Hade några populärkulturtips i dagens blad – här är de. Vill slå ett extra slag för SVT Play-dokumentärerna (borde vara obligatoriskt för alla) och förtydliga att ”Downton Abbey” har premiär lördagen den 12 februari.

Anglofil-festen fortsätter i SVT

TV SVT anordnar anglofil-partaj i några veckor framåt. Rappkäftade ”Sherlock” på söndagar och nästa lördag drar ”Downton Abbey” igång – överklass, betjänter, intriger och vackra 1910-talsklänningar i skön mix. Storbritanniens dyraste tv-produktion någonsin och den största kostymdrame-succén sedan ”Brideshead revisited”.

Adele hyllar penntroll

Musik Brittiska sångerskan Adele har hyllats för sin emotionella vuxenmusik och nya skivan ”21” går åt som smör, särskilt i hemlandet. Jag älskar att de gamla penntrollen i The Cure hyllas genom en cover på vackra, vackra ”Love Song”.

 Två starka filmer om Förintelsen

TV Missa absolut inte två fantastiska dokumentärer om Förintelsen som ligger på SVT Play just nu – ”Förintelsens arv” om mötet mellan Amon Göths (”Schindler’s list”-vakten) dotter och hans offer och ”Att marknadsföra massmord” om inspelningen av en propagandafilm i Warszawas ghetto. Obligatorisk tittning.

Firth fixar filmen fint

Bio Hyllningarna börjar kanske bli tröttsamma, men ord kan inte beskriva hur suverän Colin Firth är i stamningsdramat ”The king’s speech” som har premiär i dag. Osäker, stöddig, sorgsen, hämmad, kärleksfull – fine Firth fixar allt i en enda blick.

In i dimman med King

Tv Bra Stephen King-filmatiseringar växer inte på träd. På söndag visar dock uppstickar-kanalen TV 11 ”The mist” från 2007 – en skräckis där väderfenomenet dimma spelar huvudrollen. Oerhört obehaglig.

Levererar några överlevnadstips inför helgen i dagens fantastiska Nöjesblad (buy!):

Magiskt och tragiskt

Film Trots att ”Brända av solen” är den ryska tretimmarsfilm jag sett flest gånger kommer jag bänka mig på lördag kväll när den visas på SVT. Nikita Michalkov skildrar en på ytan idyllisk familj strax innan Stalins utrensningar på 30-talet. Magiskt och tragiskt.

Kolla in Oscarsgalans avslappnade lillasyster

Gala Slask, mörker, januari. Hur överlever man årets deppigaste veckor? Som galafreak finns det några livlinor – med början 02.00 natten mellan söndag och måndag på Kanal 9. Golden Globe Awards är Oscarsgalans lite mer avslappnade lillasyster och leds av briljante komikern Ricky Gervais. Jag är yr av förväntan.

Erics ”Halo” lyser starkt i mörkret

Musik Eric Berglund från Tough Alliance har lagt sina baseballträn på hatthyllan och ger numera ut stämningsfullt hypnotiska låtar under namnet CEO. Hans cover av Beyoncés ”Halo” är det vackraste 2011 har bjudit på hittills.

Se gärna filmen men läs den briljanta boken först

Bok I mars går den fantastiska filmatiseringen av Kazuo Ishiguros roman ”Never let me go” upp på de svenska biograferna. Carey Mulligan, Andrew Garfield och Keira Knightley spelar barndomsvännerna som boken följer. Skynda att läsa boken innan dess. Den är om möjligt ännu mer briljant.

Hur ska det gå, Ove?

Helgens mest intressanta musiksåpe-final går av stapeln i England. Igår fick en av de fyra kvarvarande akterna lämna tävlingen, ikväll utses vinnaren.

Förutom sitt solonummer fick varje artist göra en duett. Och deras partners var inte direkt kattskit.

Bäst igår var Rebecca Ferguson, tvåbarnsmamman från Liverpool med den unika rösten. När Christina Aguilera kom ut för att sjunga ”Beautiful” med henne ville man snarast höra mer av Rebecca i stället. Tippar att hon vinner hela tjottabalongen.

Matt Cardle hade en riktigt såsig kväll och valet av Rihanna-låten ”Unfaithful” var inte alls lyckat. Hans röst, som kan låta ljus och innerlig, blev bara gnällig och plågsam som om han höll på att passera en gallsten. Awkward är bara förnamnet. Rihanna däremot – hetare och bättre än någonsin.

