Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Hjälp, vilken kuslig början.
Jag vågade knappt se vidare på den nya deckaren ”Nattsystern” som bygger på Unni Lindells bok.
Men den norska kriminalserien i Kanal 9 frossade inte i blod och andra äckligheter. Tack för det. Däremot spelade den på spänning, och det gjorde den med besked. Stämningen var – med stor hjälp av musiken – nästan hela tiden krypande läskig.
Det lades friskt ut ledtrådar, så att man till slut trodde ont om alla.
Själva gåtan var en tonårstjej som försvunnit spårlöst. När hennes mormor sköts till döds en tid senare anade kriminalkommissarie Cato Isaksen, återhållet och bra spelad av Reidar Sørensen, ett samband.
Vad som hänt lär vi få reda på i del två. Unni Lindell (som också skriver barnböcker ihop med Fredrik Skavlan) brukar vara bra på att få till det i sina deckare, så jag hoppas att det inte blir en förutsägbar upplösning.
Den som är sugen på att höra berömmet flöda rekommenderas att titta på modemagasinet ”Fashion” i SVT 2. Alla är så entusiastiska efter varje visning att det är skrattretande. Som den svensk-franske designern Marcel Marongiu uttryckte det: Efteråt säger alla att det var bra, det gäller att märka om någon är ärlig.
Intervjun med honom var bäst igår, han fick faktiskt vara med flera minuter. Och hann till exempel berätta hur konstigt det kan te sig att jobba hårt i ett halvår för åtta minuters visning.
Annars är programmet otroligt hoppigt, ja, sönderklippt. Det verkar finnas en stark rädsla för att tittarna ska tröttna. Eller ska formen föreställa estetisk? Så fort någon intervjuas mer än 30 sekunder kommer förhoppningen att det kan nå under det ytliga – men så är kameran i väg igen.
Det mesta är snabba citat och lösryckta inslag från visningar. Mode är betydligt mer intressant än så här. Synd på så rara ärter.
I morgon tittar jag på ”Bokprogrammet” i SVT 2, det har jag missat.

Nja: Jag ville se lantliv och lugn. Men ”Hundra procent bonde” är för mycket av det goda. I alla fall för alla som inte är bönder själva. (SVT1)
Ja: ”Rapport” lyckades få till en halvtimme med så många nyheter att det inte märktes att det är mitt i semestern. Snyggt jobbat. (SVT1)

Dagens tv-krönika av Fredrik Virtanen:

A capella-sång med ett ostämt Real Group, en kaftankelig DiLeva, en nedfallen barnstjärna, en nervös indiegosse, några stendumma drängar och så en skånsk tant som spelade tre – TRE! – trumpeter.
Magi. Kiviks marknad nästa.

Ja, som det sägs och som tittarsiffrorna skvallrar om: någonting är snett i igen i ”Allsång på Skansen” på SVT1.
Men i år är det inte Anders Lundins fel. Han har aldrig varit vassare. Den gode barnfarbrorns nonchalans är chimär. Alla tidigare säsongers stelhet är bortblåst till samma takt som hans vilsna pretentioner.
Snarare borde pilarna riktas mot programmets år-ut-och-år-in- producent Gunilla Nilars … Tänkte jag… Innan jag i går kväll insåg… Att… Detta… Är… Ju… MAGI!
Detta är svensk sommarunderhållningsteves forntid, nutid och framtid.
Det är Sverige. Så sjukt, så dåligt, så kul, så dumt, så fint. Så kongenialt.
”Allsång på Skansen” kan ha hittat hem. Nu är programmet äntligen det där svenska, folkliga, allomfattande kulturprogrammet som det alltid utgett sig för att vara – nu utan ursäkter (förutom det malplacerade indiesnöret Oscar Linnros).
Drängarna! Real Group! Di Leva! Salem Al Fakir! Och en Gunhild Carling som spelade tre (3) trumpeter.
Alltså: En perfekt line-up av svensk mittfåras finaste freaks.
Jag gillade det. Det var crazy, det var bonnkomik. Men programmet borde gå längre. Varför bara tre trumpeter? Varför inte en trebent åsna och en skäggig dam? Samt en spikmatta till Fakiren?
Gå hela vägen. Bli Kiviks marknad!
Varför försöka lura i någon att ”Allsång på Skansen” är ett mer bredkulturellt alternativ till det storbolagsfinansierat stendumma reklamradioslasket i TV4:s ”Lotta på Liseberg”?
Det var roligt i går. Det blir ännu roligare om Anders Lundin tar med sig hela cirkusen och sänder från Kivik. Och glöm inte hästen.

