Jag ber om ursäkt på förhand – men brittiska X Factor är som ett gift. Lördagens tema var American Anthems – ett tema som tolkades ganska fritt. Bäst var nog Rebecca Ferguson – den 24-åriga tvåbarnsmamman från Liverpool som förutom sin askungehistoria bjuder på en unikt vacker röst och en klädstil som mer utstrålar 60-tal och Dusty Springfield än 00-tal och övergående trender. I går knäckte hon Bob Dylan-låten ”Make you feel my love”.

Målaren Matt Cardle var också tillbaka efter en lite svagare insats förra veckan. ”The First Time (Ever I Saw Your Face)” hade en klädsamt tårdrypande inramning (en vän till hans mamma hade dött, deras familj tog hand om de fyra barnen) och killen har en ljus, vacker röst som i kombination med ett maskulint hantverkar-utseende får både unga och äldre kvinnor att greppa telefonerna och rösta tills fingertopparna blöder. Hoppas bara han lyckas undvika James Blunt-fällan.

Älskar även Aiden Grimshaw den här veckan. Han är pretentiös och allvarlig – men jag gillar det. Nu körde han ”Nothing Compares 2 U” i ett hav av eld, intensivt och vackert. Tror dock att han kommer börja få det svårt snart – folk kan nog uppfatta hans stil som lite tillgjord. Men hej, killen är bara 18. Fröet till en stor artist finns där.

Favoriten Cher Lloyd fick överraskande hård kritik av Simon Cowell för sin ”Empire State of Mind” – för mycket ”copycat” sa han. Jag tyckte hon gjorde låten till sin egen, varken för mycket Alicia Keys eller Jay-Z. Sjukt hög klass.

De andra då?

Tesco-Mary Byrne tycktes vara lite ur slag.

Pojkbandet One Direction är söta som kattungar och Cowell utnämnde ”Kids in America” till deras bästa framträdande. De älskas intensivt av röstbenägna småtjejer vilket nog kommer ta dem långt.

Kontroversiella Katie Waissel har hamnat i botten flera gånger och hennes Gwen Stefani-tolkning lär nog parkera henne där den här veckan också. Av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har hon hamnat i skottgluggen både för brittiska mediers avsky och folkets förakt. Vad som är hönan och ägget? Oklart. En vanlig kommentar är att hon känns falsk. Hon gråter ofta, ”krokodiltårar” anser många, vilket även Rebecca gör, men då blir folk berörda in i hjärteroten. Att inrama Katies framträdande med bilder på hennes gråtande ansikte tror jag kan bli spiken i kistan. Svaret får vi i kvällens resultatshow.

Treyc Cohen och Aerosmith-rökaren ”Don’t wanna miss a thing”? Skickligt röstmässigt, men ack så tråkigt.

Paije försökte sig på en mashup av ”I’m a believer” och ”Hey Ya”. Jag frågar mig hela tiden hur en sån liten pojkman kan få mig så irriterad? Kanske är det käckheten, röstonanin som känns fullkomligt ytlig eller hans babyface. Bah. Bort.

Wagner, Casanova-brassen som betraktas som årets skämt-inslag och prenumererar på alla ”proteströster”, sjöng ”Viva Las Vegas” och ”The Wonder of You” med stark inlevelse. Låt nummer två var överraskande ok.

Uppdatering: Treyc och Katie i botten. Ganska väntat. Nu är det upp till domarna att välja vem som ska få vara kvar och då har jag väldigt svårt att tro att Katie skulle kunna klamra sig kvar ännu en gång. Extra spännande att se vem Cheryl Cole (tjejernas coach) tvingas välja. ”Sophies val”, fast i en extremt mild och glittrig version.

Uppdatering 2: Jag hade fel, fel, fel. Både Simon Cowell och Louis Walsh tyckte Katie var den mest intressanta scenpersonligheten och valde att rädda henne. Cheryl vägrade rösta och därmed vägde Dannii Minogues Treyc-röst för lätt. Well, tävlingen ska nog vara glad över att ha sin drama queen, Katie, kvar. Och nu gråter hon i eftersnacks-programmet och försäkrar att hon är ”sångerska” framför allt. Inte kändisgalen.

Dagens tv-krönika av Jon Hansson:

Här hade man spetsat på att få rasa mot borgarbrackorna.
Därav blev intet.
Nya fru-serien ”Ladies på Östermalm” i TV4 Plus var inte mer upphetsande än en slatt avslagen champagne.
 
