Redan igår fick vi indikationer på att allt inte står rätt till med Arvikafestivalen.

Redan i dagens tidning kunde Nöjesbladet därför avslöja den värmländska festivalens kris, en artikel som nu har uppdaterats. För i förmiddags skickade arrangörsföreningen Galaxen ut följande pressmeddelande:

Nu är den 19-åriga festivalens existens hotad.

Galaxen har kallat till presskonferens nästa vecka i Arvika, då ska alla siffror vara sammanställda och besked kring framtiden komma.

För en festivalälskare som jag, är detta självklart ett oerhört tråkigt besked.

Och just Arvika har jag en massa privata minnen från.

Born and raised i Grums, hade jag bara fem, sex mil till den jössehäringarnas huvudstad. Och jag vet knappt hur många somrar jag och polarna tillbringade på festivalen. Många blev det i alla fall. Klockren stämning, kul bokningar och mysigt område. Nu kan allt vara borta.

Dessutom: Beskedet om Arvikafestivalens akuta kris når oss bara en månad efter att festivalernas urmoder, Hultsfred, ställde in årets festival.

Att arrangera musikfestival i Sverige verkar onekligen vara något av det svåraste man kan ge sig på.

Här på redaktionen pågår just nu ett intensivt arbete med att berätta mer om Arvikafestivalens kamp för överlevnad. Köp tidningen i morgon för mer nyheter och analyser kring detta.

Tobias W Lindner, 

tf Nöjeschef

 

 

Kan ni också – mitt i sommarvärmen och lättjan – känna ett stråk av nostalgi och vemod?

Ibland kommer det över mig.

Kanske handlar det om att man vet att den ljuvliga tid inte är för alltid. Snart stävar man hem med ica-kassarna i motvind och isande regn.

Nu ska vi ju inte fastna i detta och deppa ner oss allt för mycket – det är mycket kvar av sommaren 2010 ännu.

Vi kan nöja oss med att lyssna på denna gamla goding:

 

 

Inga obesvarade frågor. Inget utrymme för diskussioner. Inga oklarheter.

Larry Page och Sergey Brin – ni har förstört mitt sociala liv.

 

Middagen är avklarad.

Nu är det halvtomma vinglas, och skönt snack om ditten och datten.

Eller. Vänta.

Hur skönt snack är det – egentligen?

Inte-jävla-alls, tyvärr.

– Kelly och Brandon, gifte de sig nånsin i ”Beverly Hills”? frågar nån, och nostalgiska leenden tänds som fyrbåkar runt middagsbordet.

Vad härligt! Vilket ljuvligt samtalsämne, här har vi en diskussion som kan räcka länge – kanske ett helt vinglas!

Men nu skriver vi 2010, vi har IPhones, wifi-uppkoppling och GOOGLE.

– Nej, de gifte sig aldrig. De blåste av bröllopet vid altaret. De var inte redo, sa de.

Jaha. Det tog åtta sekunder att, på Wikipedias mobilsajt, döda den diskussionen.

– Alltså… Darin och Agnes var väl inte alls med i ”Idol” samma år, försöker nån annan vid middagsbordet.

Lönlöst.

– Precis, Darin tävlade 2004, Agnes var med 2005, svarar nån annan med den demoniska mobilen i attackläge.

Tack för den.

 

Alltså, vad är det som har hänt?

För bara några år sedan kunde man snacka, hjälpas åt att komma fram till ett svar. Kanske var det sant, kanske blev det fel, det spelade ingen roll. Det var vägen fram till ett svar som var mödan värd.

Vi argumenterade för vår sak, vi hittade stickspår, drog anekdoter, skrattade på vägen framåt.

Nu?

Nån tråkig jävel – tyvärr oftast jag – plockar upp ett stycke IPhone och GOOGLAR fram svaret på ungefär åtta sekunder.

Ständig informationstörst i kombination med ständig uppkoppling har visat sig vara förödande för social samvaro, för samtal.

Svaret, det omedelbara och korrekta, ligger ju bara en snabb mobilsökning bort. Då är det svårt att låta bli.

Inte ens den oförargliga tipspromenaden kommer undan:

För några veckor sen var en kompis på fest, värdinnan hade anordnat en tipsrunda. Och plötsligt stod alla festdeltagare där framför A4-pappren. Med mobilerna.

