SVT:s lördagspremiärer är så sympatiska att jag vill bjuda dem på söndagsmiddag.

Lena Philipsson äger nya ”Gäster med gester” och Ola Salo är en perfekt första gäst i ”Tack för musiken”.

Mina förväntningar på nypremiären av gamla klassiska ”Gäster med gester” var lägre än den amerikanska börskursen. Sällskapsleken charader luktar alltför mycket flåshurtig konferensfylla.

Här är ännu ett gammalt programformat som plockats upp på nytt i kölvattnet av ”Har du hört den förut”, ”Kär och galen” och ”Fångarna på fortet” för att nämna några.

Återuppståndelsen sker i en schizofren mix av nostalgi, längtan efter trygghet och ren brist på fantasi.

”Gäster med gester” ser ut ungefär som det gjorde när vi lämnade det 1999. Det enda nya momentet är att de ”charaderar” ut lagens sista deltagare.

För ärligt talat: Behöver vi så mycket mer egentligen?

De nya deltagarna är entusiastiska. Anton Lundqvist som var en så irriterande sidekick i ”Allsång på Skansen” hamnar äntligen i ett sammanhang han behärskar. Programledaren Rickard Olsson håller tyglarna med bitsk humor och Lena Philipsson är programmets drottning – duktig på gesterna, genial i gissandet. Dessutom är det uppfriskande att se en svensk originalidé i dagens formatköphets – skapad av de legendariska tv-profilerna Lennart Swahn och Karin Falck.

”Tack för musiken” bjuder på en lurig Niklas Strömstedt och en självlysande Ola Salo. Musikpratet är ofta befriande nördigt och detaljrikt – vi får lära oss ”Jimi Hendrix-ackordet” och Salo avslöjar några av sina musikaliska ”stölder”. Låtarna är fina och kärleksfullt framförda.

Samtidigt är det livsfarligt att sätta Ola Salo på en scen. Han tar lätt över, blir en publikdomptör, beroende av dess reaktioner.

Balansen med stunderna av allvar och total närvaro blir fascinerande. När han pratar om hur man alltid fuskar som artist känner man en doft av allvar, en förnimmelse av något sårigt som gör programmet verkligt intressant.

Jag kan tänka mig att Strömstedts ärliga intresse kan få vanligtvis svårintervjuade artister som Lars Winnerbäck att öppna sig i kommande avsnitt. 

Ikväll ser jag ”Wallander: Sidetracked” kl 21 på TV 4.

Hah! Premier League-fest i TV 3 och Vuelta a España-premiär på Eurosport. Sportporr!
Gah! ”Postkodmiljonären”, TV 4. Det bara pågår.

Söndag och det är inte meningen att man ska ha kul.
Eller hur, kyrkan?

Tystnad är kanske ett osexigt ämne för en dokumentär. Men jag ser många intressanta infallsvinklar – som hur högljuddhet premieras i samhället i kontrast mot olika religioners idealiserande av tystnad.
Härmed vill jag även slå ett slag för den underskattade obekväma tystnaden.

Den brittiska dokumentärserien ”Den stora tystnaden” var dock smalt nischad på enbart kristna föreställningar och första avsnittet brutalt platt. Ett gäng britter skickades på klosterretreat för att vara tysta tillsammans med ett gäng gråa munkar.
Syftet med att vara tyst är att kunna höra Guds röst, inse att man både bär på positiva och negativa tankar och därefter uppnå ”purity of heart” – ett rent hjärta.
Aha, så människan är inte helt igenom god? Heureka!
Jag tror säkert att många skulle ha nytta av att vara tysta lite oftare. Men behöver man ett gäng munkar och tre avsnitt för att komma fram till den banala sanningen?