One Direction fick sällskap av gamle pojkbandsidolen Robbie Williams i låten ”She’s the one”. Hela framträdandet pendlade mellan fint och ångestfyllt. Ser han inte väldigt plågad ut, Robbie? Vågar nästan inte säga det här, men jag tyckte att penntrollet Harrys insats i ”Chasing Cars” förra veckan var omgångens bästa (men då var det i och för sig en enormt trist lördag).

Min gamla favorit kickersbruden Cher Lloyd har visat sig ha ganska tveksam smak i flera fall – hennes senaste veckofinaler har varit bleka. Nu sjöng hon duett med stolpskottet Will I Am. Plågsamt.

Det blev lilla Cher som fick minst röster och fick lämna tävlingen. Hon var inte allas kopp te helt enkelt, men jag har svårt att tro att det blir det sista vi får se av henne. Bruden är bara 17 år, men har redan en egen stil.

Väldigt klyschig ”What a feeling”-gruppsång också där jag blev lite varm i hjärtat av att få se Aiden Grimshaw igen.

Strax börjar finalen på finalen. Men jag kommer befinna mig på Debaser Medis med The Drums. Känns trots allt helt rätt.

Uppdatering: Matt vann, före Rebecca. One Direction kom trea. Well. Jag skulle ha föredragit Rebecca, men men…

Ja, mer eller mindre alltså.

Ett norskt tv-program (som ser extremt Filip & Fredrik-ish ut) har gjort den här promo-filmen med absolut ALLA. Från Laura Palmer och Katarina Witt till Dolph och Christer Sandelin. Jamie Walters! Judd Nelson! Sherilyn Fenn! Julafton för alla oss som älskar mer eller mindre bortglömda stjärnor. Måste ses!

ps. Efter allt ståhej i amerikanska medier om den här videon valde kanalen att ta bort klippet från sin youtube-sida. Men som sagt – internet går inte att stoppa. Ovan är nu en av de nya länkar som dykt upp. ds

Av Cecilia Gustavsson:

Woody Allen planerar att dö panikslagen.

Bland annat det fick vi veta i Skavlans intervju med filmregissören.

Halvtimmen ”Woody Allen och Skavlan” var kvällens höjdare. (Nu är jag i och för sig partisk eftersom jag älskar många av hans filmer, men ändå).

Jag har tröttnat lite på Fredrik Skavlans vanliga pratshow, som ibland känns stressigt upphackad. Men här gjorde han ett utmärkt jobb. Det underlättades av en ytterst vänlig filmmakare, som lät sin sköna humor lysa igenom.

Förvånande lite av intervjun handlade om Allens arbete. Men han svarade glatt på frågor om sitt privatliv (borgerligt tråkigt), vare sig det gällde psykoanalys (har slutat), åldersskillnaden till frugan (struntar han i) eller hur han tänker om döden (panik).

Programmet förhöjdes av klippen från några av hans bästa filmer. Otroligt att karln sedan början av 1970-talet producerat runt en film om året. Det tänker han absolut fortsätta med så länge folk vill se dem, berättade han. Tack för det.

Ett plus för inramningen, där tittarna fick se att Skavlan bara var en i raden på dessa löpandebandtillställningar för journalister som stora stjärnor håller sig med. Ett inte helt enkelt upplägg.

Ingen har väl undgått att det var start för årets julkalender ”Hotell Gyllene knorren”. Den gick hem bland många av Aftonbladets läsare i alla fall – 28 procent gav den fem plus i en nätomröstning.

Jag tittade med mina två barn, som var klart nöjda. 6-åringen gillade att lillebrorsan var så tokig i djur, och 9-åringen uppskattade att storasystern och hennes kompisar hade så annorlunda stil. Själv tyckte jag att höjdpunkten var Johan Rheborgs odräglige dammsugarförsäljar

Det kan nog bli något bra av det här. Bara inte pappan ska vara crazy och mamman tjatig, som tendensen var lite i det första avsnittet. Och så hoppas jag på julkänsla förstås.

I kväll tittar jag på ”Hellenius hörna” i TV4.

Prat: Skönt när folk får tala till punkt ibland. Som i ”Annas eviga” om främlingsfientlighet. (SVT

Gråt: Svält och våld…”Världens konflikter” om Sudan var intressant men knäckande. Hade gärna sett en gnutta hopp för landet förmedlas. (SVT2)

Det finns egentligen inte mycket att säga om helgens X Factor.

Bara titta på klippet ovan.

Tävlingens ständiga hackkyckling Wagner gör Radioheads ”Creep” och det är så bisarrt att min dator först kollapsar (true story). För sammanhangets skull kan man kanske förklara att det är domarna som väljer artisternas låtar (för det mesta). I det här fallet har Louis Walsh valt denna låt – som han väljer att tolka som ”I’m a creep, I’m a winner”. Resten av åhörarna tolkar det naturligtvis som ett tjuvnyp – att han får sjunga ”I’m a creep, I’m a weirdo, what the hell am I doing here? I don’t belong here”, en textrad som majoriteten håller med om.

