussinreportage för att fylla upp sommartunna nyhetstablåer.
Bilderna av regnblöta ungdomar och den där särskilda frihetslyckan bara första vistelsen borta från föräldrarna kan skapa känns sorgligt olycksbådande. Några minuter senare kommer flera av tonåringarna att mördas kallblodigt.
”Norway massacre: The killers mind” på Discovery fokuserade däremot fullt ut på mördaren och samlade ett gäng internationella ”experter” för att spekulera i hans psykiska tillstånd.
Jag tvivlar på att någon blev så väldigt mycket klokare.
Men ur ren fascinationssynpunkt var den lyckad.

Ikväll ser jag ”In treatment”, SVT 2 22.45.

Hah!
”Engelska antikrundan” – VM i kufar, märkliga föremål och obskyr historia. Ljuvligt.

Gah!
Varg Veum – Norges försök att ge igen för Johan Falk?

Lördagkväll i juli.
Jag har fått nog.
Vetenskapseliten måste utveckla ett filter som kan rensa bort matlagning och postkodskryssbingo ur den breda underhållningen.

Finns det någon kock kvar i Sverige som inte är tv-kock?
Kan ingen bara låsa dörren till köket – ett litet tag åtminstone?
Egentligen är det inte själva genren ”mat-tv” jag ruttnar på. Det är  infiltrationen av kockar i alla möjliga sorters program.
I SVT:s ”Sommarkväll” är formatet uppbyggt runt en middag, där gästerna själva tar med sig varsin ingrediens. Maten förväntas skapa en mysigt somrig och avslappnad känsla.
I praktiken blir det bara pannkaka. Man får inte veta tillräckligt om själva tillagningen för att lära sig något av värde. Man får sällan se resultatet av ingredienserna gästerna tar med. Det man får se är folk som försöker prata med mat i munnen.
Däremot gillar jag verkligen veckans programledare Lotta Bromée. Merparten av hennes manliga konkurrenter känns som blöjbarn i jämförelse. Hon säger det man verkligen tänker (”ska du verkligen ha solglasögonen på dig nu, Carolina Gynning?”), lyckas ha samtal som känns naturliga och skapar en genuint varm stämning utan irriterande hurtighet.
Hon fick ovanligt intressanta svar av intervjuvana Rikard Wolff och Carolina Gynning. Hon fick artisten Pernilla Andersson att börja öppna sig.
Eller ja, innan de blev avbrutna mitt i en mening. Av kocken.
Ridå.

För TV 4 är kocksjukan så långt gången att den blivit kronisk. De tycks även ha drabbats av ett tv-virus som gör att de inte kan ha ett enda program utan spel och dobbel. Bingo, postkoder, lotter och kryss.
Förutom att TV 4 göder en enda stor livslögn är det urtråkig tv.
”Sommarkrysset” har dock en skicklig programledare i Gry Forssell.
Hon gör att programmet gnistrar till ibland – som när hon får Sanna Nielsen att bjuda på sig själv genom att härma olika kvinnliga sångerskor.
Nästan så att man förlåter Nielsen när hon sedan lyckas misshandla all svärta ur Robyns ”Be Mine” med en rostig schlagerspik.

Ikväll ser jag ”Top model England”-maraton på TV 3.

Hah!
Älskar att Kanal 9 visar ”Saturday night live” på just lördagnätter. Är besatt av skiten.

Bah!
Två timmars galasändning på TV 4 Sport från VM-lottningen? Fotbollen tar ju sig själv på större allvar än världens alla terrorexperter tillsammans.

Rupert och Wendi.

TV-KRÖNIKA ONSDAG

Det är som om nyheterna smälter.

Mediemogulen Rupert Murdoch attackeras med raklödder-paj av självutnämnd komiker för att sekunden senare räddas av hustrun Wendis raka vänster mitt under  direktsänd parlamentsutfrågning.

Allt är helt enkelt FÖR konstigt.

Citatet ovan är den brittiske komikern Charlton Brookers kommentar till utfrågningen i går med anledning av avlyssningsskandalen på News of the world.

Verkligheten har plötsligt blivit märkligare än en apa i bastkjol.

Dramatiken kunde följas live på sajter över hela världen (inklusive Aftonbladets)  och kommenterades i realtid av kändistwittrare som George Michael, Piers Morgan och Alec Baldwin.

