Så här kan det låta när thrashnissarna slevar lite för djupt i glöggrytan. När 1980-talet nyss hade passerat halvtid drog några tyska metaldignitärer på sig tomteskäggen – och släppte loss ett högljutt bjällerklang. Eder vare X-mas Project fött.
NÄR? Augusti 1986. VAR? Autobahnland. VARFÖR? Vådligt högt uppskruvade förstärkare och familjemysigt dopp i grytan är kanske inte den mest uppenbara kombinationen.
Men våra östersjögrannar strax söder om Blekinge är inte för inte kända för sin lätt skeva inställning till muntrationer – vilket också kan sägas gälla dess mer prominenta metalmusiker. Just kanske därför samlade skivbolaget Aaarrgh Records ett gäng hårdrocksskallar, gav dem obegränsade mängder glühwein och lät den brokiga samlingen gå loss på några traditionella helgfirarstycken. ”Jingle bells” med vansinnigt otajta körer och galopptempo? En ”Stille nacht, heilige nacht” som pryds av det mest sladdriga gitarrsolo Axel Rudi Pell troligtvis kan tänka sig? Musiker som har gjort sig kända i Living Death, Rage, Holy Moses, Running Wild och Mekong Delta? Aber natürlich. Allt detta hittar du på ”Bangin’ round the x-mas tree” (på cd återutgiven med uppföljarskivan som släpptes nio år senare). Skivan finns på Spotify. Man kan ju bli het på gröten för mindre. Och någon stilla natt lär det ju knappast bli hädanefter. Mattias Kling
Det finns egentligen inte mycket att säga om helgens X Factor.
Bara titta på klippet ovan.
Tävlingens ständiga hackkyckling Wagner gör Radioheads ”Creep” och det är så bisarrt att min dator först kollapsar (true story). För sammanhangets skull kan man kanske förklara att det är domarna som väljer artisternas låtar (för det mesta). I det här fallet har Louis Walsh valt denna låt – som han väljer att tolka som ”I’m a creep, I’m a winner”. Resten av åhörarna tolkar det naturligtvis som ett tjuvnyp – att han får sjunga ”I’m a creep, I’m a weirdo, what the hell am I doing here? I don’t belong here”, en textrad som majoriteten håller med om.
Varför Wagner är så hatad? Tänk Peppe Eng i ”Let’s dance”. Han var lite rolig, han var en proteströst, men efter ett tag blev folk inte lika roade längre. Sen har gränsen för när hatet blir riktigt obehagligt överskridits med hån av hans brytning och öppen rasism. ”Jag vill påpeka att jag inte är brasilianare, jag är brittisk brasilianare och stolt över det!” sa han i lördagens program.
Precis som förra veckan kändes nivån på programmet väldigt tråkig och karaoke – det fanns ingen jag verkligen gillade. Det enda som var liiiiite fint var One Directions pojkbandssmäktande version av ”You are so beautiful”. Annars nada.
På söndagskvällen röstades två deltagare ut. Den som fick minst röster åkte direkt – Katie Waissel. Efter Wagners och Tesco-Marys singoff valde alla domare att behålla Mary.
Bye bye Wagner. Jag kommer minnas dig främst för den här videon…
Som X Factor-junkie var gårdagens show en brutal påminnelse om vilken tom och näringsfattig godispåse programmet i själva verket är.
Ingen kan väl ha missat att Beatles låtar släpptes på iTunes i veckan? Och att folk uppenbarligen shoppade upp barnbidrag och julklappspengar? Tack Apple för den gigantiska reklamkampanjen.
Så vad hade X Factor för tema i veckan? Just det: Beatles. Nån som anar ugglor i mossen? Att Beatles + iTunes-reklam hårdpluggades i pauserna (och att dollartecken lyste i Simon Cowells ögon) kan ha varit en hint. Katsching.
Showen då? En underpresterande karaokekväll där den enda behållningen var ovanligt koleriska domare.
Bäst var överraskande nog Katie Waissel, säsongens mest hatade (förutom buskis-brassen Wagner). Hon är inte min favorit bland de tävlande – men den här kvällen var hon den enda som lyckades få fram nån slags känsla ur de uttjatade Beatles-låtar artisterna bjöd på (varför ”Yesterday”, ”Help” och ”All you need is love” när det finns en sådan låtskatt att ösa ur?). Simon passade även på att insinuera att det finns vissa tävlande som inte är så trevliga i verkligheten som de verkar på tv och i pressen. Man kan bara spekulera i vilka han menade. Cher? Matt? Paije? Mary? Inte snälla och ödmjuka Rebecca, väl?
Matts ”Come Together” var väl helt ok sångmässigt. Men uppträdandet får fem skämskuddar av fem möjliga. Han ska inte ha boyband-linne och juckande dansare runt sig. Herregud.
Fina Rebecca är ju tyvärr lite lost. Just nu får man känslan att hon blir allför styrd av sin coach, produktionen och alla som vill förpacka henne som nån saggig retro-soulcrooner. Enormt trist version av ”Yesterday”.
Wagner brukar mixa ihop två låtar i varje nummer. Nu mixade han ihop tre låtar. Tre gånger så plågsamt. That joke isn’t funny anymore. Däremot känns självklart publikens buande obehagligt. Och ett plus till att han uttalade Tucson som ”takson”. Cheryl Cole tog upp programtid till att ställa honom till svars för sina uttalanden om att hon ”plockats upp från council estates”. Han menade att han felciterats, att han menat att han var imponerad över hur långt hon tagit sig och att hon är en ”prinsessa”. Tror definitivt han kan förlora popularitet på att ge sig på folkets älskling Cheryl.
Vem som åker ut i kväll? Paije? Wagner? Mary? No idea.
ps. Nej, det är väl inte att jag blir förvånad över att programmet är kapitalistisk scheisse. Men även kapitalist-skit kan ju vara bra (det är delvis därför folk köper det). Nu var det dålig kapitalist-skit. ds
Uppdatering: Paije blev utröstad, efter en bottenduell med Cher. Tre av domarna röstade kvar Cher. Wagner hänger dock också kvar, vilket kanske Katie ska vara tacksam. Nu är han i skottgluggen för ett enormt hat (tänk Let’s Dance-Peppe gånger tre miljoner).
När både Take That och Westlife är skivaktuella längtar man allra mest efter att världens bästa pojkband ska skynda på sin återkomst. Jag talar naturligtvis om de tvål-fagra läderjackorna i The Strokes.
NÄR: Oktober, 2001.
VAR: New York.
VARFÖR: The Strokes var rockens själva skolexempel från dag ett. Med de sexigaste sångerna, de vackraste efternamnen och den mest avmätta attityden kunde de med lätthet misstas för garagerockens hopplockade The Monkees.
Efter att ha sett Sofia Coppolas film ”Somewhere” och hört soundtracket blir jag påmind om hur mycket jag alltid saknar bandet.
Sin vana trogen har regissören i ”I’ll try anything once”, en demoversion av ”You only live once”, hittat en perfekt ljudkuliss till hur den livströtte skådespelarhunken Johnny Marco somnar till ännu en specialbeställd strippa på hotellet där han bor.
Statusuppdatering kring The Strokes ständigt försenade fjärde studioalbum. Andel inspelad skiva: 75 procent. Preliminärt releasedatum: 11 mars, 2011.
Fantastiska Titiyo hyllade avlidne musikjournalisten Lennart Persson med en magisk version av ”It’s all over now, baby blue”. Tydligen en låt han älskade. Mycket fint.