I kväll ser jag premiären av utrikesmagasinet ”Korrespondenterna” på SVT2 kl 21.00.

NEJ
Salem Al Fakir. En gång musikaliskt barnsnille med pretentioner, nu barnstjärna utan andra ambitioner. Bakvänd karriär.

JA
Di Levas ”Vi har bara varandra” lyfte allsången, men hans svenska popklassiker ”Vem ska man tro på?” hade lyft högre

Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Lotta Engberg verkar uppriktigt lycklig över att leda allsång på Liseberg.
Men ta bort de intelligensbefriade tävlingarna.

”Lotta på Liseberg” kommer kanske för evigt att vara ett slags ”Allsång på Skansen 2”. Men det verkar programledaren själv strunta i.
Jag måste erkänna att jag personligen tycker att den här sortens program är klämkäckt smetiga med oftast dålig musik – men Engbergskan är klippt och skuren för sin roll. Hon snackar och sjunger som om hon vore född på scenen. Både artister och publik verkar höga på sommar och sång.
Men varför måste TV 4 klämma in odrägliga tävlingar i sina underhållningsprogram? Som den där man ska gissa på en svensk stad. Allvarligt: Var finns det en jättestor djurpark med maffig delfinuppvisning? Vid en stad som ligger vid Motala ström?
Så svårt. Inte! Då lägger kanalen för säkerhets skull in tre alternativ. Ett hån mot alla tittare över sex år.
Och så detta eviga bingo. Låt allsången tala för sig själv i stället.
Det är alltid spännande med människor som ger sig in på saker man själv inte skulle få för sig att testa. Därför tittade jag på den norska dokumentären ”Det första fallskärmshoppet” i SVT 2.
Reportaget handlade om ett gäng hurtiga guttar som gick en veckas intensivkurs i fallskärmshoppning.
De första tjugo minuterna var en transportsträcka till höjdpunkten, det första hoppet. Det var alldeles för mycket på fokus på instruktion och olika sorters träning. Som tittare vill man ju veta mycket mer om varför de här killarna vill hoppa. Om de lockas av kickar över huvud taget, och i så fall varför.
Själva hoppen var i alla fall vackert filmade, och bilderna lyckades nog delvis förmedla känslan av att hänga där i luften, och föras runt av vindarna. Hisnande. Jag skulle gärna sett det på bio.
Det var rörande när en av hopparna efteråt blev som tokig av känslor, vrålade rakt ut och ringde mamma.
I kväll tittar jag på dokumentären ”Resan till hopp och smärta” om Israel/Palestinakonflikten i SVT 2.
Ja!: ”In treatment” med Gabriel Byrne räddar de sena tv-kvällarna (SVT2).
Nej: Rosa pistoler och botoxberoende. Suck. Jag orkar inte förfasas över  ”Danska Hollywoodfruar” (TV3).

Dagens tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Ett födelsedagsfirande – för någon som inte är där!
”Grattis kronprinsessan” blev besegrat av en ny serie om förlossningar.

Firandet av Victoria på Solliden är tradition (SVT1). Där fanns artisterna, publiken, solskenet och kungafamiljen. Förutom födelsedagsbarnet självt, som var på bröllopsresa.
Så lite avslaget kändes det.
Visst var det kul att se Kungen ivrigt stampa takten till Eric Saades hit ”Manboy”, och Kronprinsessan figurerade i olika reportage om hennes fond.
Men man vill faktiskt se någon ta emot grattisen, någon ska bli rörd av allt ståhejet. Det är bara så.
Ett lyft var ändå Martin Emtenäs, som vanligtvis leder ”Mitt i naturen”. Det kändes kul med någon oväntad, och inte en av de vanliga superfolkliga programledarna. Han verkade inte alls nervös i sin nya roll, utan skötte sig fint. Det kanske var fördelen med att huvudpersonen inte var där?
Kanal 5 vågade sig på en seriestart mitt i juli, den brittiska ”Livet på BB”.
Hoppas att någon hittade till den, där den låg mitt emot firandet.
Tittarna ska i åtta avsnitt få följa livet på en förlossningsavdelning med allt vad det innebär av smärta, oro och total lycka. Sedan jag blev mamma händer något skumt så fort jag ser sådana inslag: Jag måste gråta en skvätt. Känslorna skvimpar över, precis som de så klart gjorde för de som filmades.
Vi fick följa två mammor (papporna kunde gott fått vara med lite mer), och filmarna väjde varken för svåra värkar eller nervositet som var av hacka-tänder-graden. Det blev extra spännande av att mammorna var så olika: En ung kvinna som fick sitt första barn, som kom med kejsarsnitt. En annan som hade varit med förr, men ändå hade det tungt. Helt omöjligt att inte bli berörd.
Det var dessutom roligt att se kontrasten mellan föräldraparen som är inne i sitt livs kanske viktigaste stund, medan barnmorskarna coolt småpratar i fikarummet.
I kväll tittar jag på starten av den norska serien ”Himmelblå”, som jag missade första säsongen av förra sommaren.