Där har vi dagens mediesamhälle i ett nötskal.

Och jag sitter klistrad framför datorn som en konstant hög nyhetspundare.

Skandalen har hittills bjudit på ett gäng unika tv-ögonblick. Plötsligt klev romcom-stammaren Hugh Grant fram som Hollywoodhjälte, wallraffade och lurade rep­ortrar att försäga sig med hemlig avlyssningsutrustning fastspänd på kroppen.

Han deltog även i det super­seriösa debattprogrammet ”Question time” på BBC och vann publikens sympatier med sin skärpa.

I utfrågningen av två polischefer, avgående News International-chefen Rebekah Brooks och mediemogulerna Rupert och James Murdoch fick man egentligen inga konkreta svar, endast beklaganden och bortförklaringar.

Men som skådespel var det fascinerande.

Far och son Murdoch påminde om hjärt­löse Mr Burns och hans knähund Smithers i ”The Simpson”s, särskilt när James försökte försvara sin lomhörde pappa.

Slutsats: Han ville inte oroa gubben med sanningen.

Fortsatte worldwideweb-spåret genom­ att se ”Allsång på Skansen” på SVT:s hem­sida. Där kompletteras direktsändningen med en bakom scenen-kamera där man får se nervösa artister halsa vatten.

Man kan även kommentera via Facebook och Twitter, se vilka som checkat in på Skansen och få exklusiva extranummer efteråt.

Ambitiöst och bra, SVT.

I kväll ser jag fine Kenneth Branagh som Kurt Wallander på TV 4 kl 21.

”Lotta på Liseberg” är stark tobak

Bombmattan av folklighet för Sverige tillbaka till en fartfylld, möjligtvis överförfriskad, mellansvensk campingplats -86.

Där ”Allsång på Skansen” tar pyttesteg mot det moderna Sverige går ”Lotta på Liseberg” i motsatt riktning. Folkligheten är så maxad att den blir bisarr.

Blommigt, pasteller, ”rajraj”-låtar, Cornelis, Curt-Eric Holmqvist från gamla 80-talsklassikern ”Gomorron’ Sverige” och som extrasötad grädde på moset – Lotta Engberg själv.

Som om inte det räckte – släng på en påse lösgodis i form av hyllningen av det svenska  VM-bronslaget i fotboll.

Om jag försöker kontrollera min yrsel kan jag konstatera några saker:

1. Lotta Engberg är en naturlig, varm och snabbkäftad programledare.

2. Brolle tycks ha bytt idol från Elvis till Billy Idol.

3. Jack Vreeswijks uppenbara rörelse över publikens hyllning är fin.

4. Tempot på programmet (hela 1,5 timmar!) är ofta segare än gammal dammig knäck.

När kameran zoomar in en vuxen människa iförd kaninöron går det inte längre.

Jag måste byta kanal.

Public service bjuder på en betydligt trevligare tidsresa med släktforskarserien  ”Vem tror du att du är” i SVT 1. Amerikanska kändisar söker sina rötter och blir rörande imponerade av vad de hittar.

Stora historiska skeenden speglas i privata öden.

Countrysångaren Tim McGraw letade sig igår tillbaka till sina tyska förfäder som lockades till USA av vilseledande propagandaskrifter. Där har vi det stora skeendet.

Det kittlande privata ödet är kanske att Elvis Presleys förfäder var med på samma båt. Eller att George Washington sov över hemma hos Tim McGraws förfäder.

Programmet är helt enkelt en perfekt mix av underhållning och mer eller mindre användbar bildning.

Ikväll ser jag andra avsnittet av ”FBI:s historia”, SVT 2 kl 20. 

Hah! För oss Project Runway-junkies visar TV 3 tredje säsongen i repris just nu. Den 28 juli börjar säsong nio i USA.
Gah! Mottagandet av det svenska VM-bronslaget bjöd på en otäck nyhet –  förbundskapten Thomas Dennerby hade rakat av sitt mysiga skägg.

Foto: SVT

Löftet om att Leif GW Persson ska ”analysera svenska sommarmord” summeras i huvudpersonens egen geniala logik:

– Det är verkligen en riktig stollepelle som varit i farten.

