John Locke transformeras till åtta stycken enbenta getter dömda att för evigt beta på Lost-öns gröna ängar? Präktiga Jack Shepard fiser sig tillbaka till neanderthalartiden? Och Benjamin Linus bygger bostadsrätt i J.J. Abrams öra?

Nej, jag vet ännu inte hur LOST-mysteriet slutade. Och jag vill inte veta heller. Inte ännu. Om jag så ska vara den sista människan på jorden som inte har sett det där slutet så tänker jag förhala det in i det sista.
   Till den där sabla dvd-boxen kommer i höst. Då ska jag i lugn och ro ha mitt frosseri i hela sista säsongen. Kanske är jag bara enfaldig som drar ut på väntan, men framförallt handlar det om att jag egentligen inte vill att det ska ta slut. För jag kommer sitta där och tänka – var det här allt? Jag vill leva kvar i mitt Lost-mysterium. Gardera mig från besvikelse. Gömma mig från förklaringar som kommer upplevas som ett svek.  Som när Bobby kom ut ur Dallas-duschen. Och ärligt talat, hur många slut har egentligen gett dig 100 % tillfredsställelse? Självklart finns det gott om värdiga upplösningar i filmvärlden, men riktigt mästerliga? För det ligger ju lite i sakens natur att inte bli helt nöjd. Om något är riktigt bra, inte vill man väl att det ska nå sin ände?

Men så finns ju sådana regissören som David Fincher. En av dem som genom filmhistorien erbjudit slutscener som inte gör dig vare sig nöjd eller missnöjd, utan bara…stum. Av beundran.

Fight Club – ”You met me in a very strange time of my life” – och det moderna samhället som faller samman till tonerna av Pixies.
Se7en – smärtan i Brad Pitts ögon som tillslut ger efter för den sista dödsynden och trycker av.
Alien 3 – Sergeant Ripley som kastar sig ner i den glödande lavan.

Gåshud. Gåshud. Gåshud. Och plötsligt vet du att just det här var Det Enda Tänkbara Slutet.

Ska bli spännande att se hur Fincher designar upplösningen i den amerikanska filmatiseringen av Millenium-triologin som börjar spelas in i höst. Där har han ju onekligen en utmaning.

Och om det sent omsider blir några armknotter vid leveransen av LOST-boxen återstår att se när löven väl börjar falla. Om jag då vågar sticka hål på min LOST-bubbla, vill säga.

Okej, dags att skriva sitt livs första blogginlägg då. Mötte just vår kära webredaktör tillika samordnare Johan i korridoren. Han kände sig lite sjuk. Han behöver kanske vård?

Ännu en anledning att referera till en av Sveriges mest träffsäkra röster,  Mauro Scocco.

Hans skarpsynthet angående dialogen i svensk film kan inte nog hyllas.