Ja: Alla i ”In treatment” spelar så bra att jag snart misstänker att det är dokumentärfilm med dold kamera. (SVT2)
Nej: Det blev nästan komiskt med allt beröm som sköljde fram i modemagasinet ”Fashion” (SVT2).

Jakten på sommarens bästa playlist är avgjord. Åtminstone i min värld. Om man kan vara kär i en playlist så är jag nog det i den här.

Särskilt glad blev jag över att få återupptäcka Eurythmics finaste låt – ”Never gonna cry again”. Annie Lennox är sinnessjukt vacker och spelar rockinstrumentet tvärflöjt.

Tack, Deportees-Anders. 

Det borde vara bättre, vi är värda bättre.
”Allsång på Skansen” var en rejäl b-stärna- och föredettingsfestival.

Vi var ändå runt 1,5 miljoner svenskar som lämnade grillmiddagsborden för att underhållas av det största liveprogrammet som erbjuds om sommaren.
Vi borde suttit kvar under kvällshimmelen.
”Allsång på Skansen” var osedvanligt svagt, och då har allsången inte nått särskilt imponerande höjder tidigare. Produktionsmässigt fungerar programmet som en topptrimmad Rolex, så allt handlar om det redaktionella innehållet  – vilket egentligen bara består av artistbokning.
I går fick vi artister som inte skulle dra 1000 personer om de gjorde en gemensam show i Örebro.
Där fanns inget smakfullt alibi, ingen riktig artist i stil med förra veckans Mikael Wiehe, inga överraskningar (av typen en sjungande stjärna i publiken), ingen lök på laxen.
Ett dumskojigt funkband uppträdde, de heter Movitz och hör hemma en crazy onsdagskväll på Mosebacke tvärsöver vattnet. De stank av Anders Lundins källarteaterfaiblesse. Samma sak med Olivia Stevens, en Zarah Leander-imitatör med välsmort munläder men med besvärande brist på älskvärdhet. Och hon var ändå formidabel jämfört med babbelgubben Christopher O’Regan, som borde överväga att istället leda stadsvandringar i Gamla Stan.
Och så hade vi schlagergänget Timoteij som levererade obefintlig stämsång av ”Fjäril vingad”. Som en skolavslutning i sexan. Eller förlåt, nian kanske.
Darin skulle föreställa kvällens stjärna, men istället stod det klart att han aldrig kommer att växa ur sin allvarsamma stelhet. Den internationella karriär många av oss förutspådde för fem år sedan är avlägsen. Men söt var han och höjde värmen rejält med allsång till Lena PH:s ”Kärleken är evig” (text av Per Gessle, det hade man glömt).
Därpå, som om programmakarna insett att ”det här håller inte, vi måste hitta på en final”, så dök Kikki Danielsson upp och skakade av gamla ”Bra vibrationer”.  Plötsligt var tillställningen som en schlagerbögfest med 80-talstema.
I övrigt: Lundin är bra numer, att han numera slarvar gör honom levande. Och: Kjell Öhmans orkester är grymt tajta.
Det är ett fint program som är värt bättre gäster.

I kväll ser jag ”Fashion” på SVT.

JA
Eva Hamilton, SVT-vd, och Magnus Härenstam, artist, i publiken. Två människor med underbar sommarkarisma.

NEJ
Cotton Eye Joe show.  Föredettingband gjorde smälldålig dumbuskis av USA:s vackra musikarv.

Nej, jag ska inte tjata om Özil.

Kolla däremot in klippet ovan från en tysk version av ”Småstjärnorna”. De här två pojkarna har valt att sätta på sig svampmössor och se Chris Lowe-trumpna ut i en re-make av Pet Shop Boys ”Go West”. Bland det sötaste jag sett.

Titta vilken bra plats jag fick längst fram på Hoffmaestro. Publiken går bananas. Jag är fortsatt tveksam till bakochframvänd keps på individer som är över 5 år gamla.

Petter på P3 Sommarsession med Kitty Jutbring. Solen steker rejält nu och Petter matchar med passande bränna.

Sörjer Hultan med världens bästa festivalmat – Smålandsrullen. Skippa skräpmaten, kids, och gå hit. Magiskt. Men med viss Hultan-melankoli i kikärtsröran.