Robyns kommande skiva, ”Body talk pt.1”, får lysande kritik av USA:s mest inflytelserika musiksajt, Pitchfork.
Betyget blir 8,5 av 10.
Recensenten Marc Hogan skriver bland annat ”Above all, Robyn puts herself on the line – loses her cool for the sake of emotional connection– like few other contemporary vocalists.”
Läs recensionen här.
Min rare chef Tobias W Lindner pekar i ett tidigare inlägg ut mig och musikredaktör Joacim Persson som dystermuppar.
Det är helt riktigt. Det beror i all enkelhet på att vi är såkallade realister.
Och vi, eller i alla fall jag, är misstänksamma mot folk som gillar glad musik.
Jo, jag vet.
Det finns människor därute som visslar Rönnerdals visa när de sover, som hälsar varje morgon med ett hurra, som sitter under korkekar och luktar på blommor, som hellre tänker på Allsång på Skansen än oljeutsläppet i mexikanska Gulfen och ser poänger med Mika och andra klämmiga clowner.
Men allt det bygger tyvärr på en livslögn.
Och som Ibsen skrev: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni också ifrån honom lyckan.”
För att till fullo uppskatta lycka måste man omfamna livsskiten med öppna armar och ta ut förlusterna i förskott. Det blir lättare att överleva då. Att vara människa är att vara ständigt skeptisk.
Jag och Jocke lyssnar gärna på Tracey Thorns fantastiska soloalbum ”Love and it’s opposite”.
Inte för att vi befinner oss där just nu.
Utan för att vi förbereder oss för vad som komma skall.
Oh, the divorces…
Ha en glad sommar!
Här är omslaget till nya numret av lysande musikmagasinet Sonic.
Det är alls vår lo-fi-Håkan Steen som är en av grundarna och huvudskribenterna i denna glimrande publikation.
Så inget ont om Sonic.
Med detta sagt: kvinnan på omslaget är Tracey Thorn.
När man lyssnar på henne vill man dö.
Det är så deppigt, det är så mörkt att kulan nästan är på väg in i huvet.
Vissa gillar detta.
Våra musikkungar Joacim ”Jockeman” Persson och Markus ”Marky Mark” Larsson, till exempel.
Vi har bråkat vid flera tillfällen om denna deppiga musik som man tydligen ska lyssna på om man har ”koll”.
Jocke och Markus tycker att jag är banal som gillar musik man blir glad av. Jag blir provocerad av denna dysterhet som understundom breder ut sig.
Mycket är vi överens om. Men här kommer vi aldrig att mötas.
Nu ska jag nog lyssna på nåt glatt.
Mika, någon?
Annars då?
Jo, tack. Sitter och skriver om en grym svensk artist som släpper ny skiva till hösten. Det kan nog glädja ett och annat fan i morgon. Speciellt som det jag hört av plattan låter riktigt lovande.
I kväll blir det, som min solsemestrande chef redan varit lyrisk om, magi i Filadelfiakyrkan. Chris Isaak i en majestätisk kyrka. Jag, Larsson, solsemestrande chefen och fru Sundström. Oklart om det där flickebarnet som lystrar till det gutturala ljudet Göj kommer vara på plats.
Men. Jag tar för givet att vi ses där.
/Jocke
Har fått två pressmeddelanden. Tuff konkurrens om publiken i sommar. Gävle verkar extra hett de närmsta dagarna. För att inte tala om Eksjöfestivalen i augusti:
Förutom att vara redaktionens enda emo (nåja) har jag fått rykte om mig att vara lite Twitter-evangelist. På den lista över bästa kändistwittrare som jag knåpade ihop för några veckor sedan fanns min barndomsidol Slash med. På senare tid har han blivit en riktigt flitig twittrare (forumets pr-potential kan nog inte underskattas).
På morgonen retweetade (?) jag meddelandet ovan. Slash närmar sig Skandinavien.
Strax därefter fick jag ett DM (personligt meddelande). Från Slash! Jag är fortfarande lite vimmelkantig.
SÄG INGET SOM FÖRSTÖR DET HÄR ÖGONBLICKET NU. Snälla.
Idag släpps extrabiljetter till AC/DC:s utsålda spelning på Stadion på torsdag. Både sitt- och ståplatser finns, meddelar arrangören Live Nation. Julafton för alla som gillar män i kortbyxor alltså.
(Nej, Robyn är inte hemlig gästartist. Att frilägga Angus Young är bara en liten hobby jag har).
1 694 00.
Så många – eller få, om du vill – såg finalen av Eurovision Song Contest på SVT i lördags.
En halvering jämfört med förra årets 3,2 miljoner tittare.
Snacka om att Annas fiasko i semfinalen slog sönder SVT:s drömtablå i lördags kväll.
Men en ljusglimt:
Eric Saade gjorde succé som uppläsare av de svenska rösterna.
Björkman: Nästa år MÅSTE vi vara i final. Snälla.
Nämen!
Dagens mest efterlängtade – Gaslight Anthems nya skiva i postfacket.
Och faktiskt, ett av våren/försommarens mest efterlängtade albumsläpp. New Jersey-bandets förra ”The ’59 sound” var ett av de där albumen som först verkade vara en ganska bagatellartad historia men som snabbt blev en trogen vän. En sån där punkrockig affär med melodier man blir glad av.
Så, en del förväntningar ligger på bordet.
/Jocke