SVT 2 och Discovery Channel visade samtidigt varsin dokumentär om terrorattentatet i Norge. Skildringar av händelser som ligger så nära i tiden blir automatiskt ganska distanslösa.
”Terrordåden i Norge” har producerats av den norska tv-kanalen NRK och skildrar händelseförloppet som vi redan fått beskrivet upprepade gånger. Mest gripande var bilderna strax innan massakern – där ett tv-team följde med Gro Harlem Brundtland till Utöya i något som säkert var tänkt att bli ett dussinreportage för att fylla upp sommartunna nyhetstablåer.
Bilderna av regnblöta ungdomar och den där särskilda frihetslyckan bara första vistelsen borta från föräldrarna kan skapa känns sorgligt olycksbådande. Några minuter senare kommer flera av tonåringarna att mördas kallblodigt.
”Norway massacre: The killers mind” på Discovery fokuserade däremot fullt ut på mördaren och samlade ett gäng internationella ”experter” för att spekulera i hans psykiska tillstånd.
Jag tvivlar på att någon blev så väldigt mycket klokare.
Men ur ren fascinationssynpunkt var den lyckad.

Ikväll ser jag ”In treatment”, SVT 2 22.45.

Hah!
”Engelska antikrundan” – VM i kufar, märkliga föremål och obskyr historia. Ljuvligt.

Gah!
Varg Veum – Norges försök att ge igen för Johan Falk?

Den här fantastiska kvinnan har börjat twittra. Under senare år har Nancy Sinatra (oh ja, Franks dotter) haft en speciell relation till Morrissey, de har bott grannar i Los Angeles, blivit goda vänner och hon har spelat in hans låt ”Let me kiss you”.

När jag berättade att Nancy börjat följa mig på Twitter (hon har som strategi att följa typ alla som följer henne) utbrast min kollega och vän Martin ”jag slutade med Twitter redan 2007” Söderström: ”Det här är ju HUR STORT SOM HELST!!!”

Eftersom Martin är ett av världens största Morrissey-fans ville han att jag skulle fråga Nancy om hennes uttalande om att Moz är ”a great hugger”. Jag frågade alltså när hon senast kramat Morrissey. Några timmar senare kom svaret.

Nu sitter jag här med ett lyckligt stalker-leende på munnen.

Kan bara jämföra känslan med när jag fick ett Direct Message från Slash.

Trodde jag hade fått nog. Trodde jag kanske hade tröttnat. När Glasvegas öppnade lite tveksamt och sömnigt trodde jag att jag skulle få rätt.

Sen brister James Allan ut i sin allra vackraste skotska vädjan.

Nykter, nervös och bortvänd mot publiken. Men allt mer avslappnad – tills han ägde scenen och publiken. Håkan Steen säger tre plus – jag skulle nog ge en extra plupp för James underarmar och vackra, vackra röst.

En timme, bara tre nya låtar (för lite!) men en enorm lyckokänsla som fortfarande sitter kvar i kroppen.

James underarmar.

Rab och James och motljuset.

Som hyllning till Boden-sonen som tävlar i lördagens delfinal i Melodifestivalen ger jag er: Brolles klohand. 

Dessa är enbart tagna ur videon till ”Heartbreak City”. När jag blir pensionär ska jag ägna dagarna åt att samla klohänder ur ALLA hans framträdanden i svensk tv. Det blir min gåva till mänskligheten.

Hade några populärkulturtips i dagens blad – här är de. Vill slå ett extra slag för SVT Play-dokumentärerna (borde vara obligatoriskt för alla) och förtydliga att ”Downton Abbey” har premiär lördagen den 12 februari.

Anglofil-festen fortsätter i SVT

TV SVT anordnar anglofil-partaj i några veckor framåt. Rappkäftade ”Sherlock” på söndagar och nästa lördag drar ”Downton Abbey” igång – överklass, betjänter, intriger och vackra 1910-talsklänningar i skön mix. Storbritanniens dyraste tv-produktion någonsin och den största kostymdrame-succén sedan ”Brideshead revisited”.

Adele hyllar penntroll

Musik Brittiska sångerskan Adele har hyllats för sin emotionella vuxenmusik och nya skivan ”21” går åt som smör, särskilt i hemlandet. Jag älskar att de gamla penntrollen i The Cure hyllas genom en cover på vackra, vackra ”Love Song”.