Varför Wagner är så hatad? Tänk Peppe Eng i ”Let’s dance”. Han var lite rolig, han var en proteströst, men efter ett tag blev folk inte lika roade längre. Sen har gränsen för när hatet blir riktigt obehagligt överskridits med hån av hans brytning och öppen rasism. ”Jag vill påpeka att jag inte är brasilianare, jag är brittisk brasilianare och stolt över det!” sa han i lördagens program.

Precis som förra veckan kändes nivån på programmet väldigt tråkig och karaoke – det fanns ingen jag verkligen gillade. Det enda som var liiiiite fint var One Directions pojkbandssmäktande version av ”You are so beautiful”. Annars nada.

På söndagskvällen röstades två deltagare ut. Den som fick minst röster åkte direkt – Katie Waissel. Efter Wagners och Tesco-Marys singoff valde alla domare att behålla Mary.

Bye bye Wagner. Jag kommer minnas dig främst för den här videon…

Första advent betyder sista dagen för Stockholms filmfestival. Vinnare i tävlingskategorin blev ”Winter’s Bone” av Debra Granik med motiveringen: ”En enig jury ar utsett en film som fullödigt fångat huvudpersonens dilemma och en värld som annars sällan beskrivs. Regissören har skapat en unik skildring av ett fascinerande matriarkat som hotar, straffar och belönar, och låtit berättelse och skådespelarinsatser samverka till en kompromisslös vision.”

Ni hör inga protester från mitt håll. Filmen ger en extremt stark och krypande obehaglig bild av miljöer i USA man sällan ser. 17-åriga Ree försöker rädda sin familj sedan den knarkkokande pappan pantsatt huset och försvunnit. Jennifer Lawrence är helt magisk i huvudrollen och vann även pris som bästa kvinnliga skådespelare.

Festivalen i övrigt då?

Jag lyckades pricka in en rad makalösa feelbad-filmer – som ”Biutiful” av Alejandro Gonzalez Inarritu och ”Neds” av Peter Mullan, båda enormt starka och kompromisslösa men med vissa problem (Mullan prisades för övrigt för bästa ensemble-regi för hur han hanterat de fantastiska skotska kidsen i rollerna).

Publikpriset gick till ”Waste Land” av Lucy Walker och ”This is England ’86” av Shane Meadows som i grunden är en tv-serie i fyra delar som gått på Channel Four. Jag har bara sett den senare och rekommenderar den varmt  – en värdig uppföljare till ”This is England”.

Kan också rekommendera ”Howl”, filmen om Allen Ginsbergs berömda dikt, hur den kom till och rättegången som den gav upphov till med en fantastisk James Franco i huvudrollen.

”Ledande reportrar och fotografer är inbjudna”.

Med smicker kommer man långt – men frågan är om det behövdes i det här fallet. 

Notera bara detta erbjudande: ”Alla får en fillerbehandling på plats”.

That’s what I call a REAL party.

Dagens tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Varför existerar inget sevärt modemagasin i tv?
Jag försöker ge ”Ebbas stil” en chans, men det är irriterande käckt och ytligt.
Jag förstår inte det här: Mode verkar intressera allt fler, och det skulle kunna vara ett superspännande ämne för ett tv-program. 
Men SVT väljer att ge oss en halvtimme som är totalt fri från analys och resonemang. 
Här står skådespelare, modeller och skribenter på rad för att fjäskande berömma en massa kollektioner. Programmet urartar till en enda lång reklamsnutt för redan kända designers.
Det blir käckt, ytligt och PR-artat. Och onödigt! För det finns ju hur mycket som helst som går att gå på djupet med: Varför finns de här trenderna just nu? Varifrån kommer de? Vad säger kläderna om vår samtid? Vilken roll spelar modebloggarna för vad folk har på sig? 
Ja, det finns mycket som jag hellre skulle se om mode.
Kan någon annan kanal möjligen ta över stafettpinnen? 
”Kobra” är däremot ett fantastiskt bra litet program, som på en halvtimme hinner med betydligt mer än många sega entimmesproduktioner.
I går handlade det om artisten, konstnären och rebellen M.I.A, som nått stora framgångar med sin alldeles egen, unika musik. Som musikjournalisten Andres Lokko uttryckte det: Hon har helt enkelt inga föregångare.
Kristofer Lundström gjorde en intressant intervju, och som vanligt fick vi också en del extra tittnöje i form av olika utvikningar. Till exempel om Sri Lankas historia (M.I.A har sina rötter där) en provocerande videoregissör och en seriestripp om ett komiskt bråk hon haft med en journalist.
Det är ofta den perfekta mixen av lättsamheter och seriös underhållning som får tittarna att bli lite smartare och gladare. Och ämnesvalen är minst sagt varierande – förra veckan handlade ”Kobra om Polen, och nästa står Posten (!) i centrum.
I kväll tittar jag på starten av ”Maria Wern”, efter Anna Janssons populära deckare i Gotlandsmiljö, i TV 4.

