Så här flott anlände Mando Diao till Borlänge och Peace & Love i juli.

På flygplasten fanns även en väldigt upphetsad lokaltidningsfotograf som hela tiden snackade om när ”Brage kom med flyget”, det var ett himla rabalder om när Brage gjorde så och Brage gjorde det och Brage hit och dit.

Pliktskyldigt svarade jag: Mhm, jaha, ojdå, jaså?, precis.

Flera gånger var jag på väg att ställa frågan, men hindrade mig.

Efteråt, när jag och min fotograf Gustav satt i bilen på väg därifrån hävde jag i stället spydiskt ut mig:

– Och VEM är den där sensationella BRAGE som alla tror att man ska ha koll på här? Någon kändis eller?

Gustav tittade på mig och höjde på ögonbrynen.

– … det är ju deras fotbollslag.

Oj då, mumlade jag för mig själv.

Sedan ägnade jag 30 minuter åt att förbanna fram för allt min dumhet men också min kroniska förmåga att ”tappa” Sportbladet.

”Du får 50 spänn om du skjutsar mig till sjukhuset när min hjärna kollapsar” sa jag till en fotograf för någon vecka sedan.

Det var långt över 30 grader och jag hade räknat med att sitta i AC-kylan på redaktionen och inte på Djurgården. Därav klädvalet svarta jeans och långärmat.

Någon smart dude sa någon gång att perspektiv borde gå att köpa i butik.

Det stämmer.

För när allt kommer omkring uthärdar jag gladeligen högröd och genomsvettig TIO DYGN på ett kokande Djurgården än en ynka timme i skogen i Östersund i 30 minus.

Nedan följer två bilder från Östersund i vintras då jag och en fotograf tillbringade otaliga timmar i sjuttio meter djup snö för att få syn på George Clooney som var där för inspelningen av ”The American”.

 Någon av de där svarta prickarna ÄR George Clooney!

Här hängde vi för det mesta.

Jag förfrös kroppsdelar som jag knappt visste att jag hade känsel i under de här dagarna.

Det var omöjligt att veckla ut fingrarna för att få upp låset på mobilen.

Jag lyckades röra tårna under några få minuter varje dygn. 

Dessutom körde vi i diket.

Och som om det inte vore nog pratvägrade Clooney.

Gårdagen tillbringade Aftonbladet och Expressens nöjesreportrar och fotografer på Dalaairport i väntan på Jay-Z och Beyoncé eller Sasha Fierce eller vad hon nu kallar sig i dessa dagar.

Jag kan säga att jag kan terassen på Dalaairport nu. Jag är så att säga hemtam där efter ett halvt dygn.  

Det var lite osäkert det där med att Beyoncé skulle dyka upp.

Hon KUNDE ju ha valt att stanna i London och partat eller softat på hotellet i Stockholm i stället för att haka på till Borlänge. 

Men efter all väntan och ovisshet så dök hon upp. Mer krullhårig än någonsin.

Fatta känslan! Adrenalin!

Jag betedde mig som ett hysteriskt Twilightfan på terassen, skrek rakt ut och hoppade jämfota av lycka.

Det var förstås synd att hon inte dök upp på scenen under konserten.

Men med tanke på mitt blodtryck så kanske det var lika bra att hon höll sig backstage.

Jag vet inte vad som hänt med mig sedan jag började på Nöjesbladet men jag har börjat lipa. 

Ett mycket märkligt fenomen med tanke på att jag inte gråtit sedan jag var 14 och såg Armageddon samtidigt som jag hade PMS.

Här i alla fall de senaste tre senaste jobben som fått mig att hulka:

Team Mojje åkte ur Körslaget. (Ja, jag är 22 år gammal. Nej, jag tittar inte på barnprogram. Ja, jag skäms.)

Jag lipade också på Whitney Houstons konsert när min kära 80-talsikon vacklade omkring på Globenscenen, ”sjöng” och torkade svett om vartannat.

Och så lipade jag i dag efter Peter Jöbacks bröllop. Gud vilka lyckliga människor. Så kära. Så vackert. Och de där små svarta matchande mockasinerna de hade. Dör.