1996 startade Larry Page och Sergey Brin sin söktjänst för internet. Undrar om de insåg vad det skulle göra med mina middagsbjudningar? Förmodligen skiter de i vilket.

Nu måste jag hitta en lägenhet utan täckning. Snabbt.

 

Tobias Waldefeldt Lindner, tf nöjeschef

krönika från fredagens Nöjesbladet

 

 

 

 

 

 

 

Min lycka är gjord!

Nedan ser ni det mejl jag nyss fick från Owen Kurt.

Till alldeles nyligen kände jag inte till hans existens.

Men nu har han förändrat mitt liv i grunden.

Det verkar som att jag ska få 15 miljoner pund av honom. Förvisso ska han sen få 40 % av dessa miljoner, men ändå.

Förutom denna enorma summa pengar, finns det en hel andra guldkorn i hans mejl.

Notera till exempel följande formulering:

”Valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, särskilt på grund av känslighet för transaktionen.”

Som följs upp med:

”Och sekretess här.”

Avslutningen är magnifik:

”Allt jag behöver nu är din ärliga samarbete, Sekretess och förtroende för att vi ser denna transaktion igenom.”

 

Läs och njut!

Själv ska jag bli miljonär nu!

 

 

 

Från Mr Owen Kurt,

Jag är Mr Owen Kurt från Harlesden, nordvästra London, här i England. Jag arbetar för NatWest Bank Corporation London. Jag skriver dig från mitt kontor som kommer att ha en enorm fördel för oss båda.. I min avdelning, som är biträdande chef (Greater London Regional Office), jag upptäckte en övergiven summan av £ 15 miljoner Brittiska Pund (femton miljoner Brittiska Pund) på ett konto som tillhör en av våra utländska kunder Late Mr Fred Wane en amerikansk medborgare som tyvärr miste livet i en olycka den 5 juli 2006, inklusive hans hustru och enda dotter.

Valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, särskilt på grund av känslighet för transaktionen. Och sekretess här. Nu vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp för påståendet men ingen har gjort det. Jag personligen har tappat målet att hitta den släktingar i 2 år nu, söker jag ditt medgivande att presentera dig som de närmast anhöriga / Kommer bidragsmottagaren till den avlidna så att intäkterna från detta konto värderats till 15 miljoner pund kan utbetalas till dig.

 Detta kommer att betalas ut eller delas i dessa procentsatser, 60% till mig och 40% till dig. Jag har fått alla nödvändiga juridiska dokument som kan användas för att backa upp detta påstående vi gör. Allt jag behöver är att fylla i ditt namn till handlingarna och legalisera det i domstol här för att visa dig som den rättmätiga förmånstagaren.

Allt jag behöver nu är din ärliga samarbete, Sekretess och förtroende för att vi ser denna transaktion igenom. Jag garanterar er att detta kommer att genomföras under ett legitimt system som skyddar dig från brott mot lagen.

Ge mig följande: som vi har 7 dagar att köra igenom det. Detta är mycket brådskande TACK.

 

1. Fullständigt namn

2. Privat Telefonnummer

3. Din kontaktadress.

 

Efter att ha gått igenom ett metodiskt söka, jag bestämde mig för att kontakta dig hoppas att du kommer att finna detta förslag intressant. Vänligen på din bekräftelse av detta meddelande och ange ditt intresse kommer jag att förse dig med mer information. Sträva efter att meddela mig ert beslut så snart som möjligt.

 

Hälsningar,

Mr Owen Kurt

Mobilnummer: +447045711901

Privat e-post: owenkurt4@hotmail.com

Den 18 december 1992 hade ”Bodyguard” svensk biopremiär.

Och Whitney Houston, som redan i slutet av 80-talet hade blommat ut som en av världens största sångerskor i modern tid, lyfte ytterligare mot stjärnorna.

I dag känns den där decemberdagen oerhört långt borta.

I natt checkade Whitney in på sitt hotell i centrala Stockholm. I morgon kväll står hon på Globens scen.

Och ni som följt vår rapportering de senaste dagarna vet att vad som helst kan hända i morgon kväll.

Den amerikanska souldiva som i natt anlände till Sverige är en spillra av sitt forna jag.

Satt just och tittade på alla bilder på Whitney Houston i vårt bildarkiv, och det är skrämmande tittning.

Ett förfall av episka mått målas upp i takt med att bilderna flimrar förbi.

Här är några exempel, som med smärtsam skärpa berättar om Whitneys fall.