 Två starka filmer om Förintelsen

TV Missa absolut inte två fantastiska dokumentärer om Förintelsen som ligger på SVT Play just nu – ”Förintelsens arv” om mötet mellan Amon Göths (”Schindler’s list”-vakten) dotter och hans offer och ”Att marknadsföra massmord” om inspelningen av en propagandafilm i Warszawas ghetto. Obligatorisk tittning.

Firth fixar filmen fint

Bio Hyllningarna börjar kanske bli tröttsamma, men ord kan inte beskriva hur suverän Colin Firth är i stamningsdramat ”The king’s speech” som har premiär i dag. Osäker, stöddig, sorgsen, hämmad, kärleksfull – fine Firth fixar allt i en enda blick.

In i dimman med King

Tv Bra Stephen King-filmatiseringar växer inte på träd. På söndag visar dock uppstickar-kanalen TV 11 ”The mist” från 2007 – en skräckis där väderfenomenet dimma spelar huvudrollen. Oerhört obehaglig.

Levererar några överlevnadstips inför helgen i dagens fantastiska Nöjesblad (buy!):

Magiskt och tragiskt

Film Trots att ”Brända av solen” är den ryska tretimmarsfilm jag sett flest gånger kommer jag bänka mig på lördag kväll när den visas på SVT. Nikita Michalkov skildrar en på ytan idyllisk familj strax innan Stalins utrensningar på 30-talet. Magiskt och tragiskt.

Kolla in Oscarsgalans avslappnade lillasyster

Gala Slask, mörker, januari. Hur överlever man årets deppigaste veckor? Som galafreak finns det några livlinor – med början 02.00 natten mellan söndag och måndag på Kanal 9. Golden Globe Awards är Oscarsgalans lite mer avslappnade lillasyster och leds av briljante komikern Ricky Gervais. Jag är yr av förväntan.

Erics ”Halo” lyser starkt i mörkret

Musik Eric Berglund från Tough Alliance har lagt sina baseballträn på hatthyllan och ger numera ut stämningsfullt hypnotiska låtar under namnet CEO. Hans cover av Beyoncés ”Halo” är det vackraste 2011 har bjudit på hittills.

Se gärna filmen men läs den briljanta boken först

Bok I mars går den fantastiska filmatiseringen av Kazuo Ishiguros roman ”Never let me go” upp på de svenska biograferna. Carey Mulligan, Andrew Garfield och Keira Knightley spelar barndomsvännerna som boken följer. Skynda att läsa boken innan dess. Den är om möjligt ännu mer briljant.

Hur ska det gå, Ove?

Söndag eftermiddag i Globen City, vedervärdigt snöoväder utanför.

Men här inne i värmen sitter Sveriges tyngste spelredaktör och filar på en jävla drapa.

De senaste dagarnas rapportering kring spelande behöver nyanseras, låter han meddela.

Därför har han kommit in till jobbet för att leverera en krönika till Spela!-sajten.

Ni ser ju själva; den furiösa blicken.Högerhanden, som är på väg att knytas i vredesmod, bröstet som häver sig i hetsig andhämtning. Trestadsområdets skarpaste penna varvar upp.

Håll utkik under eftermiddagen.

”Ledande reportrar och fotografer är inbjudna”.

Med smicker kommer man långt – men frågan är om det behövdes i det här fallet. 

Notera bara detta erbjudande: ”Alla får en fillerbehandling på plats”.

That’s what I call a REAL party.

Det här landade just i mailboxen.

Och jag fick en uppenbarelse.

Det här konceptet kan ju vi använda oss av.

Typ så här:

Signerat Larsson – en intim helkväll med succékrönikören Markus Larsson

Skulle du vilja träffa Sveriges nöjeskrönikör numero uno? Nu har du chansen.

Marky blandar och bjuder på sin favvogrogg, läser ur kommande söndagssidan, visar vinterns hetaste gubbhattar, signerar gamla cd-skivor med personliga dedikationer, berättar gamla festivalanektdoter – och delar med sig av sina allra bästa metaforer. 

Och så vidare… 300 spänn borde man kunna ta. Minst!

/Klas