Okej. Vi letar alltså efter en stolle. Alltid en början.

Premiären av ”Sommarmord” i SVT 1 är en tröstande skål jordgubbar för oss som inte verkar kunna få nog av GW i rutan. Med glasögonen på nästippen åker han på roadtrip genom Sverige, rekonstruerar brottsplatser och går igenom gamla bevis.

I första programmet behandlas det brutala mordet på ett tältande, holländskt par i Appojaure i Lappland 1984.

Mordet som inspirerade Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”.

Någon har gått bärsärk och utdelat 100 knivhugg mot tältet. GW avfärdar Thomas Quick, som faktiskt dömts för morden, genom att hävda att ”han knappt har styrfart – han skulle ha trillat över en tältpinne, börjat gråta och fått tröstas av det holländska paret”.

Svidande kritik mot rättshärvan Quick inlindat i GW:s kärva, raka gubbcharm.

Det är ett lika enkelt som genialt programformat.”Skicka ut GW i landet. Där får han vara väldigt mycket GW, snacka med lite gamla original och stövla runt i skogen. Folk älskar mordmysterier på sommaren. Folk älskar alltid GW”.

Att han inte löser morden kan man ha överseende med.

Men varför inte låta honom nörda ned sig ännu mer? En halvtimmes GW känns lite tunt.

I övrigt kan man inte klaga på sportdramatiken just nu. Rysaren ”Sverige – USA” i fotbolls-VM på TV 4 och Tour de France på Eurosport.

De loja kommentatorerna på TV 4 borde titta och lära av radarparet Roberto Vacchi och Anders Adamsson på Eurosport. Med detaljkunskap, extremt engagemang och humor följer de tjommar som cyklar längs nån landsväg i fyra-fem timmar i sträck.

Bättre än så blir sällan sport.  

Hah! Tredje säsongen av ”In treatment” visas just nu på SVT 2. Psykoanalys som gastkramande drama, jag sitter klistrad.
Gah! ”Debatt” makes me wanna smoke crack.

Uppdatering: Till de som på allvar verkar tro att jag förespråkar crack (host* Patrik*host* Sjöberg *host* Debatt) kan jag påminna om Becks gamla slagdänga från 1993. Aningen smickrande referens ändå, trodde jag.

Den här fantastiska kvinnan har börjat twittra. Under senare år har Nancy Sinatra (oh ja, Franks dotter) haft en speciell relation till Morrissey, de har bott grannar i Los Angeles, blivit goda vänner och hon har spelat in hans låt ”Let me kiss you”.

När jag berättade att Nancy börjat följa mig på Twitter (hon har som strategi att följa typ alla som följer henne) utbrast min kollega och vän Martin ”jag slutade med Twitter redan 2007” Söderström: ”Det här är ju HUR STORT SOM HELST!!!”

Eftersom Martin är ett av världens största Morrissey-fans ville han att jag skulle fråga Nancy om hennes uttalande om att Moz är ”a great hugger”. Jag frågade alltså när hon senast kramat Morrissey. Några timmar senare kom svaret.

Nu sitter jag här med ett lyckligt stalker-leende på munnen.

Kan bara jämföra känslan med när jag fick ett Direct Message från Slash.

Trodde jag hade fått nog. Trodde jag kanske hade tröttnat. När Glasvegas öppnade lite tveksamt och sömnigt trodde jag att jag skulle få rätt.

Sen brister James Allan ut i sin allra vackraste skotska vädjan.

Nykter, nervös och bortvänd mot publiken. Men allt mer avslappnad – tills han ägde scenen och publiken. Håkan Steen säger tre plus – jag skulle nog ge en extra plupp för James underarmar och vackra, vackra röst.

En timme, bara tre nya låtar (för lite!) men en enorm lyckokänsla som fortfarande sitter kvar i kroppen.

James underarmar.

Rab och James och motljuset.

Som hyllning till Boden-sonen som tävlar i lördagens delfinal i Melodifestivalen ger jag er: Brolles klohand. 

Dessa är enbart tagna ur videon till ”Heartbreak City”. När jag blir pensionär ska jag ägna dagarna åt att samla klohänder ur ALLA hans framträdanden i svensk tv. Det blir min gåva till mänskligheten.