Whitney och maken Bobbi, 1997. I efterhand har Whitney berättat att hon vid denna tidpunkt redan hade fastnat i knarket. Men glansen i ögonen finns ännu kvar.

”Biffen” på plats när Whitney säljer ut sitt bohag. Året är 2007 och fallet är totalt.

 

 

I september 2009 talar Whitney ut om sitt stormiga och kämpiga liv. I samband med artikeln publicerade vi ett par bilder på ett märkt och sliten Whitney.

 

Och i morgon väntar alltså Globen.

Av recensionerna från våra nordiska kollegor – hon har gigat i Danmark och Norge de senaste dagarna – kan detta sluta med fullständigt haveri.

Jag hoppas såklart att hon tar sig samman, men oddsen ser dåliga ut.

 

 

 

 

I morgon bitti begår Filip&Fredrik radiopremiär – exklusivt på aftonbladet.se. Läs mer här.

I dag är humorduon etablerade tv-personligheter.

Men det kan vara kul att blicka bakåt ibland.

Här nedan ett klipp från deras tv-premiär för tio år sedan – i SVT:s OS-program ”Hello Sydney”.

Den största behållningen med följande klipp är – utan någon som helst tvekan – sportankaret och programledaren Christer Ulfbåges grandiosa entré. Den förpliktigar något alldeles oerhört.

Missa inte hur han, i slutet av vinjettmusiken, hoppar upp och landar innan musikerna ”slagit av”.

Ordet ”feltajming” dyker plötsligt upp i skallen.

 

 

 

 

Ute steker solen.

Slakthusområdet är – nästan – fint så här års.

Men ett glas vitt på nån trevlig uteservering i stan?

I don’t think so.

Här – på Sveriges största nöjesredaktion – pågår arbetet för fullt med morgondagenns tidning. Och med att uppdatera nöjesbladet.se.

Möt några av oss!

Malin, Maja-Stina och Lotta ”randar” (som vi säger på tidningsprosa) sina ”knäck” (som vi säger på tidningsprosa). Note to Expressen Nöje: ingen idé att ni försöker förstora tecknen på Malins skärm, ni kommer ändå inte att kunna se scoopet hon jobbar på.

 

 

Två av Sveriges tyngsta musiktyckare: Joacim Persson och Markus Larsson. De gillar Teenage Fanclubs senaste, eftersom den är så ”glad” och ”livsbejakande”.

 

Sandra och Ida – in charge of Sveriges största nöjessajt. Webben har mycket större bildskärmar än papperstomtarna. Orättvist, Schibsted!

Tung trio: bitr nöjeschef Ylva (närmast kameran), spel/textredaktör Peter Ottsjö samt kvällsreporter Ninna.

Enligt obekräftade uppgifter håller Ninna en bit av Döda havsrullarna i sin hand på bilden. Men detta bör kollas ett extra varv.

 

På förekommen anledning.

Markus Larsson skriver att han är skeptisk, inte gillar glatt humör osv.

Men jag sitter inne på BEVIS.

Ovedersägliga FAKTA som bevisar att Markus ”jag är född i konstant mörker i Kiruna” Larsson LJUGER.

Han är visst glad.

 

Här är omslaget till nya numret av lysande musikmagasinet Sonic.

Det är alls vår lo-fi-Håkan Steen som är en av grundarna och huvudskribenterna i denna glimrande publikation.

Så inget ont om Sonic.

Med detta sagt: kvinnan på omslaget är Tracey Thorn.

När man lyssnar på henne vill man dö.

Det är så deppigt, det är så mörkt att kulan nästan är på väg in i huvet.

Vissa gillar detta.

Våra musikkungar Joacim ”Jockeman” Persson och Markus ”Marky Mark” Larsson, till exempel.

Vi har bråkat vid flera tillfällen om denna deppiga musik som man tydligen ska lyssna på om man har ”koll”.

Jocke och Markus tycker att jag är banal som gillar musik man blir glad av. Jag blir provocerad av denna dysterhet som understundom breder ut sig.

Mycket är vi överens om. Men här kommer vi aldrig att mötas.

Nu ska jag nog lyssna på nåt glatt.

Mika, någon?

Det är när man går till postfacket sent på måndagseftermiddagen och börjar plocka ut all post och lägger den på bordet som finns vid facken, det är då man tänker…

… varför gjorde jag inte det här lite tidigare?