Ja!: Malou von Sivers hade ett intressant samtal om tonåringars sömnproblem i ”Efter tio” (TV4).
Nej!: Sverker Olofsson borde frågat mer om Thomas Bodströms eget ansvar som s-politiker, även om han är ledig just nu (”Sverker rakt på, SVT2).

Som X Factor-junkie var gårdagens show en brutal påminnelse om vilken tom och näringsfattig godispåse programmet i själva verket är.

Ingen kan väl ha missat att Beatles låtar släpptes på iTunes i veckan? Och att folk uppenbarligen shoppade upp barnbidrag och julklappspengar? Tack Apple för den gigantiska reklamkampanjen.

Så vad hade X Factor för tema i veckan? Just det: Beatles. Nån som anar ugglor i mossen? Att Beatles + iTunes-reklam hårdpluggades i pauserna (och att dollartecken lyste i Simon Cowells ögon) kan ha varit en hint. Katsching.

Showen då? En underpresterande karaokekväll där den enda behållningen var ovanligt koleriska domare.

Bäst var överraskande nog Katie Waissel, säsongens mest hatade (förutom buskis-brassen Wagner). Hon är inte min favorit bland de tävlande – men den här kvällen var hon den enda som lyckades få fram nån slags känsla ur de uttjatade Beatles-låtar artisterna bjöd på (varför ”Yesterday”, ”Help” och ”All you need is love” när det finns en sådan låtskatt att ösa ur?). Simon passade även på att insinuera att det finns vissa tävlande som inte är så trevliga i verkligheten som de verkar på tv och i pressen. Man kan bara spekulera i vilka han menade. Cher? Matt? Paije? Mary? Inte snälla och ödmjuka Rebecca, väl?

Matts ”Come Together” var väl helt ok sångmässigt. Men uppträdandet får fem skämskuddar av fem möjliga. Han ska inte ha boyband-linne och juckande dansare runt sig. Herregud.

Cher brukar ju vara en av mina favoriter. Men nu kändes det bara Celine Dion-tomt.

Tonårspojkarna i One Direction har lärt sig några fler harmonier. Och nu står de på en plattform och sjunger. Hejdlöst fånigt.

Fina Rebecca är ju tyvärr lite lost. Just nu får man känslan att hon blir allför styrd av sin coach, produktionen och alla som vill förpacka henne som nån saggig retro-soulcrooner. Enormt trist version av ”Yesterday”.

Tesco-Mary lät som… Tesco-Mary. Men i den svaga konkurrensen: ok.

Paije… Så urbota fånig version av ”Let it be”. Vitklädd kör och wailande från helvetet. Om han slutade se så nöjd ut över sin röstonani kunde jag kanske vara mer tolerant.

Wagner brukar mixa ihop två låtar i varje nummer. Nu mixade han ihop tre låtar. Tre gånger så plågsamt. That joke isn’t funny anymore. Däremot känns självklart publikens buande obehagligt. Och ett plus till att han uttalade Tucson som ”takson”. Cheryl Cole tog upp programtid till att ställa honom till svars för sina uttalanden om att hon ”plockats upp från council estates”. Han menade att han felciterats, att han menat att han var imponerad över hur långt hon tagit sig och att hon är en ”prinsessa”. Tror definitivt han kan förlora popularitet på att ge sig på folkets älskling Cheryl.

Vem som åker ut i kväll? Paije? Wagner? Mary? No idea.

ps. Nej, det är väl inte att jag blir förvånad över att programmet är kapitalistisk scheisse. Men även kapitalist-skit kan ju vara bra (det är delvis därför folk köper det). Nu var det dålig kapitalist-skit. ds

Uppdatering: Paije blev utröstad, efter en bottenduell med Cher. Tre av domarna röstade kvar Cher. Wagner hänger dock också kvar, vilket kanske Katie ska vara tacksam. Nu är han i skottgluggen för ett enormt hat (tänk Let’s Dance-Peppe gånger tre miljoner).