Javisst, de hade svindyra kläder och hangarstora gå-in-i-garderober.
Javisst, de bodde med Gessle och miljonärerna på Strandvägen.
Och visst, de kindpussades och hade ansiktena fulla av leende kritvita tänder.
Men det var ju liksom väntat. Varken Grete, Tone eller Gaby hade mer att komma med än sina dyra vanor och sin ”stil och klass”.
Här fanns ingen galenskap och tala innan du tänker-svada à la Anka eller något montazamiskt tofsgull. Och då blev det lite fattigt – om uttrycket tillåts.
Ladiesarna verkar på intet sätt korkade så de hade väl kunnat få prata om annat än sina tuttar och lunchvanor. Några mer kontroversiella ämnen från redaktionen skulle säkert fått fart på den välskräddade lunken längs övre Östermalms boulevarder.
För inte har väl fru-formatet nått vägs ände?
Nejdå, vi inväntar ivrigt ”Karriärkvinnor på Kungsholmen”, ”Second hand-systrar på Söder” och ”Bitchar från Bagarmossen”.
Sedan spränger vi könsvallen med ”Gubbar från Globenområdet”.
 
Väntade mig däremot alls inget av dokumentären ”Mannen med sju sekunders minne” i SVT2.
Det handlade om dirigenten Clive Wearing som drabbades av en virusinfektion i hjärnan 1985. Sedan dess glömmer han omedelbart precis allt som händer honom.
Han har kvar talet och musikaliteten, det mesta han lärde som barn och ung men går exempelvis hans son ut ur rummet en kort stund så är det som om Clive såg honom för första gången när grabben kommer in igen.
Det låter som en knasig Hollywoodkomedi men var väldigt fascinerande och gripande.
”Jag har inget medvetande, jag drömmer inte ens. Det är som att vara död”, konstaterar Clive sakligt.
Leta genast upp på SVT play.
 
I kväll fyller jag en lucka och tittar på ”The Bourne ultimatum” i TV3.
 
Bla bla
Så småningom blev det ett ganska kul och öppenhjärtigt gnabbande med Arne Weise i nya ”Leilas home delivery” (TV4 Plus). Men matlagandet kunde de hoppat över.
 
Hmm…
Efter Charlie Sheens misshandelsdom och nu knark- och porrutbrottet har tidigare skojfavoriten ”2 ½ män” (TV3) fått en rätt tragisk underton.

Att jämföra brittiska ”X Factor” och svenska ”Idol” är som att mäta Premier League mot Allsvenskan. I år är nivån där i väst extra hög. Och bäst av alla är den lilla kickersbruden Cher Lloyd, som i gårdagens Halloween-tema gjorde en magisk version av Shakespeare’s Sisters ”Stay”. Tjejen är bara 17 år, herregud, och lyckas kombinera sårbarhet med attityd på en nivå som är häpnadsväckande.

Andra favoriter från gårdagen är tvåbarnsmamman från Liverpool, Rebecca, allvarliga 18-åringen Aiden, 50-åriga Tesco-Mary, de små 16-åriga penntrollen i One Direction och målaren Matt med den ljusa rösten. Treyc och Paije lider av samma problem – de är skickliga sångare men åh så tråkiga – medan tjejgruppen Belle Amie enbart är tråkiga. Den brasilianska charmören Wagner är årets humorinslag och orsak till att Simon Cowell får upprepa orden ”embrace the madness” i varje program.

Uppdatering: Belle Amie åkte ut i söndagens resultatshow efter en duell mot Katie (som jag uppenbarligen helt glömt). Katie är förresten en intressant mediavarelse – avskydd av många för sin attityd, för att publikfavoriten Matt anklagat henne för att ha ljugit om att de haft en relation, för att hon hamnar i skvallerspalterna när hon svimmar på Top Shop (”uppmärksamhetsjunkie”). Den sortens avsky som nästan enbart är reserverad för kvinnor.

Cher påminde mig också om hur många bra låtar det finns som heter just ”Stay” (eller ”Stay with me”). Bäst av alla är den gamla klassiska soulrökaren med Lorraine Ellison. Men det finns fler.

Vackra Marianne Faithfull sa det bra 1965.

The Faces med Rod Stewart vid mikrofonen.

The Ark håller den svenska ”Stay with me”-fanan högt.

Lite Pojkbands-synth med The Hurts.

Internet kan inte stoppas.

(Kineser och nordkoreaner skulle kanske ha invändningar mot den ”sanningen”)

TV 4 valde att inte lägga upp den omdebatterade intervjun med Andreas Kleerup på sin webb. Det hindrar inte att filmklippet sprids ändå.

Way Out West-konserten på stor scen blev en lite såsig historia. Nu får vi som älskar The National en ny chans att se dem i Sverige. Den här gången på mindre arenor.